En roman om ett brott

Kajas resa – en roman om ett brott är första boken jag läser av Carin Hjulström. Jenny har skrivit om hennes tidigare böcker. Hjulström väljer ett intressant grepp att framställa historien på. Vi möter Helena som är frilansjournalist och skriver på ett reportage. Hon tar sitt jobb på allvar, är stolt över det hon gör och lämnar inte ifrån sig vad som helst till tryckning.

Helenas pojkvän är nästintill tvärtom. Han tar jobbet med en klackspark och ödslar inte mer energi än nödvändigt på det. Dessutom har paret helt olika syn på vad de vill med sina liv. Motsatserna skapar spänningar i förhållandet. Som nu när han vill ha ledigt över helgen och inte tänka mer på jobbet. Helena känner att hon måste skriva klart reportaget hon inte är nöjd med och kan inte ta ledigt.

 

Irriterad på både sig själv och pojkvännen blir Helena kvar ensam i lägenheten. En låda som oväntat levererats till Helena med diverse dokument och dagböcker står på bordet. Avsändaren vill vara anonym. Snart sprids lådans innehåll över hela matsalsbordet. Ett medföljande brev menar att här göms en historia, kanske fler. Vill du som journalist berätta den Helena? Hon har inte tid men börjar ändå läsa lite här och där och snart börjar en historia växa fram. Det går så långt att hon inte vet vad som stått skrivet i dokumenten och vad hon bara vet. Hon lever berättelsen.

 

Det Helena skriver är den roman om ett brott som inryms i titeln på Hjulströms bok. Och vilket brott sedan! Ryssar hittas på botten av en sjö utanför Stockholm 1919. De har torterats innan de dog… Morden har skett i verkligeheten och vi får veta en möjlig bakgrund till dem. Den som berättar är journalisten Kaja. Samtidigt följer vi Kajas livshistoria, både hennes karriäroch vardagsliv. Kajas historia tycker jag nog är mest intressant i boken. Levnadsförhållanden i olika samhällsklasser och livet i Stockholm i en omtumlande tid. Boken är helt klart läsvärd och tog slut väldigt snabbt. Det är inte utan att jag blir nyfiken på att läsa fler böcker av Carin Hjulström. Hoppas att hon skriver fler som liknar den här, för det gjorde hon bra!

 

/Liselott
 

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Oktober i fattigsverige

Tiden är mogen för Susanna Alakoski att närma sig sina minnen och för att få ro att skriva åker hon till sin barndomsstad Ystad. Ni som läst Svinalängorna vet att den skildrar en finsk invandrad familj, just i Ystad, som har det oerhört trassligt. Men Svinalängorna är en roman och länge sa Susanna Alakoski att det inte handlade om hennes uppväxt. Det gör däremot Oktober i fattigsverige - dagbok.

På kortfattad kärv prosa tar vi del av både väderobservationer (uteliggarna), notiser från alla resor, journalanteckningar från sociala myndigheter och mentalvården samt plågsamma minnen bakåt i tiden. Det är inte förrän nu som Susanna Alakoski vågat närma sig hur uppväxten egentligen var. Det är en mödosam resa vi får ta del av.

Men Oktober i fattigsverige är mer än en biografi. Gång på gång och med otaliga exempel ur rapporter, nyhetsinslag och ögonvittnesskildringar visar hon på hur eländigt det är på vår välfärds bakgård. Inte bara där förresten, vi har väl alla mött tiggarna och uteliggarna? Något som samhället verkar blunda för. Eller rättare sagt politiken, eller kärnan i politiken, det vill säga vår människosyn. De sociala frågorna är komplexa och kräver kunskap och en vilja att se och förstå. Fattigdomen är förödande och bör hanteras nu. Behöver jag säga att Alakoski är förtvivlad och förbannad?

Insprängt i texten finns citat och referenser till böcker och författare, jag tar fram papper och börjar anteckna: Kristian Lundberg, Maria Wine, Claire Lispector, Reidar Larsson, Marguerite Duras, Ernst Wigforss och många många fler.

/Annika
 
Reservera boken i bibliotekets katalog

Nazistlitteratur i Amerika

Står det kvar någon gammal tummad pocket av Irma Carrasco i bokhyllan? Kan du din Max Mirebalais? Karibiens Fernando Pessoa, brukar han visst kallas. Är det snart dags att läsa om Segundo José Heredias Saturnalier? Och åter stifta bekantskap med Elisenda, det mest gripande kvinnoporträttet i hela Venezuelas litteratur under 1900-talets andra hälft!

Skulle inte tro det. Mirebalais, Carrasco och Heredia är hämtade från Nazistlitteratur i Amerika, en litteraturhistorisk samling författarpresentationer publicerad någon gång kring år 2030. Bara påhitt alltså.

Den chilenska författaren Roberto Bolaño, en av mina absoluta favoriter, är i farten igen. Eller var, så klart. Bolaño gick bort 2003, efter att förgäves ha väntat på en ny lever. Nazistlitteratur i Amerika gavs ursprungligen ut 1996, men är den senaste av Lena E. Heymans hittills fem suveräna Bolaño-översättningar.

Det rör sig om klassisk satir. Bolaño vill sticka hål på föreställningen om den upphöjt ädelmodige författaren; om det a priori goda i att syssla med litteratur. En ganska billig poäng, kan man tycka. Som dessutom dunkas in redan med bokens titel.

Men jag fortsätter att läsa. Plöjer med storögd fascination genom alla de trettiotre minibiografierna. Det är svårt att inte le åt kubanen Pérez Masóns i övrigt oklanderligt trevliga roman De fattigas soppa, vars första bokstäver i varje kapitel bildar akrostikonen LEVE HITLER, USA KOM GENAST HIT och SKIT PÅ ER ALLIHOP. Eller bli akut nyfiken på Luiz Fontaine de Souzas fem band tjocka – men ända långt ifrån fullbordade – Kritik av Sartes Varat och Intet

Vad som fängslar är den överallt framsprängande kärleken till litteraturens världar, samt besattheten av att hinna kartlägga alla dunkelt upplysta vinklar och vrår (Bolaño är därvidlag Borges mest hängivna mantelaxlare).

Även om det i bästa fall är medelmåttor som porträtteras framställs litteraturen som en obönhörlig kraft i sig. Oavhängig politik, moral och mänsklig skröplighet. Jag återkallar omtumlande läsupplevelser som Célines Resa till nattens ände och Hamsuns Markens gröda. Verk som lyfter så högt över det ideologiska mörker deras upphovsmän famlade i.

Möjligen är detta att dra för stora växlar på en egentligen ganska bagatellartad bok. Men det är svårt att inte låta Nazistlitteratur i Amerika korrespondera med Bolaños senare mästerverk, som De vilda detektiverna och 2666. Börja med någon av dem, om du ännu inte upptäckt Bolaño. Sedan är du fast.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: The Estate of Roberto Bolaño

När döden kom till Pemberley

Det var med stor nyfikenhet jag öppnade När döden kom till Pemberley. Ni som kan er Jane Austen vet att Pemberley är Mr Darcys hem i Stolthet och fördom. En bok som kom i ny svensk översättning förra året och som filmatiserats otaliga gånger. Men var inte orolig om du inte läst Austens verk, du hänger med ändå. Blir kanske till på köpet nyfiken på att läsa förlagan?

Men visst, för ett Austen-fan som mig var det lättare att hänga med i de förklaringar och hänvisningar P D James gör. James kryper långt in i tankarna och känslorna på några av Austens figurer. De blir än mer nyanserade. Dessutom berörs sociala orättvisor och hur samhällets utveckling påverkar rika och fattiga i England i början av 1800-talet. Livet förändras sakteliga för alla och vilken roll ska familjen på Pemberley ta framöver?

Men som titeln antyder, och med författarinnans tidigare utgivning i åtanke, sker här givetvis också ett brott. En man är död och mordet ska klaras upp. Störst misstankar faller på Mr Wickham. Han är uppvuxen på Pemberley tillsammans med Darcy. Men alla som bor på och runt godset vet att Wickham inte är välkommen dit, trots att han är ingift i familjen. Darcy har sina skäl att inte befatta sig med Wickham men eftersom dessa inte är allmänt kända gäller det att sända rätt signaler utåt. Darcy velar fram och tillbaka i sin roll gentemot Wickham och med sina egentliga åsikter om sin älskade hustrus lågättade, ibland plumpa och delvis skandalomsusade familj. Är Wickham oskyldig eller har Darcy en mördare i släkten!

För min del får P.D James gärna ta sig an fler av Austens böcker på liknande sätt. Hon gör det bra. Här finns även blinkningar till andra av Austens böcker.

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Förstå din hjärna och välj rätt

Tror du att det är ditt förståndiga rationella jag som bestämmer? Nej nej nej, hjärnan är den samma idag som när vi samsades och slogs på savannen för 40 000 år sedan. Villkoren för vår överlevnad var annorlunda då men hjärnan har inte förändrats nämnvärt, den styr oss på ungefär samma sätt. Hur går det i ett samhälle där kommunikation är hårdvaluta?

Vi förstår våra reaktioner bättre om vi inser hur delarna i hjärnan jobbar i olika situationer. Till att börja med; visste du att vår starkaste drivkraft är belöning? Bekräftelse är värt mer än pengar för hjärnan. Om belöning är vår starkaste drivkraft kan vi kanske bättre förstå de som inte kan slita sej från dataspel eller är rov för överkonsumtion. Men med bättre koll på hjärnans sätt att funka kan vi iaktta våra beteenden och styra dem med små medel.

I vissa fall slår de primitiva delarna av hjärnan till. Den som inte sovit på natten har en hjärna som fungerar på en ödlas nivå. Men om vi sover bra motionerar mycket och reflekterar då kan vi jobba mer med de delar som är mer utvecklade och samtidigt hjälper vi hjärnan. Låter enkelt eller hur?

Katarina Gospics bok Välj rätt: en guide till bra beslut ger tankeställare och välbehövliga synvändor. Ett hett tips är att börja meditera. Bra för både kroppen och knoppen. Boken ger hela tiden exempel ut senaste hjärnforskningen, litteraturlistan är diger.

Katarina Gospic är läkare, fysiolog och forskar på hjärnan. Boken Välj rätt hittar du på psykologihyllan.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Dagar i tystnadens historia

Vad kännetecknar den nordiska romanen av idag? Det är såklart vanskligt att svara på. Men stilren, avklarnad och lågmäld är adjektiv som ligger nära till hands. Ungefär som en stol av Arne Jacobsen, tänker man (för att i nästa ögonblick komma på en drös med undantag).

Årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris, norska Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia, tycks i förstone bekräfta detta slarviga försök till karaktärisering. Jag tänker på titeln, omslaget, det avskalat exakta språket, samt den sällsynt gastkramande inledningen.

Det är morgon någon gång på sextiotalet. Eva är ensam hemma med de tre barnen. Det ringer på dörren. Hon öppnar och möts av en främmande ung man som ber att få låna telefonen. Han kliver in, lyfter luren, men lägger genast tillbaka den igen. ”Han hade inte tänkt ringa. Nu var det tydligt att han inte hade tänkt ringa. Det han såg sig omkring efter kunde ha varit vad som helst.”

Den nutida Eva, som är romanens berättare, har ett långt äktenskap bakom sig. Barnen är vuxna och har skaffat egna familjer. Evas man Simon är på väg in i demenssjukdom, som det verkar. Han har i alla fall slutat att prata. Vilket han i och för sig har gjort förr, uppgiven inför det omöjliga i att formulera minnena från sin barndom, en barndom på flykt undan nazisternas förföljelser. Eva har också tigit, om en bortadopterad son. Och så har de en lettisk städerska, Marija, som plötsligt sägs upp…  

Trådarna är många och Evas cirklande återblickar svårsorterade. Ibland får jag känslan av att författaren pressat in sin historia i en alldeles för trång kostym; att vad jag läser egentligen är en bred familjekrönika av närmast nordamerikanska snitt. Som en Oates eller Franzen borde ha tagit sig an.

Men Lindström vet så klart precis vad hon gör. Med inledningens mysterium som en otäckt klingande bordunton kan hon lita på mitt tålamod. Vem var egentligen inkräktaren? Och varför fick Marija så hastigt skickas hem? Att sluta läsa är omöjligt.

Skuld och dåligt samvete är romanens tema, den sträng från vilken borduntonen härstammar. Mot slutet är den spänd intill bristningsgräns. Eva fylls av insikten om att skuld ”knyter oss till andra lika mycket som varje annan känsla. Kanske mer.”

Dystert således. Notera dock att bibliotekets katalogavdelning klistrat ett hjärta på bokpärmen.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Tidsresor, förvecklingar, humor och kärlek

Emellan åt är det ganska skönt att läsa en ungdomsbok. Det finns otroligt många bra, och för mig går de oftast snabbt att läsa… Bland de nya böckerna på ungdomshyllan hittade jag en vars utsida lockade, Rubinröd av Kerstin Gier. Kunde den kanske utspela sig i Jane-Austen-tid!

Klumpiga Gwendolyn ingår i en härligt udda och rörig familj med en hel del hemligheter… Det sägs att Gwendolyns kusin Charlotte bär på en gen som gör att hon ofrivilligt kan förflytta sig i tiden. Hela Charlottes liv har gått åt till studier i de mest skilda ämnen, för att vara redo för vilken tid hon än hamnar i.

Men ett tu tre är det Gwendolyn som helt oförberedd reser i tiden. Och inte nog med det. Det finns en vansinnigt snygg kille som också kan resa i tiden. En som dessutom verkar kunna hantera vilken situation han än hamnar i… Han ingår i det hemliga sällskapet Väktarna, som äger den kronograf som kontrollerar och gör resorna säkra. Men Väktarna verkar ha en hemlig agenda. Vad är det egentligen de vill uppnå? 

Det händer nästan extremt mycket i boken. Det ingår både spännig, allvar och en hel del humor. Persongalleriet är av det fascinerande slaget. Dessbättre har jag möjlighet att möta dem igen i seriens två kommande böcker!

/Liselott

Reservera boken ibibliotekets katalog.

Maktens signaler

Barbro Hedvall är en av svensk samhällsdebatts namnkunnigaste veteraner. Decennier som ledarskribent på såväl Expressen som Dagens Nyheter. Politiskt sakkunnig vid arbetsmarknads- och utbildningsdepartementet. Förbundssekreterare i Fredrika-Bremer-förbundet.

Inte minst imponerar förmågan att levandegöra dessa erfarenheter under till synes enkla och anspråkslösa former. Som i Maktens signaler, ännu en uppvisning i det av Hedvall inmutade området mode och stil i maktens korridorer. Som vanligt är det ett sant nöje att ta del av Hedvalls botaniserande bland stärkkragar, krimmermössor, loaferstofsar, folkdräkter och stureplanscenterscarfar.

Hjalmar Mehr var förmodligen den siste inom svensk politik att bära hatt, får vi till exempel veta. Den lär ha blåst av honom under Almstriden 1971. Och nu kanske även slipsens dagar är räknade. Med ledigt uppknäppt – om än oklanderligt vit och välstruken – skjortkrage hoppas Barack Obama få fortsatt förtroende som det amerikanska folkets främste representant.

Och just den svåra balansgången mellan auktoritet och folklighet tycks vara ett ständigt återkommande bekymret för maktens stylister, även om tendensen är ett allt större premierande av den senare egenskapen.

När Per Albin Hansson hälsade journalistkåren god morgon den 28 oktober 1935 var han enligt foton klädd i en exklusiv rökrock av mönstrat siden, fullt jämförbar med Mona Sahlins röda Louise Vuitton-väska, 75 år senare. Hansson blev firad på sin födelsedag, Sahlin åkte på ännu ett mediedrev.

Riskerna för stilmässiga haverier förefaller dessutom mångdubbelt större för kvinnor med makt. Men samtidigt ger de kvinnliga stilsignalerna fler möjligheter att sticka ut i mängden. Hedvall pekar på Thatchers stelkammade lockar, på Tymosjenkos blonda fläta, på ”Centern – de små klänningarnas parti”.

Och i vår tid, när folkrörelserna efterträds av ett gytter av grupperingar kring tillfälliga småfrågor, ökar betydelsen av individuella stilkoder, menar Hedvall. Samtidigt betonar hon att politisk pondus är något som vinns över lång tid. Och nog kan man ana en nostalgisk längtan tillbaka till de störra visionernas samhällsklimat. Fråga det svenska folk som i höst gått man ur huse för att se en dokumentär biofilm om Olof Palme. Visst var makten snyggare förr?

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog 

En man som heter Ove

Ove är arga gubben i radhusområdet där han bor. Varje morgon går han sin inspektionsrunda på området och antecknar felparkerade bilar, noterar fimpar på marken, ja ni fattar.

Ove har åsikter om allt som rör sig utanför hans fönster. Om hundar som pinkar på fel ställe och om grannar som beter sig, det vill säga joggar eller har stora solglasögon. Listan kan göras hur lång som helst. Men allt eftersom vi sakta lär känna Ove inser vi att han likt en kronärtskocka är vass utanpå men har kvaliteter inuti. Kvaliteter som inte uppenbaras i första taget. 

Men så möter han några nya grannar som sakta bryter Oves isolering. För sedan Oves fru dog för ett halvår sedan har han isolerat sig. Och det är här som jag undrar vad det här är för slags bok. Är den sorglig, en samhällssatir eller är den rolig? Ja om man tycker att det är roligt med fördomar som luftas och kommer på skam, då är den smårolig. Fast jag är mer intresserad av Ove, hur han blev så butter och tvär. Sakta och bit för bit berättas historien om den ärlige, arbetsamme och händige Oves bakgrund och varför han blev den mest oflexible mannen i radhusområdet. Och jag gillar Ove mer och mer.

En man som heter Ove av Fredrik Backman ingår i genren sura gubbar med goda hjärtan. Eller kanske en bättre beskrivning skulle vara: Män som inte vet att de är deprimerade?

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Ah, en tunn liten bok!  Den går snabbt att läsa och jag kommer att vara klar med mitt blogginlägg i god tid innan det ska publiceras. Så fel jag hade... Det går riktigt långsamt att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal. Inte för att den är dålig på något sätt, utan snarare tvärtom.

Jag känner direkt igen Jeanette Wintersons berättarstil från boken Det finns annan frukt än apelsiner. Men där den innehöll mycket humor är denna självbiografi mycket mer nattsvart. Det är också det som gör att den tar sådan tid att läsa. Efter ett par tre kapitel är det skönt att vila från verkligheten i Wintersons barn- och ungdomsskildring några dagar. Jag märker också att jag drar mig för att engagera mig allt för mycket i det Winterson berättar. Läser nästan översiktligt för att hålla det ifrån mig känslomässigt. Jeanette Winterson beskriver väl hur hennes uppväxt och avsaknaden av kärlek och trygghet hemma påverkar henne även idag som vuxen. Inte utan att jag undrar hur många barn som har det på liknande sätt idag och hur det kommer att formar dem som vuxna.

Fascinerande är också att läsa om de sociala förhållandena i Accrington, en industristad i norra England.  Hur samhället fungerade och hur levnadsförhållanden var där under 60-talet och början av 70-talet.

I de sista kapitlen och Wintersons slutkläm får boken ytterligare ett lyft. Det är en avslutning som knyter ihop det hon berättar och samtidigt öppnar upp mot framtiden. Det är en fascinerande självbiografi där hon också talar för andra som är adopterade. Problematiken kring om hon ska kontakta sin biologiska föräldrar, svårigheterna att få fram information och våndan kring hur hon ska förhålla sig till ytterligare en mor och far. Ska de få ta plats i ens liv eller inte? Jag tycker det är synd att boken tar slut. Den kunde gott fått fortsätta en bra bit till.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Mörk jord

Inledningsvis ska jag som vanligt kokettera med mina tillkortakommanden som krimiläsare. Jag befattar mig ju bara sällan med genren, och då alltid med sikte på de absoluta russinen. Som exempelvis Mörk jord, brittiska Belinda Bauers debutroman och första del i en just avslutad trilogi.

Höjd till skyarna av recensenterna, belönad med The Golden Dagger, översatt av Ulla Danielsson och dessutom utgiven på creddiga förlaget Modernista. Av allt att döma ingen högriskinvestering för oss kulturkapitalistiskt ängsliga.

Boken handlar om elvaårige Steven Lamb. Han bor med sin trasigt dysfunktionella familj i en liten by vid den dimmiga Exmoorheden. Och redan här måste jag avbryta referatet för att istället ventilera min… (besvikelse är fel ord, men…) stora häpnad:

Får det vara så här enkelt? Räcker det med en möglig heltäckningsmatta, en grötigt svärande morsa, några urväxta munkjackor och två leriga grabbhalvor som sitter och smular med sina frukost-Kit Kat för att deckare ska upphöjas till det socialrealistiska samhällsengagemangets sista hopp?

Och dimmiga hedar? Den svenska, gravt anglofila deckarkonsumtionen kan så klart inte få nog av dylik kitsch. Men britterna själva? Redan i höjd med Baskervilles hund (1901) borde väl detta ha betraktas som hopplöst upptrampad mark?

Hur som helst. Steven har fått för sig att det mesta i hans kärlekslösa tillvaro ska ordna upp sig om han lyckas med bragden att hitta resterna av morbror Billy, som mördades av pedofilen/psykopaten/seriemördaren Arnold Avery för snart tjugo år sedan. Billy bör finnas någonstans i hedens jordlager, och Steven ägnar första delen av romanen åt att gräva. Efter några år känner han sig dock nödgad att byta taktik, och författar ett brev till den livstidsdömde Avery. Som så klart svarar.

Och då är man hyfsat fast, utan att riktigt förstå hur det gått till. Bauer sysslar knappast med något experimentellt och nyskapande. Allt är rakt och okonstlat berättat, och det kittlande inifrånperspektivet på mördarens jakt på sitt nya offer har väl erbjudits förr (vilket inte förtar obehaget i att man stundtals faktiskt hejar på Avery).

Nej, snarare är det i renodlandet av genrens mest essentiella beståndsdelar som Bauers styrka ligger. Någonstans i dimman, under den skenbart slentrianmässiga diskbänksrealismen, finns ett mycket omsorgsfullt doserande av romanens spänningskurva. Och först när den är färdigböjd – tycks Bauer mena – kan utanpåverket fyllas med liv. Vilket jag hoppas sker på allvar i trilogins följande delar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Detta borde skrivas i presens

Hon har råd med hyran för en tid men inte mycket mer. Boendet är spartanskt, köksbordet plockas in från ett av uthusen. Huset ligger vid järnvägsspåret och tågen far förbi, vissa stannar. Förevändningen för boendet är att hon ska studera.

Men även om Dorte tar tåget till Köpenhamn går hon inte till skolan. Hon driver mest bara runt. Verkar inte orka ta sig för någonting. Vi ser allt genom hennes ögon, även de hon möter. Paret som missar tåget och sover över hos henne, killen i stationshuset och hans flickvän, mostern med flera. Helt vanliga människor, några lite trasigare än andra. Eller är de kanske helt normala?

Vi får också inblick i Dortes liv innan flytten till huset vid järnvägen. Det hon flyttat till och ifrån.  Föräldrarna som hon gör mycket för att undvika. Vill hon komma bort från deras omsorg? Per som hon flyttar ihop med på hans föräldrars gård. Hon är nog ganska lycklig där eller kanske inte. Det skildras mer som att det bara händer. Hon verkar välja minsta motståndets lag och följa andra. Hur det blivit så, och hur hon hamnade ensam i huset vid järnvägen, kryper fram vart efter sidor vänds. Eller får jag riktigt reda på det? Jag tror det, men kanske du ser en annan förklaring.

Danska Helle Helle skriver inga tjocka böcker men hon skriver på sitt sätt. Denna senaste, Detta borde skrivas i presens, gillar jag bäst. Jag kan gå tillbaka, vända och vrida på det hon skriver och fundera mycket över hur händelserna i Dortes liv hänger ihop. Men jag har inte kommit på vad som borde skrivits i presens…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Springfloden

Springfloden av Cilla och Rolf Börjlind börjar med ett genomvidrigt mord på Nordkoster 1987. Både lokalpolis och rikskriminalen blir inkopplade men mordet blir aldrig uppklarat.

Drygt tjugo år senare skall polisaspirant Olivia Rönning skriva en uppsats om en oavslutad mordgåta och hon väljer ett fall som hennes avlidne pappa, också polis, försökt att lösa. Olivia är en riktigt terrier, bra väderkorn och envis. Tack vare henne kommer nya pusselbitar i dagen i den oavslutade utredningen.

Under resans gång får vi bland annat stifta bekantskap med uteliggare i Stockholm, förmögna företagare bosatta på Östermalm, stuguthyrare på Koster, barägare i Costa Rica, lyxprostituerade och en fattig ensamstående mamma från förorten. Och så poliser så klart, både de som orkar fortsätta sitt arbete och de som inte mäktat.

Springfloden har otäcka passager men som de dramaturger Börjlinds är får vi vila mellan spänningsmomenten. Då kan det dyka upp karaktärer som vi känner igen från både verklighet och fiktion. Eller vad sägs om en snacksalig granne med märklig halskrage och gulfärgade glasögon? Eller mannen från Utrikesdepartementet som flyger mycket, twittrar gärna och är småarrogant och orädd inför media.
 

Springfloden är den första boken i en tänkt serie om Olivia Rönning och utredaren Tom Stilton. Paret Börjlind har skrivit manus till Beckfilmerna, TV-serierna Graven och Morden. Det märks att det är två filmmanusförfattare som knattrat på tangentborden, jag gissar att man redan nu förbereder filminspelningarna.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Femman

Det drar ihop sig. Femte och näst sista bandet av Karl Ove Knausgårds Min Kamp har just börjat sin vandring genom bibliotekets reservationskö. Som blir kortare för varje gång. Jag kan nog förstå varför. Att läsa Knausgård är att utsätta sig för en genant intimitet av sällan upplevt slag. Man känner sig lite smutsig efteråt, riven av det där gråsprängt inrökta vildmansskägget.

Givetvis är det författarens direktkontakt med alla tidigare versioner av sig själv som skapar denna närhet. Men inte bara. För Knausgårds så omtalade försök att upphäva gränsen mellan liv och litteratur är i mycket en affär mellan läsarens liv och litteratur. Jag sugs så snabbt in i texten. Plötsligt har jag tappat bort min analytiska verktygslåda. Utlämnad och obeväpnad läser jag utan att vara medveten om att jag läser!

Förmodligen är det på det rent språkliga planet som Knausgårds magi verkar. Och särskilt i denna femte del inser man vilket förfinat hantverk det är fråga om. Det är sent åttiotal och Karl Ove flyttar till Bergen. Ny stad, men samma kärleksbekymmer, samma gargantuiska festande och samma högstämda författarambitioner. Det sistnämnda tar honom till Skrivekunstakademiet, med bland andra Jon Fosse som milt satiriserad lärare. Då och då klipps författarförsöken in i den löpande framställningen, och med ens blir det tydligt vad som borde vara den logiska summan av de barockinspirerade romanmetoder som Knausgård envisas med. Nämligen mördande tråkig överlastning.

Efter sexhundra sidor har fjorton år avverkats. Karl Ove har gått in i sitt fösta äktenskap, begravt sin far (igen) och äntligen debuterat som författare. Och kanske är det just fartkänslan i framställningen som lyfter Min kamp så högt över de inklippta gamla utkasten. Genom en idogt tränad förmåga att laborera med tiden – ibland dras med, ibland ställa sig utanför, ibland frysa den – kan Knausgård undgå överlastningens kvävningsdöd. Få till det där hypnotiska suget.

Flera metalitterära blinkningar stärker denna tes, strax under den till synes konstlösa supernaturalismen. Blodet som dunkar i örat mot kudden, ambulanser som – betraktade på avstånd – taktfast rinner genom Bergentrafiken, ett flyttat bohag som måste kånkas upp för en backe. Och musikreferenserna (de är som vanligt många, vad annat i denna av popesteter så mytologiserade stad) strös ut i samma ärende. Som när Karl Ove sitter och lyssnar på Sonic Youth:

"Undantaget var Tunic, den låten rörde sig bara framåt och framåt, jag satt med slutna ögon och flöt med. Konstigt, tänkte jag när den hördes i hörlurarna, för texten, åtminstone refrängen, handlade så uttalat om det motsatta. You aren't never going anywhere, You aren't never going anywhere, I ain’t never going anywhere, I ain’t never going anywhere."

Karl Ove tycks uppleva en allt mer hisnande förståelse för berättandets mekanismer, och är snart redo att börja skriva på Min kamp. Precis som (jag lovar, det här är sista gången) Marcel i slutet av På spaning efter den tid som flytt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Porträttet av dig

Tänk att bli kär i sin systers blivande man.

Det är precis vad som händer Ella i boken Porträttet av dig. Hon gillar inte Nate men är i det närmaste tvingad att måla hans porträtt, eftersom hennes syster Chloë beställt det som en bröllopsgåva till Nate. Ella är konstnär och specialiserad på porträtt. Efter några sittningar och samtal på tu man hand ser Ella Nate med helt andra ögon… Hon blir kär! Vad göra med sådana känslor när bröllopet kommer allt närmare. Inte blir det lättare av att systrarnas mamma är helt absorberade av planeringen av bröllopet och gärna engagerar resten av familjen.

Som om inte detta var nog tar Ellas pappa kontakt med henne. Han övergav henne och hennes mor för en annan kvinna när Ella var liten. Nu ska han till London där hon bor och vill träffa henne. Han vill förklara och försonas med henne. Ella svarar inte på hans mail, men det han skriver stämmer inte överrens med vad hennes mor berättat…

Isabel Wolff har skrivit en helt underbar roman att mysa med i soffan en kulen regnig höstdag.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.