Det finns deckare och så finns det deckare. När jag läste två nya svenska deckare inom några dagar slog det mig hur olika de berörde mig. Att en av dem fick mig att fundera så mycket mer. Den första jag läste var Gideons ring. Den femte boken om Hammarbypolisen skriven av Carin Gerhardsen. Otroligt spännande och lite oväntad, jag kunde knappt sluta läsa. Jag gillade berättelsen extra mycket för den kopplade ihop en händelse från en av de tidigare böckerna om poliserna. Dessutom händer det alltid något som jag förstår det ska handla mer om i kommande böcker.
Men sedan började jag läsa Laglöst land av Håkan
Östlundh. Det är sjätte boken som följer polisen Fredrik Broman, hans
kollegor och familj på Gotland. Men denna rymmer ett helt annat berättande än Gideons ring.
Berättelsen är minst lika spännande, om inte mer, men Östlundh
skriver så att jag får en relation även till ”bovarna”. Nyanserna mellan svart
och vitt är många fler än jag upplever dem i Gideons ring. Det hela blir liksom fylligare.
Det var alltså Östlundhs berättelse som gav mig mest att
fundera över. Gerhardsens var mer nöje för stunden. Så att läsa dessa båda
böcker efter varandra vägde lätt över till Östlundhs fördel. Så pass att jag väntar
ett litet tag innan jag läser en ny deckare.
/Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar