När duvorna försvann

 

Mycket av det trollbindande i Utrensning, Sofi Oksanens monumentala kritiker- och läsarsuccé från 2010, låg i den nagelbitande utzoomningen. Ni kanske minns syltburkarna, den skrynkliga spetsblomman, spyflugan på köksfönstret. Och så byltet på den vattensjuka gräsplanen utanför; inledningens föraning om den förträngda historia som likt rostiga gamla telefontrådar visade sig löpa genom gumman Aliides ensliga torp.

När nu Oksanen i När duvorna försvann återigen angriper Estlands mörka förflutna förkastas dylika mjukstarter. Omilt slängs läsaren ut på ett av andra världskrigets kaotiska slagfält, och tvingas omedelbart bivackera i Wikipedias krigshistoriaska avdelningar.

Romanen igenom pågår en inre kamp mot lusten till berättartekniskt publikfrieri. Oksanen försöker medvetet dränka framställningen i den rekvisita som hennes sanslöst imponerande researcharbete rotat fram. När hon stundtals släpper efter, och låter karaktärerna nå upp till ytan, blir effekten därmed så mycket starkare.

Som när Juudit 1941 sitter ensam i sin evakuerade mammas lägenhet i Tallinn. Hon minns några vardagsljud; kattens jamande, klirret av skedar, knäppandet från skrinet med hårspännen, ljud som nu överröstas av Luftwaffe och Flakkanonerna. Innan morgonen gryr kommer allt att vara borta, tänker hon.

Men Juudit överlever, i alla fall i rent fysisk mening. Några kapitel senare dyker hon upp som ”tyskbrud”. Hon har en affär med en naziofficer och det är den både svartaste och vackraste kärleksskildring jag läst på länge. Sedan försvinner hon igen, absorberas av omgivningen som vore hon stjärna i en Antonionifilm.

Romanens två övriga huvudpersoner, Juudits man Edgar och dennes kusin Roland, är ännu svårare att komma inpå livet. På olika sätt anpassar de sig till den växlande ockupationsmakten. Först bolsjevikerna, sedan nazisterna och så bolsjevikerna igen. Roland är den envise men allt mer uppgivne motståndsmannen, Edgar den skrupelfrie opportunisten. Han nästlar sig lika geschwint in i den tyska som i den sovjetiska maktapparaten, och häpnaden över hans kameleontiska talanger förstärks av Oksanens ständiga korsklippning mellan 40- och 60-tal.

60-talets Edgar har författarambitioner och åtar sig att frisera historien; att snygga till den sovjetiska ockupationens kamp mot fascismen. Hans linjära hjältehistorieskrivning symboliserar motpolen till vad Oksanen själv vill åstadkomma. I När duvorna försvann överlever ingen heroism, medlöparna är i majoritet och osynliga händer drar i intrigens trådar. Estlands historia får inte låta sig kvävas av melodramatiska eftergifter, tycks Oksanen argumentera.

Men som sagt, ibland kastar hon trots allt ett ben åt publiken. Juudits öde är omöjligt att skaka av sig och mot slutet sveps Tallinn in i en sådan där skönt sepiatonad Tinker tailor soldier spy-stämning som vi så gärna bäddar ner oss i. Kanske för att slippa fundera närmre på transiteringstransporter, baltutlämningar och hur liten Östersjön egentligen är.

Det finns som ni märker gott om tungt metalitterära spörsmål i När duvorna försvann, kanske till och med i själva titeln. Att romanen lyfter – trots att duvorna försvunnit och i konkret mening till och med ätits upp av tyskarna – är det tydligaste beviset på Oksanens oerhörda författarförmåga.

Årets bästa läsning, så här långt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog