Liv och död med Nesser

Jag har läst min första Håkan Nesser-roman. Efter decennier av skepsis. Nesser gick så provocerande ogenerat i bräschen för 90-talets framvällande hord av kändis-deckarförfattare. Som var lite snygga, kunde fånga en bokmässepublik, skulle rädda Afrika. Och Killinggängets hugg mot denna blottade strupe gjorde knappast saken bättre. Nesser föreföll hopplöst inkompatibel med min ängsligt kvardröjande gymnasieintellektualism.

Men sedan en tid tillbaka har jag noterat en viss omfördelning av kulturkapital. Människor jag i övrigt högaktar har oberoende av varandra hävdat att Håkan Nesser faktiskt är ganska bra. Sveriges Paul Auster, till och med. Att låna hem karlns senaste roman, Levande och döda i Winsford, tedde sig plötsligt som en idé.

Boken handlar om Maria, 55 år gammal och en smula känd från tv. I sällskap med sin hund Castor hyr hon ett gammalt hus i sydvästra England. Närmare bestämt i Winsford, beläget strax intill den i deckarsammanhang så flitigt upptrampade Exmoorheden. Maria är på flykt, och med sig i bagaget har hon mysteriet med sin försvunne man, litteraturprofessorn Martin.

Mer vågar jag inte avslöja, rädd att förta upplevelsen av Nessers suveräna handlag med ledtrådar, rottrådar, gäckande bipersoner och gamla gedigna skräckelement (dimma, döda fasaner, mystiska hyrbilar). Trots en obefintlig framåtrörelse är bladvändarkoefficienten maximal. Nesser är underhållningslitteraturens Gunde Svan – fungerar med en närmast omänskligt låg vilopuls.

Dock är det ju tveklöst tal om just underhållningslitteratur, vilket blir som tydligast när Nesser inbillar sig att han sysslar med något annat. Bokens existentiella tankegods kring tid, skuld, arv och vänskap faller ganska platt till marken, tillsammans med de – vilket det visar sig – lösa trådar som grubblerierna trätts upp på.

Att Nesser konsekvent vägrar gestaltning är såklart en av anledningarna, men kanske inte den främsta. Snarare handlar det om mitt bristande förtroende för den dagboksaktigt återberättande Maria. Hon kommer aldrig riktigt nära, och kanske är det hennes märkliga språkbruk som ställer sig i vägen. Jag må vara fördomsfull, men tycker verkligen att ordval som ”obsolet”, ”dekapitera”, och ”voluminös” skorrar en aning falskt här. Särskilt med Marias raljerande inställning till sin makes akademikervärld i åtanke.

I och för sig inget nytt för den i Nesser-fataburen hemmastadde. Helt enkelt bara något att vänja sig vid. Men jämför med exempelvis Klas Östergrens liknande fäbless för högtravande, lätt arkaisk svenska. Den manifesteras med en helt annan stil, finess och självdistans. Levande och döda i Winsford framstår stundom som en från engelskan översatt roman.

Vid bokens sista punkt infinner sig hur som helst ett tomrum. Hungern efter något högoktanigare? Troligare abstinensen efter att ha blivit förbanant väl underhållen. Kanske har jag inte läst min sista Nesser.

/Martin

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Reservera boken i bibliotekets katalog