För mycket av det goda?

När börjar det riktiga livet är fjorton noveller där de flesta handlar om mycket välmående medelålders storstadsbor som har fullt av allt men ändå verkar sakna något. Frågan är bara – vad?

Varje novell ängnas en företeelse, till exempel ett välutrustat kök, försäljningen av en superstajlad villa, förhållandet till barnen. Lindström sätter iakttagelserna under lupp och skruvar sedan på skärpan. Det är vasst iakttaget, småroligt och ibland elakt. För Fredrik Lindström inte bara ironiserar och och driver med, han tillför också ett svart stråk till det som annars kunde vara en halvtrivsam kolumn i ett livsstilsmagasin. Och när den dova tonen dyker upp blir det mer intressant, jag vaknar till.

Människorna han beskriver har allt. Bra jobb och boenden, fungerande förhållanden och därmed en god status i sina vänners ögon. Men när man tittar lite närmare på dem; mannen som till slut kan somna bara han får ha dammsugaren på, mamman som medvetet gör sitt barn förtvivlat (även om det bara är för en stund), paret med det välutrustade köket som får ångest för att de bara äter hämtmat, så är det alltid något som skaver. Varför kan de inte bara njuta av sina liv? Vara nöjda?

Nu när allt är så himla bra, varför kommer inte lyckan samtidigt? Människorna i Fredrik Lindströms skyddade dockskåpsvärld reagerar irrationellt och beter sig stundtals märkligt, ofta bär de på en oro som de inte har satt ord på. Är det månne de existenstiella frågorna som knackar på?

Novellerna är korta och perfekta för tågpendlandet eller varför inte en innan sovdags?

Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sophies historia

I september i fjol läste jag Jojo Moyes bok Moln över Arcadia och nämnde då att jag såg fram emot hennes kommande bok Sophies historia. Nu är den utläst och den var mycket underhållande och engagerande.
 
Liksom Moln över Arcadia är Sophies historia uppdelade i två delar. Den första utspelar sig i den lilla franska byn St Péronne med början i oktober 1916. Vi följer Sophie och hennes familj som försöker överleva och hålla hoppet uppe i den ockuperade och isolerade byn där varje antydan till vänlighet mot tyskarna straffas hårt av övriga bybor. Inte lätt att förhålla sig till när Sophie och hennes syster tvingas laga mat till tyskarna varje kväll och der Kommendant visar sig både ha humor och kunna vara vänlig.

Del två utspelar sig i London 2006 och vi möter Liv som försöker få till ett fungerande liv efter makens plötsliga död. När hon så möter en ny man och förälskar sig verkar han ha en hemlig agenda. Han försöker ta hennes makes morgongåva ifrån henne. Ett porträtt av en kvinna med namnet Sophie…

Denna bok tycker jag är bättre sammanhållen än den förra jag bloggade om. Sophies liv engagerar och vävs på ett bra sätt in i del två. Hjärta, smärta, hemligheter och livsöden i en härlig blandning.

/Liselott

Boken på biblioteket webbsida

Våldets barn

Utvärderingen av mellandagarnas läsprojekt faller sällan väl ut. Det är ju alltid så mycket annat som ska hinnas med. Kostymer ska kemtvättas, kinaschacksbataljer ska utkämpas, isar ska beskrinnas. I år hann jag i alla fall drygt halvvägs i Doris Lessings romanserie Våldets barn (1952-1969), i folkmun även känd som Martha Quest-serien.

Och nog rör det sig om ett ganska folkligt nobelpristagarverk, åtminstone seriens två första böcker (Martha och Bra gift) och i alla fall i de folksegment som ser till att såväl Gudrun Sjödén som undertecknad har jobb att gå till. Att inte ta den lätt naiva, tappert kämpande Martha till sitt hjärta är hur som helst en omöjlighet.

Närgånget skildras hur hon krånglar sig ur tonårens förvirring, går på danser, grälar med sin mor, söker tröst hos sin far, får jobb på kontor, gifter sig kärlekslöst, blir med barn… En uppväxtskildring bland alla andra, om det inte vore för tiden och platsen – 1930- och 40-talets Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Det kolonialistiska förtrycket är ständigt närvarande, speglat i Marthas efterhand allt klarare blick. Hon kommer succesivt till insikt om apartheidsystemets absurditeter, men har länge svårt att kombinera sin växande medvetenhet med en frigörelse på det privata planet. Ju större gester, desto lättare att trassla in sig i den borgerliga omgivningens nät.

Mest drabbar emellertid den skoningslösa självironi som finns inbäddad i porträttet av den stundtals ganska osympatiska Martha. Hennes livsöde sammanfaller i mycket med Lessings egna, och behandlas med samma kärvt kärleksfulla sarkasmer som präglar (här kommer en kanske väl halsbrytande jämförelse) Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit från samma tid.

I seriens tredje del, En fläkt av stormen, har ironierna tagit överhanden. Martha har engagerat sig i traktens kommunistparti, vars handlingsförlamade verklighetsfrånvändhet kör både partiet och romanen i botten. Tillsammans med läsaren famlar Martha länge i ett fascinerande töcken av mötesexerciser, som synes ett resultat av att Lessing – under tiden för skrivandet av romanen – just hade vänt kommunismen ryggen.

Stark läsning i vilket fall, och utmaningarna lär väl knappast bli färre. I de två avslutande delarna av Våldets barn, publicerade en bit in på 60-talet, skärps tonen (har jag hört). De markerar början på Lessings ökända science fiction-epok och spänner en svåröverträffad båge från 1800-talets bildningsromaner, via 1900-talets optimistiska frigörelseiver, till 2000-talets bittra tillnyktring.

 

/Martin

Reservera böckerna i bibliotekets katalog 

Hundar under vatten

Förra året kom det en liten pärla till bok för oss som håller hunden som favoritdjur. Här finns inga råd om hur man ska sköta om sina älsklingar, inte heller några rasbeskrivningar eller fiffiga lydnadstips. Istället blir läsaren serverad en mängd bilder på hundar under vatten. Hundar i färd med att fånga in bollar eller ringar, hundar som simmar, som försiktigt doppar nosen i vattnet eller bara står på botten av bassängen. Vissa går knappt att identifiera som just hundar, de liknar mer undervattensmonster med käftarna uppspärrade för att kunna fånga in den eftertraktade leksaken. I slutet finns alla medverkande hundar även avbildade på torra land. Det är en fröjd att bläddra igenom boken och se alla olika hundpersonligheter. Rekommenderas!

Seth Casteel heter fotografen som av en slump fick idén att fotografera hundar under vatten. Titeln på boken är kort och gott Undervattenshundar.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Eldnatt

Det är januari 2010 och vi är på Island. Landet är fortfarande märkt av den ekonomiska kollapsen två år tidigare. Hos advokat Thora Gudmundsdottir märks detta på trångboddheten. Föräldrarna som blivit blåsta på ett husköp får bo hos sin dotter tills vidare, även de vuxna barnen får härbergera i storfamiljen. Det är nästan lugnare på advokatkontoret tänker Thora. Så en dag får hon ett ovanligt uppdrag, hon ombeds undersöka ett tidigare rättsfall om en mordbrand. Kanske är den dömde inte skyldig?

När Thora börja gräva i rapporter och intervjua inblandade visar det sig vara mycket man förbisett tidigare. Här uppdagas otäcka och skumma saker tätt under ytan. Dessutom får hon underliga sms som verkar kryptiska men ändå leder henne vidare i efterforskningarna.

Handlingen är lite seg i början, pusslet läggs långsamt så ett visst tålamod anbefalles. Det är ju också en noggrann advokat som vi får följa. Men snart rämnar fasaderna och det blir både otäckt och spännande. Vad som kan förvirra i starten är några delar med övernaturliga inslag, de får delvis sin förklaring mot slutet. Tålamod alltså...

Här får den isländska deckarhyllan ett ytterligare tillskott med Thora Gudmundsdottirs kloka och envisa advokat som trots eländet hon gräver i inte saknar humor. Ni som gillar både Island och deckare har säkert träffat på Arnaldur Indridassons polis Erlendur med kollegor. Yrsa Sigurdardottirs kvinnoperspektiv breddar det isländska deckarlandskapet. Eldnatt är den fjärde boken med advokat Thora Gudmundsdottir.

/Annika

Reservera Eldnatt i bibliotekets katalog

Vansinnigt spännande början på en trilogi

Har avslutat tegelstenen Flickan från ingenstans av Justin Cronin, en framtidsdystopi som lätt skulle kunna omvandlas till en amerikansk först-katastrof-sedan-räddar-någon-världen-film. Det hela börjar i sydamerikanska djungeln där forskare söker något som verkar kunna ge evigt liv. De finner det på ett något brutalare sätt än de tänkt. Dock fortsätter experimenten i ett hemligt laboratorium någonstans i USA och givetvis går allt fel. Försökspersonerna tar sig ut, smittan sprids, människor dör eller förvandlas till viraler (en sorts vampyrer) och snart är i princip hela USA ödelagt och satt i karantän. Militären försöker rädda det som räddas kan. Givetvis undkommer ett par personer från forskningsstationen, den viktigaste av dem är huvudpersonen själv – flickan från ingenstans.

Som läsare får jag följa vissa personer väldigt ingående. Det är lite spännande för jag undrar hela tiden om denne ska vara med en längre tid i berättelsen eller dö redan på nästa sida… De detaljerade beskrivningar återkommer. Någon gång känns det lite segt men samtidigt kan vad som helst hända på nästa sida. Det som kanske främst fick mig att tänka på film är att det blir många cliffhangers, men alla får tyvärr inte någon förklaring. Några personer står inför döden – hur ska de klara detta och nästa gång jag läser om dem är det några timmar eller veckor senare och de lever. Hur gick det till? Känns nästan som att författaren väljer en lätt väg ut.

Men trots denna kritik är boken riktigt bra! Det är spännande, action, vänskap, den väcker frågor och författaren får fram känslan av att vad som helst kan hända. Men det finns även detaljer som får mig att fundera vad som hänt tidigare i det fiktiva USA där allt utspelar sig. Som vid ett tillfälle när de är vid staden New Orelans som förstörts av ovädren Katrina och Vanessa. Nu finns där bara ett oljeraffinaderi omgivet av frätande vatten. Jo, orkanen Katrina känner jag till men Vanessa är okänt för mig. Vilken värld är det Cronin utgår ifrån och vilket år är det? Skulle det vara så omöjligt att det händer något liknande i verkligheten? Men det kanske klarnar i kommande delar i detta som ska bli en triologi.

Ett vet jag och det är att jag slänger en blick uppåt den mörka himlen ibland när jag är ute på kvällen. Både för att fundera över vad som skulle hända om jag och min familj eller kanske Ronneby blev  avskuret från omvärlden och för att det är uppifrån viralerna attackerar.

/Liselott (som spänt väntar på att få del två i trilogin)

Justin Cronins böcker på biblioteket webbsida.

Gilbert Holmström

Det finns lite olika slags svenska jazzgubbar. Ofta tänker man på det gamla genuina gardet. En Dompan, en Bengt Hallberg, en Lasse Gullin – folk som satt in på Nalen, spelade upp till dans, stuvade vibrafoner i gengasbussar, kuskade runt på landsvägar, stod och hottade i septemberdugg under kulörta folkparkslyktor… Och så har vi alla nya unga, innovativa. Som sällan är just gubbar, utan snarare heter sådant som Sofia Jernberg, Mariam Wallentin och Nina de Heney.

En tredje kategori återfinns någonstans där emellan, fast samtidigt lite radioskuggigt vid sidan av. Jag tänker på de som beträdde manegen först framemot mitten av 60-talet, då nalensnajdarna sedan länge klippt sig och skaffat jobb, popmusiken kommit till stan och jazzen hänvisats till lugubra källarskyffen.

Själv är jag svag för just denna period i svensk jazzhistoria, för de musiker som var tillräckligt frisinnade för att förstå de nya (o-)ljuden från andra sidan Atlanten, där namn som John Coltrane, Cecil Taylor och Archie Shepp gjorde jazzen farlig på allvar igen, skapade andlig och politiskt aggressiv musik som tiden fortfarande inte hunnit ikapp.

En av dessa svenskar är saxofonisten Gilbert Holmström, som 1965 skivdebuterade med frijazzexperimentet Utan misstankar. För några år sedan återutgav bolaget Moserobie denna länge närmast kriminellt bortglömda inspelning, en kulturgärning som nu följs upp av den nyinspelade skivan Tiden är Kort!

Gilbert Holmström är här i strålande form. Kring sig har han den för ändamålet formerade Gilbert Holmström New Quintet, initierad av den några generationer yngre träblåsarkollegan Jonas Kullhammar, och i övrigt bestående av Magnus Broo på trumpet, Torbjörn Zetterberg på bas och Jonas Holgersson på trummor.

Den klaviaturlösa sättningen placerar redan på pappret kvintetten i frijazzland, och även om man stundtals – och då främst via Holgerssons trumspel – hissas ner i jazzhistoriskt betydligt djupare schakt är det framförallt ekon av Ornette Coleman och Albert Ayler som förnims. Lekfullt mångskiftande är det övergripande intrycket, samtidigt som känslan av lyhört ensemblespel är genreotypiskt stark.

Lyssna exempelvis på det sprakande mötet mellan Holmströms tenorsax och Kullhammars barytondito i låten Dog Fight – banddynamik förädlad till banddynamit! Se dock till att ha glöggminglet avklarat.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog (eftersom den inte finns tillgänglig hos gängse leverantörer av strömmad musik)

Inte riktigt som alla andra deckare...

Isle of Lewis, platsen Fin Macleod lämnat men tvingas återvända till. Men det är inte stärkt och lugn som han återvänder. Snarare trasig, olycklig och ensam, vilse i livet. När Fin lämnar lägenheten i Edinburgh lämnar han efter sig det nu tomma barnrummet och sin fru. Går du nu finns jag inte kvar när du kommer tillbaka, säger hon. Och han går.

Fin återvänder till den karga vindpinade ö där han växte upp, Yttre Hebriderna. Han återvänder i egenskap av kriminalkommissarie för att ett mord på ön kanske har kopplingar till ett liknande som han utreder i Edinburgh. Men det är inte bara mordet som är i fokus. Fin möter sin barndoms vänner och ovänner, de gamla gubbarna som nu är ännu äldre, huset där han bodde som barn och minnena. I varje kurva, på varje höjd finns det minnen. De som blev kvar, vad hände med dem?

Det är minnena som gör detta till en deckare med det lilla extra. Minnena blir som berättelser i deckarhistorien. Pojkstrecken, skoltiden, första förälskelsen och allt annat som till slut gjorde att han lämnade ön och inte återvände förrän nu, 18 år senare. Först trodde jag dessa återblickar skulle slöa ner berättelsen men de tillför så mycket fniss, medkänsla och kännedom om Fin och de andra att det bara blir bättre. Dessutom säger de en hel del om hur det var att leva där. Allt når sin kulmen på en enslig, stenig fågelö, i ett rasande oväder och med oväntade vändningar. 

Svarthuset är första delen i en trilogi och jag hoppas de följande snart blir översatta till svenska. De finns redan på engelska. Peter May har skrivit ett par serier till och innan dess skrivit och producerat för brittisk tv. Född i Skottland men nu boende i Frankrike och det var även där denna prisade bok först kom ut. Kanske kan den vara något att ge bort i julklapp?

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Kvinnoliv på 1500-talet

Nu har jag läst Dottern av Maria Gustavsdotter, en författare som gärna skriver böcker i svensk historisk miljö. Dottern är första delen i en trilogi som utspelar sig i Kalmar strax efter att Kung Gösta, det vill säga Gustav Vasa, tillträtt tronen. Reformationen håller på att införas i landet, skulder skall betalas till Lübeck men av detta märks det inte så mycket i Kalmar. I Dottern rör vi oss i den lilla världen, i hemmet. Det är kvinnornas vardag vi följer och den är mest innanför gårdsporten. Ska man ut i staden bör man som flicka eller kvinna ha en följeslagare, det går inte an att röra sig ute om man är en köpmansdotter, och det är Gertraud. 

Man kan tro att det inte händer så mycket i en köpmansgård där friheten är så pass begränsad, men där tog jag fel. I gården handlar det om det praktiska hushållet men även här kan livsavgörande frågor dyka upp. Relationer skildras med en stilla intensiv närhet och bidrar till att det skapas en viss dramatik. Fram träder rum upplysta med inget annat än ljus från härden och dagsljuset från fönstren, dofterna från människorna och blickarna mellan de vuxna som antyder saker som den unga Gertraud är för liten för att förstå. Religionen är viktig för mamman och Gertraud. Man går till kyrkan varje dag men munkarna har det svårt, det ska bli på ett annat sätt från och med nu. Predikan ska vara på svenska och mässa bara en gång i veckan. De vackra helgonbilderna håller också på att försvinna. I den här första boken är Gertraud en flicka när vi träffar henne första gången och slutar med att hon avspisar en friare. En lagom cliffhanger till nästa bok i serien – Hustrun, som följs av Änkan.

Maria Gustavsdotter är den där typen av författartips som sprids från mun till mun. Hon har en trogen och växande läsarskara bland framför allt kvinnor. Min kollega Liselott verkar ha gjort samma reflektion när hon skriver om en annan av Maria Gustavsdotters böcker här i bloggen; Lättsamt men spännande

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

När kommunen ska fira jul

Jag gillar Jonas Karlsson. Ganska mycket faktiskt. Detta faktum kan ju möjligen göra att jag har svårt att ha de kritiska glasögonen på när jag läser hans nya bok God Jul. Förväntningarna är höga och jag känner genast igen hans stil. Denna gång är det dock inte noveller utan en kortroman.

Det lackar mot jul och på kommunhuset vill man glädja medborgarna med en speciell julutsmyckning för att på något litet sätt kompensera för nedskärningar och besparingar. På ett möte kommer kommunalrådet Bror fram till att man med adventsljusstakar i noga utvalda fönster ska få en julhälsning att framträda på kommunhusets fasad. Arbetet med utsmyckningen inleds med frenesi, men stöter ganska snart på patrull eftersom bland andra personalen på fritidsförvaltningen är rätt svårflörtade, och projektet visar sig vara svårare att genomföra än någon har trott.

Inte helt oväntat gillar jag boken, även om jag hade önskat mig ännu lite mer av det absurda och skruvade som funnits i de tidigare böckerna. Jag skulle också vilja veta mer om Frida, anställd på HR-avdelningen och den vars ögon vi får följa hela spektaklet genom.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Skuggor ur det förflutna

Serien om rättsläkaren Kay Scarpetta började komma ut på svenska 1993. Jag läste dem med stort nöje en efter en, tills jag för några år sedan tröttnade. Men nu stod där en ny bok på hyllan om Scarpetta – Skuggor ur det förflutna. Det är den 18.e i ordningen på svenska men i USA har det kommit ut tre till. En mening på baksidan väckte mitt intresse: "För första gången på flera år berättar den populära kriminalförfattaren Patricia Cornwell en historia helt ur rättsmedicinaren Kay Scrapettas synvinkel." Hmm, tänkte jag, kanske är den skriven som förr, och började läsa.

Först tyckte jag det var urtråkigt. Skrev hon verkligen så här, med detaljer i överflöd, förkortningar hit och dit som jag varken lägger på minnet vad de betyder eller intresserar mig särskilt mycket för. Men vartefter sidorna vändes så blev det bättre. Detaljerna började fascinera istället för irritera mig.

Boken är verkligen skriven ur Scarpettas synvinkel. Hennes funderingar om människorna runt henne, om morden som begåtts etc är vad boken består av. Men det är en bok där Scarpetta hålls lite utanför sina kollegors arbete, där mycket pågår och har pågått utan hennes vetskap, och även jag som läsare hålls ovetande.

Själva storyn är att hon är chef för ett nytt rättsmedicinsk center i Cambridge, Massachusetts, där virtuella obduktioner kan göras. Men hon har inte varit där sedan det öppnade eftersom hon tillfälligt arbetar åt den amerikanska regeringen på en flygvapenbas. Så sker ett mord i Cambridge som är mycket underligt och hon hämtas hem av sina arbetskamrater, systerdottern Lucy och den bufflige och egensinnige polisen Pete Marino. De skulle inte hämtat henne så plötsligt och utan förvarning om inte något speciellt hänt och Scarpetta börjar inse att det skett saker på det rättsmedicinska centret hon inte har en aning om. Medan snön yr utanför fönstren rullas en ordentlig härva upp varvat med obduktioner och letande av ledtrådar för att förklara dödsfall och det är riktigt bra! Inte utan att jag blir sugen på att läsa serien igen från början…

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Jean Rhys

 

 

 

 

 

 

 

 

Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog

Nytt från Donna Tartt

Den hemliga historien, Donna Tartts debutroman, är höjd till skyarna av många svenska bokbloggare. Jag läste den i ett svep en sommar för några år sedan och sällade mig till hyllningskören.

Nu har jag påbörjat läsningen av Tartts nya roman Steglitsan och jag kan bara säga att det verkar lovande. När Theo Decker besöker Metropolitan Museum i hemstaden New York tillsammans med sin mamma inträffar en explosion som dödar ett stort antal människor, däribland mamman.

I tumultet efter explosionen tar Theo med sig en liten tavla av en fågel, en steglitsa, från museet. Eftersom Theos pappa har lämnat familjen ett år tidigare står Theo nu ensam i världen. Farföräldrarna meddelar att de kan tänka sig att betala för en hotellvistelse för Theo, men han väljer att flytta in hos en kompis familj istället.

Hela tiden finns tavlan i hans medvetande och han funderar flera gånger på att lämna tillbaka den till museet, men det blir allt svårare att förklara varför han har den ju längre tid som går efter explosionen. Där jag befinner mig i boken nu har Theo precis blivit bekant med Hobie, som restaurerar antika möbler. Hos Hobie finner han någon slags trygghet som riskerar att tas ifrån honom när pappan helt plötsligt dyker upp och ämnar ta Theo med till Las Vegas. Jag tycker att det är bra, och jag vill verkligen veta hur det ska gå för Theo. Jag anar att bistrare tider väntar för honom…

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Adamsberg – en kommissarie utöver de vanliga

Tag en liten by i fransk alperna. Lägg till diverse kufiska personer varav en mördas, närmare bestämt den burduse, illaluktande och manhaftiga fårägaren Suzanne. Suzannes stillsamme och fåordige fåraherde Värnaren och hennes afrikanskättade adoptivson Soliman tar upp jakten på mördaren. Men ingen av dem har körkort utan behöver en chaufför. De frågar Camille, en tjej som sökt sig bort och hamnat i deras lilla by.

En som letar efter Camille eller kanske snarare hoppas på att hon återigen ska korsa hans väg är kommissarie Adamsberg. Även han egen och inte som någon annan. Arbetar efter sin intuition mer än några rationella regler. Givetvis blir han så småningom indragen i jakten på mördaren. Lägg till Camilles pojkvän vargforskaren Lawrence (kanadensare som mest pratar med gester och som på hemmaplan levt med grisslybjörnar), ihjälbitna får, lite vargar och en varulv så får ni en riktigt härlig deckare.

Boken jag läst heter Mannen som vände insidan ut och är skriven av fransyskan Fred Vargas. Det är en av böckerna om kommissarie Adamsberg. Vargas kom nyligen ut med en ny bok och när jag läste om den jag blev nyfiken på vad hon skrivit innan. Denna första gav mersmak och jag har nu även läst de två följande böckerna om Adamsberg I de eviga skogarna och Okänd kontinent. Lika fascinerande de, med sin kluriga intrig, ett fascinerande persongalleri kring Adamsberg vilket sammantaget gör dem till deckare som sticker ut från mängden.

/Liselott

Böckerna om Adamsberg på bibliotekets hemsida.

En ung arg kvinna

Det är lika bra att säga detta från början. Om du stör dig på nutida jargong, slang, svordomar och många instoppade engelska ord så är Lex bok inget för dig. Men om du gillar en lätt skruvad historia om att söka identitet och hantera omvärldens övermäktiga krav då kan du gärna öppna boken med årets häftigaste bokomslag: Lex bok av Sara Kadefors.

Lex tycker de flesta är idioter, inte har hon heller det så lätt med sin självupptagna pappa och sin nyförälskade mamma som släpar hem Bruno - ytterligare en man som kräver uppmärksamhet och beundran. Tur då att hon har Jonatan, barndomsvännen som också har svårt att smälta in i sammanhangen.

Brunos närvaro går Lex på nerverna, statusjakten i skolan likaså. För att ge igen och för att hon dessutom har mycket på hjärtat startar Lex en blogg - Själens sår. Men hon låtsas vara en annan i bloggen, där är hon Maya som har smärta så det räcker och blir över. Bloggen blir en stor succé men det som först var tänkt som hämnd slår så småningom tillbaka med en kraft Lex aldrig kunde ana. Hon blir utslängd, utfryst och hatad. Lex slår i botten och det dags att ställa de jobbiga frågorna till sig själv.

Sara Kadefors  har skrivit böcker för både för vuxna, barn och ungdomar. I romanerna  verkar hon vilja utforska den moderna vilsna människan. Jag har läst två romaner tidigare. I Fågelbovägen 32. undersöks vår svaghet för status och att visa upp en snygg fasad, i Borta bäst granskas vad som är att försöka vara en god människa. 

Det är i replikerna det bränner till, där avslöjas blottorna och vår brist på empati och självreflektion. Om det är något som fångats upp i Sara Kadefors parabol så är det att vi ägnar oss åt fel saker. Denna gång har hon riktat förstoringsglaset på dem som ska ta över om en generation. Och kanske är det där hoppet finns, att de skall ställa bättre frågor till sig och sin omgivning än vad de vuxna lyckats med?

Illustratör är Stina Wirsén och ansiktet förekommer i fyra varianter på bokomslaget vilket är snyggt matchat mot innehållet.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog