Länge har jag letat innan jag hittade
en fantasybok som klarade av att hålla mig så intresserad att den fick en plats
i en annars ganska fullbokad vardag. Det som lockade mest med Spellwright var
att huvudpersonen kändes som en seriös version av Terry Pratchetts misslyckade
trollkarl Rincewind.
Jag gillar tanken på att även de
mäktigaste personerna har en egenhet som gör att dom känns mänskliga, i det här
fallet en sorts magisk dyslexi.
Nicodemus Weal är en magikerlärling
vid akademin i Starhaven. När han kom till akademin trodde de äldre
trollkarlarna att han var den utvalde, på grund av ett väldigt distinkt ärr i
nacken kombinerat med hans förmåga att använda de båda högre magiska språken, Magnus
och Numinous. Men det finns ett problem. Ju längre Nicodemus rör vid de magiska
texterna desto ändras ordningen på runorna och formlerna korrumperas, vilket
betyder att han inte kan använda komplicerad magi.
Han kan inte heller röra vid magiska
föremål, eftersom han genom beröring ändrar ordföljden även där.
En sak jag gillar är att författaren
emellanåt skriver ut meningar som Nicodemus har korrumperat. Det ger en känsla
av kontakt med huvudpersonen.
Naturligtvis finns det, som i alla
bra fantasyromaner, lite monster, några spöken, magiska föremål och en ärkeskurk.
Men förutom dessa grundstenar så känns inte boken förutsägbar, Blake Charlton
har lyckats bra med att lägga in oväntade riktningar i historien. Som läsare
uppskattar jag att författaren ansträngt sig för att handlingen inte ska vara
för uppenbar, mången annan fantasybok har hamnat i refuseringshögen på grund av
detta.
Boken finns bara på engelska, något
som kan vara bra att veta. Det finns fler böcker om Nicodemus, men Spellwright
är den enda vi än så länge har i vår katalog.
Om dessa två småsaker inte avskräcker
dig som läsare så kan jag varmt rekommendera boken, det är en mysig
fantasyroman och jag ser fram emot att läsa Spellbound när jag får tag på den.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar