Detta var en klart annorlunda berättelse än det jag brukar
läsa. Men jag behövde något att lyssna på en dag och kände igen omslaget. Var
det inte den jag funderat på att läsa?
Den berättar om Iris där hon växer upp i ett stenigt
jordbruk i Småland under 70-talet. Den beskrivs som hejdlöst rolig och visst
drar jag på smilbanden då och då men jag upplever den mer som lite sorglig,
berörande och verklig. Hon är ett udda barn, växer upp med en finurlig men
envis far, Karl Evert, som gör sig ovän med en efter en i byn. Det ska vara på
hans sätt. Mamma, Violetta, är inte nöjd med sin tillvaro men hon är där hon är
och gör så gott hon kan. Iris lyssnar när hon pratar med väninnorna i telefon
och märker att mamman tummar på sanningen… Farmor och farfar bor med familjen på
undantaget en trappa upp. Bankar i golvet när de behöver något. Alldeles för
ofta enligt Iris mamma. Storebröderna är vuxna och bor inte hemma längre.
Iris själv är, ja hur är hon egentligen? Ingen bästis, eller
hon har en, grannpojken. Men så fort de börjar skolan ignorerar han henne. Hon
blir ganska ensam, utanför och det tycker jag är sorgligt att läsa om, skapar
ett genomgående vemod. Kanske för att jag känner igen tonerna från skolgården när
jag själv gick i skolan. Och här är fler barn och familjeförhållanden runt Iris
familj som är udda och omtalade av olika anledningar men som skildras väl.
Men det är faktiskt inte bara Iris som är huvudperson, utan
också hennes föräldrar i bokens nutid och så faderns uppväxt. Glimtar från
livet förr. Och så får vi veta lite mer om hennes mor. Hur hamnade hon
egentligen med sin man på den här gården? Vad tänker och känner de? Sammantaget
en bra bok och (för mig) ändå lite igenkännande bild av livet på landet.
/Liselott
P.S. Den jag funderade på att läsa var Inger Edelfeldts bok Om snö och guld. Den handlar också om en
flicka, hennes uppväxt under 70-talet, de ritar båda två och författarna
skriver barnböcker… Dessutom är bokomslagen snarlika. Lätt att ta fel…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar