Jakobsböckerna

Jag håller en omfångsrik roman i mina händer, drygt 950 sidor. Det ser jag redan från början eftersom det är omvänd paginering. Författaren säger att det syftar på hebreiskans sätt att skriva från höger till vänster.

Men låt oss ta det från början. Boken har den längsta titel jag sett: Jacobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan.  

Puh, inte illa eller hur? Men blir jag klokare? Jag kollar upp den polska författaren Olga Tokarczuk och blir fortsatt nyfiken. Idag är hon en av Polens mest namnkunniga författare och mycket översatt. Från början psykolog men sedan flera år arbetar hon som universitetslärare i kreativt skrivande och som författare.

Tid och plats för berättelserna är Podolien, det sydöstra hörnet av det dåtida Polen, som på 1700-talet sträckte sig från Östersjön till Svarta Havets stränder. I det här området kommer Jakob Frank att börja en judisk rörelse, frankismen, därav Jakobsböckerna.

Det är ett finmaskigt nät som växer fram när jag börjar läsa. Landsbygd, byarna är små, många och fattiga, handelsvägarna knyter samman människorna, religionernas förgreningar likaså. Provinsen befolkas av rusier, turkar, armenier och judar med flera.

Jag har, med mina ca tvåhundra sidor bland annat varit i droskor, handelsbodar, judiska skolor, hushåll som rustar för bröllop, samtidigt som en mycket gammal släkting ligger på sitt yttersta vilket ställer till det, även suttit vid ett spelbord och iakttagit en karavan från Smyrna slå läger i Valakiet. (Osmanska väldet är inte långt borta) Det är mycket om andligt sökande med inslag av vidskepelse, kyrkans män vördas, men som läsare vet jag att spelmissbruk kan drabba även dem. 

Det är tydligt att Olga Tokarczuk är intresserad av skärningspunkter mellan språk och kulturer och hur idéer ältas och sakta formas. Polen ligger inte så långt härifrån och jag vet skrämmande lite om dess historia. Nu får jag veta mer i alla fall om Podolien och alla dess folkgrupper. 

En mäktig och mycket rik bok såhär långt. 

För er som vill veta mer om centraleuropeisk litteratur och kultur finns ett intressant föredrag av Olga Tokarczuk när hon besökte Stockholm Literature 2015.

/Annika

Reservera Jakobsböckerna i Ronneby biblioteks katalog

Glaskroppar - början på en trilogi

Glaskroppar – Svart melankoli av Erik Axl Sund

Runt om i landet tar ungdomar livet av sig. Många av dem på väldigt makabra, utstuderade sätt. Ungdomarna bor i de flesta fall vitt åtskilda och verkar inte ha någonting direkt gemensamt, i alla fall inte som det ser ut till att börja med. 

När det inom loppet av bara någon månad skett flera självmord i Stockholmstrakten får kriminalkommissarie Jens Hurtig i uppgift att utreda dessa förbryllande och hemska händelser. Det han upptäcker är att alla dessa ungdomar, från alla delar av landet, har lyssnat på kassettband när de tagit livet av sig.
Någon, som kallar sig för Hunger, skickar dessa kassettband till ungdomarna som sedan tar sina liv medan de lyssnar till musiken på dem.
Vem eller vilka är Hunger, varför skickar Hunger kassetter till dessa ungdomar och varför tar de livet av sig till inspelningarna?

Glaskroppar har ett stort persongalleri som man följer genom berättelsen och tror sig lära känna, till dess att fler hemligheter flyter upp till ytan. Ju längre in i boken man kommer desto tätare blir intrigerna och tillslut litar man inte riktigt på någon utav karaktärerna. En vet inte hur det ska sluta förrän det slutar och jag gillade boken. Den var mörk, otäck, höll ett högt tempo och var väldigt spännande.

Författarna har tidigare skrivit trilogin Viktoria Bergmans svaghet (Kråkflickan, Hungerelden och Phytians anvisningar), även Svart melankoli ska tydligen bli en trilogi men än så länge finns bara Glaskroppar. Vilket inte är så bara. 

/Caroline

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Tom, lille Tom

I jul passade jag på att återstifta bekantskapen med författaren Barbara Constantine. Förra boken och sen paulette tyckte jag var en pärla och likadant tycker jag om denna. 

När jag visade boken för en kollega undrade hon vad den egentligen handlade om för utsidan såg lite otäck ut. Och det är klart, en pojke som springer bort från någonting kombinerat med titeln Tom, lille Tom kan ge en onda aningar om innehållet. Men Constantine skriver en bok som blandar allvar och humor. Jag var så säker på att detta var en feelgoodroman att fokuserade på det goda och humorn i boken istället för det eländiga.

Men det är ju mörkt och eländigt. För Tom är en liten pojke på 11 år som bor med sin unga mamma i en husvagn. De lever knapert och Tom stjäl grönsaker i grannarnas trädgårdar för att äta sig mätt (mamman sparar sina pengar till att förverkliga sin dröm, en bröstförminskning). Toms möten med grannens katt riktigt vibrerar av spänning. Under sina strövtåg för att hitta fler trädgårdar med grönsaker råkar Tom på en kvinna som ramlat i sin trädgård och inte kunnat komma upp. Han hjälper henne in men inser snart att hon måste ha hjälp. Han lovar att ta hand om hennes hund och katt. Detta är början till en förändring för både kvinnan och Tom.

/Liselott

Böckerna i biblioteket hemsida.

Vakna!

Anna Hopes debut Vakna är en engagerande berättelse som börjar med något som jag tror är ett mysterium som ska lösas. Är det en deckare jag fått tag på? Det är två år sedan kriget tog slut. Platsen är Frankrike och en överste beordrar två soldater att följa med honom. De kör genom natten ut till slagfälten och börjar gå. Med sig har de varsin spade.

Parallellt med den skildringen följer vi tre kvinnor i London.  Alla så klart påverkade av kriget men på väldigt olika sätt. Alla tre fast i sitt. Kan deras liv förändras, vill de ens förändra det. Det är starkt och det är bra. Jag följer bara kvinnorna i fem dagar men jag har större förståelse för krigets verkningar när boken är slut. Det är två unga kvinnor Hettie och Evelyn. Hettie tvingas ta rollen som försörjare för sin mor och bror. Brodern är så påverkad av kriget att han inte kan arbeta. Som dansinstuktris tjänar Hettie inte så mycket att hon kan leva som hon skulle önska. Så träffar hon en man på en nattklubb... Evelyn sörjer sin älskade som dog i kriget. Han finns ständigt med henne. Det mesta i hennes liv går på rutin. Hennes mor tycker hon är bitter och hennes bror att hon ska vara gladare. Vad har de för rätt att säga hur hon ska vara! Slutligen är det Ada som väntar på att hennes son Michel ska komma hem från fronten. Hon kan inte tro att han är borta för alltid. Nu tycker hon sig åter se honom framför sig på gatan. Men hennes förhoppningar tär på äktenskapet. Tre kvinnor fast i sitt – kan de och vill de vakna?

Jag gillade den här boken mycket. Det är ingen feelgood där det blir superbra på slutet utan känns äkta. Det finns gott om utrymme för reflektion och eftertanke.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog på nätet.

Man måste inte alltid tala om det

Efter att ha läst Åsa Fosters novellsamling Man måste inte alltid tala om det, tycker jag mej ha lärt
känna ett annat land utan att ha varit där. Det är naturligtvis väldigt förmätet att över huvud taget säga på det viset, det är klart att jag inte vet vad en resa till Sydafrika skulle innebära för erfarenheter och intryck. Snarare är det så att sammantaget så inger novellerna en stark närvaro samtidigt som en molande oro byggs upp. Alla utom en utspelar sig i Sydafrika, den som inte gör det har ändå med landet att göra.

Det är inte det vackra landskapet som är i centrum, det är mer som en fond. I stället handlar det om ett tillstånd där makt utövas mer eller mindre subtilt på olika vardagliga plan och om klyftor som är svåra att överbrygga. Det är nutid och det är drygt tjugo år efter apartheid.

Mellan människor kan allt verka bra på ytan men tilliten är en tunn fernissa vilket innebär att rädslan inte är så långt borta. Finns rädsla ligger våldet tätt under ytan, den sköra balansen är lätthotad. Miljöerna skiftar från land till stad, från vackra vidsträckta ständer eller villaområden, som bevakas av män i vaktkurer, till trångboddhet med fattigdom och sjukdomar i kåkstäderna.

Bilderna som skapas i novellerna etsar sig fast. Det här är riktigt skickligt gjort av Åsa Foster som bott och studerat länge i Sydafrika. I en intervju poängterar hon att det här är hennes blick på landet. Hon säger också att en novell ska gå fort att läsa men ge tankar långt efteråt. Man måste inte alltid tala om det nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2015.

/Annika

Reservera boken i Ronneby biblioteks katalog

Villette, en återutgiven klassiker

Det är inte så dumt när klassiker blir översatta på nytt. Chansen är då stor att de köps till biblioteket och jag får ögonen på dem. Den här gången var det Charlotte Brontës Villette som det blev av att jag läste. Den bok hon annars är mest känd för är Jane Eyre.

I Villett följer vi den unga kvinnan Lucy som av en händelse använder sina sista slantar för att ta sig över Engelska kanalen. Ännu mer slumpartat står hon en sen kväll framför dörren till en skola där hon söker tjänst. Med början som guvernant blir hon snart lärarinna och det utan att kunna ett ord franska. Lucy är som hon är och omges av spännande människor som lärarna på skolan och andra personer runt henne. Lucy iakttar sin om givning och drar sina slutsatser om människorna hon har omkring sig. Det är roligt, allvarligt spännande och ibland lite skrattretande men jag gillar det. Vi följer Lucy i motgångar och i medvind genom hopp och mörker. Här finns intriger och hemligheter. 

Det är roligt att läsa en bok som ursprungligen är skriven i mitten av 1800-talet. Berättartekniken skiljer sig en hel del från dagens deckare… Nyöversättningen göra att språket flyter lätt och läsningen går snabbt. Den enda jag riskerar att fastna på är alla fotnoter som förklarar både det ena och det andra, men å andra sidan är de inte nödvändiga att läsa.  

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Domaren

Fiona Maye är en högt aktad medlem av domarkåren i London, hennes revir inom rättsväsendet är familjerätt. Med åren är det hos Fiona de svåra målen hamnar, de som rör skilsmässor och vårdnadstvister bland annat. Veckornas arbete kräver många timmars intensiv koncentration. Kanske lite väl många för vad Fiona inte visar utåt är att det pågår en djup schism mellan henne och maken Jack. En klyfta har uppenbarats och frågan är om de någonsin kan hitta tillbaka till varandra igen?

Men det som tar mycket energi för Fiona, när vi kommer in i handlingen, är ett mål om den snart 18-årige Adam och hans familj. Adam är svårt cancersjuk och både han och hans föräldrar vägrar behandling med blodtransfusion. Ena parten, sjukhuset, vill pojkens tillfrisknande. Andra parten är en familj som följer Jehovas vittnes tro på att inget främmande får komma in kroppen. Fiona dömer efter mycken vånda till sjukvårdens fördel. Adam får transfusion och tillfrisknar. Den välskrivna domen bygger på genomtänkta avvägningar om människans väl och ve.

Under rannsakningen besökte Fiona Adam på sjukhuset och det blev en omvälvande vändpunkt, i alla fall för Adam. Fiona med sin bakgrund hanterar mötet som en del i arbetet medan det för Adams del blir livsavgörande ur flera aspekter.

Det här är kort om handlingen. Men en bok av Ian McEwan nöjer sig inte med det yttre hur spännande det än kan synas. Han vill mer, han vill få oss att fundera. Några av frågorna han vänder och och vrider på är: Kan man bara ta sin partner för given?
Var går gränsen för vårt ansvar för andra människor?
Kan en handling, en impuls i stunden, någonsin förlåtas av en annan människa?

Relationer och känslor som inte fångats i ord, känslor som missförstås, urstarka viljor som krockar. Den respektabla ytan och vad som döljer sig därunder. Konsekvenserna av att inte förstå varandra. Svåra grejer men allt är så snyggt, så elegant formulerat. Det är det jag tycker är Ian McEwans signum.

Tack vare Domaren är jag glad att få återknyta till en författare som givit mig andra stora läsupplevelser som Chesil Beach och Försoning.
/Annika


Reservera Domaren i Ronnebys katalog

På andra sidan Fågelsången

Ett stråk av mystik är det i Stefan Castas nya bok På andra sidan Fågelsången. Elina och hennes pappa förändrar sina liv efter att pappans sambo Vanessa dött i en bilolycka. Hon är så saknad och det enda som känns rätt är att förverkliga Vanessas dröm om att bo på landet. Det blir en vindlande väg för Elina och hennes pappa. De hittar ett hus de vill köpa, men har de råd? Vem är killen som plötsligt dyker upp? Men boken handlar även om saknaden efter Vanessa. Elina känner hennes närvaro och pratar med henne. Är det möjligt?

Det märks av Casta älskar djur och natur. Här springer rävar och kvittrar fåglar i skog och mark. Han låter Elina känna skillnaden mellan stad och landsbygd. Han balanserar även fint allvar och humor i boken. Sammantaget en härlig bok som efterlämnar en skön känsla.

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Nora Webster

Nora Webster är för mig en lågmäld berättelse. Det verkar inte att hända mycket samtidigt som det gör det. Jag började höra intervjun med dess författare Colm Tóibín på Babel en söndagskväll i oktober men bytte snabbt kanal. Jag ville inte ha författarens tankar om boken när jag skulle börja läsa den. Men det lilla jag hörde fick mig ändå att läsa boken lite annorlunda än jag skulle gjort annars, på gott och på ont.

Bokens titel är den det handlar om, Nora Webster. Hon som bor med sina två yngsta pojkar i huset, maken är död och det ganska nyligen. Det är Irland och 60-tal och folk kommer på besök mer eller mindre varenda kväll för att underlätta för henne och stötta henne efter makens frånfälle. Hon ser fram emot att få vara ensam om kvällarna. De två äldsta flickorna går i skola och är knappt hemma. 

Relationerna med barnen, Noras egna systrar och andra släktingar och vänner är en stor del av berättelsen. Liksom Noras förändrade livssituation. Vad kan hon göra, vad bör hon göra och vad vill hon göra? Jag vet inte om det är tiden som gör det eller om det är Nora själv som gör det. Hon är ett intressant personporträtt men jag har ibland lite svårt för hennes val ibland. När hon lägger sig i, ifrågasätter och kräver svar men främst när hon inte gör det. Det är din familj det handlar om vill vill jag säga åt henne.

Colm Tóibín är höjd till skyarna känns det som. I alla fall omtalad just nu. Men hur bra han än anses skriva så han har inte varit så flitigt utlånad på vårt bibliotek. Själv tyckte jag om boken och ska titta lite närmare på de andra böckerna vi har av honom. Kanske är fler än jag som får upp ögonen för honom nu?

/Lislelott

Böckerna av Tóibín i bibliotekts katalog.

Horn av Joe Hill

Efter en blöt natt vaknar Ignatius ”Ig” Perrish upp bakfull och lätt förvirrad. Han snubblar in i badrummet och gör sitt bästa för att träffa toalettstolen när han får syn på sig själv i spegeln. I pannan på Ig har det börjat växa två horn…

För ett år sedan hade Ig ett bra liv, han hade stora framtidsplaner och han var tillsammans med kvinnan han planerade att leva resten av sitt liv med. För ett år sedan, efter att Ig hade lämnat henne ensam på en krog efter ett bråk, hittades Merrin våldtagen och mördad i en skogsdunge. Ig var den ende misstänkte för brottet, och trots att han aldrig åtalades, trots att inga bevis någonsin funnits mot honom, har hela det lilla samhället där han bor dömt honom. Vem skulle annars ha gjort något så fruktansvärt mot Merrin om inte Ig?

Nu, nästan exakt ett år efter det hemska dådet, har alltså Ig vaknat upp med horn i pannan. Det visar sig snart att hornen tvingar alla han möter att avslöja sina mörkaste hemligheter.
Ig beslutar sig för att utnyttja denna fruktansvärda nyvunna talang för att själv försöka ta reda på vad som hände den natten då Merrin på ett så horribelt sätt miste livet. Ig beslutar sig för att själv finna mördaren. Samtidigt som han inte är riktigt säkert på om allt detta händer, eller om han helt enkelt har blivit galen.

Detta är den första bok jag läst av Joe Hill, och jag är glad att jag gjorde det. Det var svårt att lägga ifrån sig boken när jag väl börjat läsa, den var väldigt spännande och på sina ställen ganska rolig. 

Hill är son till Stephen King, och som någon som läst mycket King, märker man likheter i deras sätt att skriva, även om Hill verkligen särskiljer sig och står på sina egna ben.
Boken Horn har även filmatiserats med Daniel Radcliffe (Harry Potter) som Ignatius Perrish.

Tycker man om att läsa spännande böcker med övernaturliga inslag tycker jag verkligen att man ska ge Horn en chans. Själv ska jag se vad för något mer intressant Joe Hill har skrivit.

/Caroline

Boken Horn i bibliotekets katalog på nätet.

En sång från havet

En sång från havet är en bok om förändringar i livet och hur det kan påverka en. Eller snarare hur personer väljer att påverkas av det. I nutid följer vi galleriägaren Zach som står på randen till att lägga ner sin verksamhet. Skild är han och nu flyttar älskade dottern med mamman till USA. Hur ska han orka vara pappa med Atlanten emellan? Ett sätt för Zach att rädda sitt galleri skulle vara att sälja sina högst älskade tavlor av konstnären Aubrey. Men istället ämnar han fullfölja uppdraget att skriva en biografi om Aubrey, ett uppdrag som legat i träda allt för länge. 

I jakten på nya uppslag till biografin söker han en av konstnärens modeller och finner henne. Men vad är det hon berättar. Vad är sant, vad förskönar hon och kan han skriva om det? Platsen är en liten by vid Englands kust och tiden är 1930-talet. Vi erbjuds en berättelse om en flicka, Dimity, som växer upp i ett samhälles utkant. Mamman är byns hora, häxa och läkekvinna och hon behandlar sin dotter allt annat än väl. Här gäller det att kämpa för att få mat på bordet. 

Plötsligt ser en man henne, en konstnär som målar henne och som han ser henne. Fullt fokus och full uppmärksamhet och han tycker hon är vacker. Samtidigt bjuds hon in att bli hon en del i hans familj och får en vän i hans äldsta dotter. Men det är tudelat. Aubreys livskamrat Celeste ser inte med blida ögon på makens modeller och när Dimity tar allt mer plats blir spänningen trion emellan allt påtagligare. Men vad händer med Dimity? Hur formas hon av denna uppmärksamhet? Det är intressant och spännande. Jag måste säga att denna tredje bok av Katherine Webb är den bästa hitintills. 

/Liselott

Boken i bibliotekets katalog på nätet

Effekten av Susan

Högoktanig action bland Köpenhamns traditionstyngda institutioner och välsituerade villaområden kryddat med syrlig svart humor, kan det vara något? Den som tidigare läst Peter Höeg vet att han fångar upp tendenser i vår samtid och blandar friskt mellan berättarstilar. Här en mix av detaljrikedom på molekylnivå till utsvävande framtidsscenarier vilka blir mer och mer skrämmande ju längre jag läser.

Susan Andersen är en hängiven världsberömd fysiker. Hon ser fysiska samband och lagar överallt i sin vardag, även när det gäller relationer. Men nu har hon hamnat i knipa och för att komma loss pressas hon att leta reda på ett dokument, vilket visar sig vara högintressant. En Framtidskommission som förutsåg hot och händelser fick lägga ner sin verksamhet, men protokoll finns gömda någonstans. De som kan tänkas veta något faller som käglor. De dör precis innan Susan och hennes familj hinner söka upp dem. Någon följer tätt i deras spår, starka krafter verkar veta familjens rörelser in i minsta detalj. Och så drar det vidare ut i Öresund, ner i kulvertar och upp i luften.


Effekten undrar ni kanske, vad menas i titeln: Effekten av Susan? Jo Susan har en mycket speciell talang, hon kan få människor att säga det de tänker. Överrumplade och generade blir de rädda för Susan. Denna talang använder sig Susan av som vapen vilket bidrar till att skruva åt thrillern om den hemliga Framtidskommissionen ytterligare.

Stundtals är jag road, ibland rycks jag med i den skruvade handlingen och vad det lider får jag kläm på vad jag tror Peter Höeg vill. Han vill roa oss en stund under galjen.
/Annika

Reservera Effekten av Susan i bibliotekets katalog

Fiskarna har inga fötter

Det är spännande att börja läsa Jón Kalman Stefánsson nyaste bok Fiskarna har inga fötter. Han är en författare jag alltid lånar när han kommer med något nytt. Denna gång tror jag nästan att han överträffar sig själv. Orden och meningarna vindlar fram över sidorna. Jag måste vara fokuserad, koncentrerad för att inte tappa bort mig och för att förstå vad han skriver Stefánsson. Samtidigt sätter hans ord igång tankar i mitt huvud som vindlar iväg på helt andra håll. Det är härligt att läsa en författare som får mig att fundera inte bara försjunka i berättelsen. Men det tar tid att läsa och jag får många gånger återvända och läsa om för att förstå vad som händer.

Det jag läser är en berättelse avbruten av minnen. De flödar om vartannat. Fascinerar och vilseleder mig. Ari är på väg tillbaka till Island, någon väntar på honom. Någon som berättar om sitt liv, Aris liv och deras förfäders. Nutidshistoria blandas med släktens historia. Nutiden är Keflavik, den svartaste platsen på hela Island. Förr blomstrande i och med den amerikanska militärsbasen och rikt fiske men nu finns där inget. Både amerikanarna och fiskekvoterna är borta. Förr-berättelserna skildrar just fisket, männen som fiskade och kvinnorna som blev kvar på land. Men framför allt sinnet på dem, vad som drev människorna åt olika håll och till olika beslut. Kärleken som helar och förstör.

Jag kan inte låta blir att dra en parallell till Arnaldur Indriðason senaste bok Den som glömmer. Jag läste den nyligen och den utspelar sig delvis i samma tid (slutet av 70-talet) och ett mord sker just på militärbasen. Det är alltid intressant att se hur samma plats beskrivs och behandlas av olika författare.

Stefánsson är riktigt duktig på att beskriva. Miljön känns nära och det känns som jag förstår människorna. Allt blir intressant, tydligt och det mesta även vackert.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Ett förbud mot mord

Det är så härligt att börja läsa vissa böcker. När jag läser är det som att träffa en kär gammal vän, trots att jag inte läst mer än de första raderna. Louise Penny lyckas förmedla den känslan när hon skriver sina böcker. Den första på svenska kom 2012 och jag bloggade om den. Sedan följde två till i ganska rask takt. Men nu har det varit tyst sedan 2013 så jag blev extra glad när en ny bok översatts till svenska, Ett förbud mot mord. 

Hon håller kvar vid sin stil. Där persongalleriet och deras egenheter är minst lika viktigt som mordgåtan. Miljön är den mysiga småstaden och dess gilla gång (eller i detta fallet vildmarken) långt ifrån storstadshetsen.

Kommissarie Gamache och hans fru firar bröllopsdagen på det vanliga stället. Ett hotell vid en sjö i vildmarken, med härlig stämning, omtänksam personal och mycket god mat. De laddar batterierna för ytterligare ett år. Denna gång befinner sig även familjen Finney på hotellet. Åldriga modern med sin andra make och för en gång skull alla hennes tre barn med familj (varav paret Gamache känner två i sällskapet väldigt väl). Men det är ingen lycklig familj som återförenas. Snarare tvärtom, de förstår att med några få ord sätta piken där den smärtar mest. Snart är en av dem död… Gamache får avbryta sin semester och utreda vad som hänt. Han gör det på sitt alldeles egna sätt. God hjälp har han av sina kollegor.

/Liselott

Beställ boken på bibliotekets hemsida.

Húrins barn

När någon säger J.R.R. Tolkien så tänker nog de flesta på magiska ringar, trollkarlar och fantastiska scenerier. Jag har varit förtjust i Tolkiens böcker sedan första gången jag läste Bilbo hemma hos min mormor och morfar för sisådär 25 år sedan och en av mina absoluta favoriter är Silmarillion, även om den är lite komplicerad med sina många namn och händelser som efter ett tag blir svåra att hålla isär.

Men nu ska vi prata om min senaste Tolkien-upplevelse, nämligen Húrins barn. För er som läst Sagor från Midgård så är det här en lite mer utbroderad version av berättelserna om Thúrin och Nienor. För er andra är detta en mörk och sorglig saga från Midgårds första ålder, när människorna fortfarande var unga och Morgoth regerade i Angband. Språket är fantastiskt, jag uppskattar att man låtit texten vara just så poetisk som den är. Eller vad sägs om följande beskrivning: 

Hennes hår var som de gula liljorna i gräset när hon sprang över ängarna, och hennes skratt var som ljudet av den muntra bäcken som kom sjungande ut ur kullarna och drog förbi väggarna i hennes fars hus. Nen Lalaith kallades den, och efter den började alla i hushållet kalla barnet Lalaith, och deras hjärtan gladdes när hon var bland dem.

Húrins barn lider lite av samma problem som Sagor från Midgård och Silmarillion, språket är vackert men meningarna är inte helt lätta att ta till sig. Ofta slutar det med att jag läser ett eller två kapitel innan jag behöver lägga boken ifrån mig för att smälta det jag läst, och det jag läser tar längre tid än något annat jag tagit mig för det senaste året, oavsett språk.

Men det är en del av charmen med boken, och om du gillar språket i till exempel Silmarillion men letar efter något som inte är lika invecklat så är Húrins barn ett jättebra läsprojekt. Det här är även en trevlig bok att ha på sängbordet, man läser ett kapitel eller två innan det är dags att sova och det är alldeles lagom.

Så om du gillar fantasy och sorgliga ödesäventyr så är Húrins barn definitivt något för dig. Jag själv är ju väldigt förtjust i Tolkiens böcker så det är lite svårt att vara objektiv i min bedömning, men det här är en av hans bästa sagor enligt mig.

/Andreas

Beställ Húrins barn på Ronneby biblioteks hemsida.