För Violet föds efterlängtad i kärlek, men efter en jobbig förlossning som ger Blythe om inte förlossningsdepression så åtminstone sömnsvårigheter och ångest inför det skrikande barnet som inte vill kännas vid henne, så eskalerar problemen. Blev anknytningen mellan mor och dotter störd av alla problem i början? Varför är det bara pappan som duger? Är det något fel på Violet? Eller henne själv?
Som läsare är det svårt att förhålla sig till hur den neutrala sanningen egentligen skulle se ut, för vi får hela tiden Blythes upplevelse genom hennes ångesttöcken genom småbarnsåren. Tolkar hon allt som händer utifrån sin egen, som barn, kärlekslösa referensram? Tar hon i för mycket så att det kanske är hon själv som skapat avståndet till dottern? Vem vet.
Men efter hand får vi bilden – Blythes bild – av en flicka som inte är som andra. Onormalt tidigt visar hon tecken på en känslokyla – inte bara mot modern utan även andra utvalda, särskilt barn – och en hänsynslöshet som känns direkt osund. Och det är här, när vi delas Blythes bild av flickans manipulerande personlighet i kombination med de riktigt obehagliga saker som Blythe de facto ser flickan göra, som obehaget börjar krypa. Är flickan en begynnande psykopat?
Vad ska jag som läsare tro?... Är verkligheten så illa som Blythes modersinstinkt anar? Är det pappan som är väl partisk och blind, och inte vill se? Inte ens när det värsta av alla katastrofer inträffar? Ja, jag får vänta ända till sista sidan, i min ambivalens, för att få veta!
Spännande och fängslande, och en god kandidat för bokcirklar! För här finns mycket att fundera över och att diskutera!
/Tuija
