Alltings början

Det är ett mysterium att Karolina Ramqvist är född så sent som 1976. Hon tycks liksom alltid ha funnits där. Redan i undertecknads gamla pojkrum var hennes krönikor, artiklar, recensioner och resereportage viktiga omvärldsrapporter.

Hon var ju dessutom en av de där Fittstim-tjejerna. Bland annat publiceringen av ett brev från en uppretad Ulf Lundell (”Lilla gumman? Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången?”) har engagerat mången näthatare genom åren. Det svenska 90-talet hade aldrig varit det samma utan Karolina Ramqvist.

I nya romanen Alltings början anlägger Ramqvist intressanta perspektiv på sin forna brådmogenhet. Kan man anta, även om huvudpersonen Saga bara är till 24,7 procent Ramqvist själv, enligt Ramqvist själv.

Sagas mamma är konstnär och gammal radikalfeminist. Hon uppmuntrar ivrigt sin dotter att skörda frukterna av det arbete som hon och hennes Mah-Jongekiperade medsystrar utfört. Och Saga vill ogärna göra sin mamma besviken. Hon tar för sig med besked, av allt som Stockholms nattliv kan erbjuda, trots att hon knappt hunnit börja på gymnasiet.

Så småningom inleder hon en passionerad men också förnedrande relation med festfixaren Victor Schantz – ett klasiskt svin. Och frågan är i vilken utsträckning Saga kan bevara sitt subjekt och sin feministiska övertygelse, i en värld där hon som ung tjej ständigt lanseras som objekt. ”Att bli gubbe är enda sättet”, menar Sagas kompis Pauline. ”Jag vill inte låta nånting bekomma mig. Jag ska bara gubba runt.”          

   

Romanen är samtidigt en kärleksförklaring till 90-talet, ett förbehållslöst vältrande bland café au lait-muggar, personsökare och vita jeansjackor. Även om språket är rappt på ett nästan lite konstlöst sätt står Ramqvist med i alla fall en stortå i Hjalmar Söderbergs och Pär Rådströms gedigna Stockholmsskildrarfåra.

Och just därför hakar jag upp mig på ett antal tveksamheter på detaljplanet. Sa man verkligen ”mingla" 1992? Kunde man verkligen få tag på en kopia av Reservoir Dogs samma år? Dessutom på dvd? Var stockholmarna verkligen nere med Wu-Tang Clan redan i augusti 1993, då första fullängdsskivan ännu inte hade släppts?... 

En viss vårdslöshet präglar helhetsintrycket. Jag stör mig till en början, men inser snart att den nästan klär romanens höga angelägenhetsgrad; vikten av att få detta på pränt, innan minnena bleknar. Vi har nog verkligen saknat en kvinnlig generationsskildring av det här slaget – på samma gång privat, bred och tydligt politisk. Att längta efter Knausgårds femte del känns plötsligt tråkigt. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog