Jag är hopplöst
svag för den här genren. Kan inte få nog av gamla väst-under-tweedkavaj-gubbar
som kommer ihåg sitt gamla ”riktiga” Europa, som i regel började med långbyxor
i höjd med att Franz Ferdinand sköts, och som minns när det fortfarande sprang
vargar på Donaus kärnis.
Fascinationen
delar jag med Svenska akademien, som 1981 gav Elias Canetti (1905-1994)
nobelpriset i litteratur. Starkt bidragande till utmärkelsen var hans då just
avslutade självbiografiska trilogi. Den inleds med Den räddade tungan, som i
fjol kom ny svensk upplaga och som jag i skrivande stund är mitt uppe i.
Eller kanske
snarare nere i… För Canetti applicerar i stor utsträckning sitt barnajags perspektiv.
Trots det kosmopolitiska kringflackande som Den räddade tungan skildrar –
Canetti föddes i ett spanskjudiskt getto i bulgariska Ruse, flyttade vid sex
års ålder till Manchester, för att sedan hasta vidare till Wien och Zürich –
vägrar Canetti konsekvent att leda upp läsaren på några historiska
utkiksplatser.
Orsaken till faderns
plötsliga död vid trettioett års ålder kan möjligen ha varit något han läst i
tidningen, men ofta förpassas den politiskt turbulenta omvärlden till
kulisserna. Tillsammans med övriga strukturer och tolkningslinjer, politiska
såväl som psykologiska.
Som läsare
lockas man således till detektivarbete, till att tränga igenom de många
fantastiska miljöbeskrivningar och kärleksfulla men samtidigt lätt satiriska personporträtt
som ställts i förgrunden. Starkast lyser Canettis mamma. Hon är kärv och
kapriciös (”Jag har fått en idiot till son! Det visste jag inte att jag fått
en idiot till son!”) men också rörande mån om sin telnings mångkulturella förkovran,
och livrädd för de hinder som familjens judiska börd kan innebära.
Den unge,
faderslöse Canetti avgudar henne, nästan skrattretande omedveten om de psykoanalytiska
straffsparkslägen han ger de i hans omedelbara närhet verksamma herrarna Freud
och Jung. Den vrålhungriga kärleken till ord och litteratur – det vill säga
räddandet av den tunga som Canettis barnflickas älskare en gång hotade att
klippa av honom – är hur som helst bokens främsta tema. Fin att bära med sig är
bilden av ett gammalt mullbärsträd i Canettis morfars trädgård…
…”med lågt
sittande grenar som man lätt kunde klättra upp i. Jag fick inte göra det ännu,
men mor gick aldrig förbi det där trädet utan att visa mig en gren däruppe, det
var hennes gömställe där hon brukade sitta som ung flicka när hon ville vara
i fred och läsa.”
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar