Tre gubbar

Bibliotekets bokcirkel har med förnyande krafter återuppstått. För tillfället irrar vi runt i Buenos Aires lugubra skymningsvärld, halvvägs in i Ernesto Sábatos myllrande mästerverk Om hjältar och gravar.

I likhet med tidigare sammankomster kan stora delar av cirkelns första träff kokas ner till följande spörsmål: Vad gör en bok till en god bok?

Enligt Sábato själv kännetecknas bra litteratur av att den tar sikte på det äkta, nakna och universellt sanna. Den ödslar ingen tid på teknisk briljans eller putslustig hobbyfilosofi. Det vill säga – den skrivs inte av landsmannen Jorge Luis Borges.

Borges (1899-1986) är den stora portalgestalten inom 1960-talets latinamerikanska litteraturboom. Allt emanerar i någon grad från honom. Men i Om hjältar och gravar dyker han upp i en föga smickrande cameoroll. I det dammande larmet på Calle Perú sträcker han lite avvaktande fram näven åt romanens huvudperson Martin, som ”fann en liten hand som verkade benlös och kraftlös. Ansiktet såg ut som om någon hade tecknat det och sedan suddat ut det med ett radergummi.”

Det som Sábato dömer ut som blodfattig kvasifilosofi återfinns bland annat i den mästerligt hjärngymnastiserande novellen Pierre Menard, författare till Don Quijote. Borges – som inte utan anledning brukar kallas bibliotekariernas författare – berättar där om sin fiktive kollega Pierre Menard.

 

Menards mest betydande gärning är hans ofullbordade Don Quijote. Alltså inte en ny Don Quijote, betonar Borges, utan Don Quijote. Verket sammanfaller ord för ord och rad för rad med Cervantes Don Quijote. Ändå skiljer oceaner de båda romanerna åt:

 

Menard skriver med en arkaiserat och tillgjort språk, Cervantes slänger sig helt obesvärat med 1600-talsspanskan. Att den senare låter Don Quijote välja vapnen framför vetenskapen är inte så konstigt – Cervantes var ju gammal soldat. ”Men att Don Quijote av Pierre Menard – en man samtida med La trahison des clercs och Betrand Russell – återfaller i dessa grumliga sofismer!”…

 

Novellens tankeexperiment pekar på det knepiga i att göra litteraturen till språkrör för universella, tidlösa sanningar. En roman är aldrig mer än ett skyddsöst villebråd för sitt lokala och tidsbundna sammanhang, tycks Borges mena. Och med sin pessimistiskt illusionslösa skildring av den argentinska nationalkänslan föll Sábato förmodligen till föga inför detta relativistiska kontraband. Varför annars släppa in Borges i Om hjältar och gravar, funder jag under den höstruskiga cykelturen hem från cirkeln.

 

En stund senare har jag dragit mig tillbaka med den drygt 1100-sidiga sista delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Djupt inne i bokens ökända mittenparti, populärt benämnt som Hitler-essän, dyker Borges och Menard upp igen, som en logisk konsekvens av Knausgårds enorma projekt.

 

För ingen har väl som Knausgård tagit Borges på orden, och lika nitiskt och grundläggande utforskat just det lokala och tidsbundna. Och kanske är det ungefär där – den sublimerade smaken av en kallnande kopp kaffe, ljudet av regnvåta galonkläder, spegelbilden i en mörk fönsterruta, ytan på ett köksbord – som det äkta, nakna och universellt sanna trots allt kan anas.

/Martin

Sábato i bibliotekets katalog
Borges i bibliotekets katalog
Knausgård i bibliotekets katalog