”Sommaren på kanalen” av Anne Youngson

En riktigt fin liten pärla till har hon skrivit, författaren till den småtrevliga ”Vi möts på museet” som kom för några år sedan. Och även här sjunger hon långsamhetens lov! Men denna gång är det förflyttningen, den rent fysiska, som går långsamt. Och som smittar av sig på läsaren på ett väldigt behagligt vis. Romanen är intressant och ovanlig, om än inte pulshöjande – men allt behöver verkligen inte vara det, utan kan vara fängslande ändå. Precis som denna lugna, eftertänksamma historia är, om två, eller tre – eller kanske t o m fyra - ovanliga kvinnor i olika åldrar, men också om några ovanliga män i sammanhanget. Lite originella karaktärer fylls den av i alla fall, människor som valt att leva sina liv på ett lite annorlunda sätt, och det är väldigt trivsam läsning på flera olika plan!

Vi får möta Eve och Sally, som i sin tur slumpmässigt möts på en kanalväg i England precis framför en kanalbåt som ligger förtöjd, där en ylande hund minst sagt gör väsen av sig. Hunden – och båten - visar sig till tillhöra Anastasia, en äldre kvinna som fått veta att hon har en cancersjukdom som precis just då behöver tas omhand. Vilket ger henne problem med båten som måste förflyttas uppströms den närmaste tiden, till en servicegenomgång. Vilket i sin tur leder till det ovanliga – för alla – beslutet att Eve och Sally ska lösa detta!

För Eve har just släppt sitt framgångsrika jobb och vet inte riktigt vart livet barkar just nu och Sally har precis meddelat sin man att hon vill skiljas. Och vet inte riktigt hon heller, hur den närmaste framtiden ska se ut. Sagt och gjort – Anastasia flyttar tillfälligt in i Eves lägenhet och de två medelålders kvinnorna lärs snabbt upp på att förflytta kanalbåten efter alla konstens regler, genom slussar, tunnlar, och gud vet allt. För tre månader på en kanal!

Ja, det är inget dåligt företag de ger sig på, riktigt modiga är de skulle jag säga, och under resans gång lär de känna ett antal andra, en smula udda figurer, som på olika sätt blir deras följeslagare. Samtidigt lär de sig hantera, och älska, kanalbåten och kanallivet (och jag med!) och de lär känna varandra - men även nya sidor hos sig själva. Här är mycket som är tänkvärt och uppfriskande, och jag skulle lätt kunna tänka mig en kanalsemester någon gång, efter det här!

/Tuija