Så börjar Eddie ana kopplingar från mordet till andra försvunna barn. Han söker ledtrådar, intervjuar föräldrarna till barnen och får tips från oväntade håll. Han blir samtidigt varnad för att fortsätta leta, men kan inte sluta. Virveln han sugits in i snurrar bara fortare och fortare. Är han på väg mot toppen eller botten?
David Peace berättarstil känner jag väl igen från förra boken jag läste (och bloggade om) – Tokyo år noll. Men det dröjde länge innan jag plockade upp den här. 70-talet kändes inte så lockande att läsa om av någon anledning – förutfattade meningar troligen. Först fattar jag ingenting. Vad är det för språk? Vad skriver han egentligen? Några sidor längre fram så har jag kommit in i jargongen och stilen. Han ger mig möjligheten att närvara genom det sätt han skriver på. Det är så bra att jag har svårt att sluta läsa. Samtidigt är händelserna Peace skriver om så brutalt, rått, grovt och hemskt skildrade och så långt ifrån idylliska engelska deckare det går att komma. En brutal ärlighet om hur korrumperade, egoistiska, beräknande och sadistiska folk kan vara. Kan någon våga stå emot och vad händer då… Samtidigt, lika grovt och ärligt, skildrar han livet för till synes vanliga människor i Yorkshire i mitten av 70-talet.
1974 är den första i en serie om fyra – Yorkshirekvartetten – och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot nästa del. Men när jag slog
ihop 1974 undrade jag vad i helsike nästa ska handla om och om vem. Hur ska
författaren fortsätta det här? Vad är det för sorts kvartett han skrivit?
/Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar