2012 – det stora Strindbergåret!... Eller är det snarare fråga om det stora August-och-Siriåret? Bokcirklar, tv-serier och varenda jäkla stockholmare – alla tycks hopplöst insnöade på Strindbergs högljudda bryderier med just sitt första stormiga äktenskap.
Orsakerna satt jag och grunnade på i förra veckan, då jag såg Per Olov Enquists gamla debutpjäs Tribadernas natt på Stockholms stadsteater (jag hade semester, tro inget annat).
Tribadernas natt utspelar sig under en repetitionskväll på Dagmarteatret i Köpenhamn. Året är 1889 och August Strindberg och Siri von Essen ligger i skilsmässa. Likt förbannat är det Augusts pjäs Den starkare som Siri ska skådespela i, och det tillsammans med väninnan Marie David, som enligt August har för ovana att slicka på Siri. Viggo Schiwe – en gång Jean i Fröken Julie (mot just Siri) – ska regissera, ett företag som genast stöter på patrull. August Strindberg själv ämnar nämligen närvara vid repetitionerna.
”Manligheten under lupp” förefaller vara ett nödvändigt alibi för att kunna läsa Strindberg på 2010-talet, och Dagmarteatrets triangedrama vecklar tacksamt ut sig inför detta perspektiv. Grälen i Tribadernas natt grundar sig i Strindbergs komiska behov av att i konstens och rättvisans namn ställa sin kvinnliga omgivning inför skranket. ”Ni ser här … framför era häpna och bedårande ögon … den svenska litteraturens galten Särimner!”, utbrister Siri uppgivet, less på att om och om igen slaktas av Augusts penna.
I Stadsteaterns uppsättning tycks emellertid även författaren en aning trött på diktens skoningslösa dränering av privatlivet. Det är med stor möda som Shanti Roneys August kryper fram ur sin cylinderhatt och nogsamt knäppta ytterrock, för att sedan trippa runt på scengolvet med små, försiktiga steg. Strax bakom den eld som vi är vana att förknippa Strindberg med anas i pjäsen något slags misströstan inför det konstnärliga utanförskapet. I ett brev till Axel Lundegård skrev Strindberg en gång: ”Genom mycken diktning har mitt liv blivit ett skuggliv”. Raden verkar ha varit en viktig utgångspunkt för Enquist.
Om man som publik lägger facit åt sidan kommer insikten om det både ekonomiskt och mentalt våghalsiga i Strindbergs kamp med att föra den svenska litteraturen in i modernismen. Tydligast blir det i dialogerna mellan August och den lesbiska rivalen Marie David. I förolämpningarnas hagelskurar framträder plötsligt en rörande sympati mellan dessa båda rebeller, som exempelvis den tråksnälle Wiggo Schiwe aldrig kan förstå sig på.
I vilket fall – något decennium senare förklarade Strindberg följande: ”Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster.” Han ansåg sig vara färdig med det naturalistiska och självbiografiskt bottnande berättandet. Och med bara två volymer Knausgård kvar att översätta kanske dagens svenska gubb-lit snart kan säga sig vara detsamma. Och kanske är det därför Siri von Essens trötta blick dröjer sig kvar så länge. Just detta Strindbergår.
Så innan det är dags för nästa jubileum – se eller läs gärna Tribadernas natt. Pjäsen har påpassligt nog just återutgivits, tillsammans med Enquists essä Målet mot fröken Julie, samt manuset till den nyligen repriserade tv-serien Strindberg. Ett liv.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar