De infödda akademikerbarnen kan vara ett tålamodsprövande inslag i Lunds demografiska sammansättning. Alldeles för föräldraupproriska för att själva skriva in sig på någon lämplig A-kurs, alldeles för nedrökta för att på annat sätt försöka växa upp.
Serietecknaren och rapparen Simon Gärdenfors (son till Peter, och med viss Ronnebykoppling via parhästen Frej Larsson) är ett av gruppens främsta språkrör. Hans serier behandlar ämnen som sex, knark och popkultursnörderi, och som så många andra är han sprungen ur 90-talets mer eller mindre självbiografiskt berättande Galago-generation.
Gärdenfors fick en del uppmärksamhet 2003, då det visade sig att den ”35-åring” som i ett tidigt skede pekades ut som Anna Lindhs mördare figurerat i en av hans serier. Genomslaget kom 2008, med projektet Simons 120 dagar. Gärdenfors soffsurfade sig fram och tillbaka genom Sverige, i syfte att variera drogintaget, ligga med tonåriga fans och på köpet få till en rolig serie.
Gärdenfors seriealterego ser ut som en nioåring med tredagarsstubb och ingen annan svensk tecknare har drivit de rundade hörnens konst till samma perfektion. Den obehagligt underhållande kombinationen gullighet och svineri har alltså varit ett genomgående kännetecken för Gärdenfors manér.
Tills nu. Hans senaste serieroman, Död kompis, kombinerar gulligheten med något helt nytt, nämligen allvar. Boken handlar om barndomskompisen Kalle, som nitton år gammal drabbas av en synnerligen aggressiv hjärnhinneinflammation och avlider efter bara några timmar. I ett gäng episodiska minnesbilder skildrar Gärdenfors såväl Kalle som det långa komplicerade sorgearbetet.
Gärdenfors handskas oerhört väl med seriemediets berättarrytmiska möjligheter. Det hänger förmodligen tätt samman med albumets rent grafiska triumfer. Varje uppslag är ett färgsprakande konstverk i sig, och sidorna fullständigt sprutar av referenser. I än högre grad än tidigare. Gamla godisförpackningar, gamla C64-spel, gamla utrymningskartor, Disney, Lisa och Sluggo, Joe Matt och Chis Ware... Influenserna ger – tillsammans med ämnesvalet – gulligheten en liksom fylligare klang.
Simon Gärdenfors har blivit vuxen, menar vissa. Förmodligen är det en för djärv slutsats. Oj-kan-man-göra-serier-om-förintelsen!-effekten har varit ett viktigt verktyg för åtskilliga generationers serieskapare, och får på inga villkor laddas ur. Jag misstänker därför att Gärdenfors snart återgår till sin obscena nybuskis, för att sedan på nytt kunna ta spjärn in i allvaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar