Dagar i tystnadens historia

Vad kännetecknar den nordiska romanen av idag? Det är såklart vanskligt att svara på. Men stilren, avklarnad och lågmäld är adjektiv som ligger nära till hands. Ungefär som en stol av Arne Jacobsen, tänker man (för att i nästa ögonblick komma på en drös med undantag).

Årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris, norska Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia, tycks i förstone bekräfta detta slarviga försök till karaktärisering. Jag tänker på titeln, omslaget, det avskalat exakta språket, samt den sällsynt gastkramande inledningen.

Det är morgon någon gång på sextiotalet. Eva är ensam hemma med de tre barnen. Det ringer på dörren. Hon öppnar och möts av en främmande ung man som ber att få låna telefonen. Han kliver in, lyfter luren, men lägger genast tillbaka den igen. ”Han hade inte tänkt ringa. Nu var det tydligt att han inte hade tänkt ringa. Det han såg sig omkring efter kunde ha varit vad som helst.”

Den nutida Eva, som är romanens berättare, har ett långt äktenskap bakom sig. Barnen är vuxna och har skaffat egna familjer. Evas man Simon är på väg in i demenssjukdom, som det verkar. Han har i alla fall slutat att prata. Vilket han i och för sig har gjort förr, uppgiven inför det omöjliga i att formulera minnena från sin barndom, en barndom på flykt undan nazisternas förföljelser. Eva har också tigit, om en bortadopterad son. Och så har de en lettisk städerska, Marija, som plötsligt sägs upp…  

Trådarna är många och Evas cirklande återblickar svårsorterade. Ibland får jag känslan av att författaren pressat in sin historia i en alldeles för trång kostym; att vad jag läser egentligen är en bred familjekrönika av närmast nordamerikanska snitt. Som en Oates eller Franzen borde ha tagit sig an.

Men Lindström vet så klart precis vad hon gör. Med inledningens mysterium som en otäckt klingande bordunton kan hon lita på mitt tålamod. Vem var egentligen inkräktaren? Och varför fick Marija så hastigt skickas hem? Att sluta läsa är omöjligt.

Skuld och dåligt samvete är romanens tema, den sträng från vilken borduntonen härstammar. Mot slutet är den spänd intill bristningsgräns. Eva fylls av insikten om att skuld ”knyter oss till andra lika mycket som varje annan känsla. Kanske mer.”

Dystert således. Notera dock att bibliotekets katalogavdelning klistrat ett hjärta på bokpärmen.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog