Jag har läst boken De osynliga av norrmannen Roy Jacobsen. När boken börjar är huvudpersonen Ingrid 3 år. Tillsammans med mamma och
pappa, moster (som är lite eljest) och farfar bor hon på en enslig ö utanför Norges
kust. Det är dessa fem som ska få livets nödtorft att odlas och samlas in,
fiskas upp, jobbas ihop och räcka till sig och djuren. Stillsamt berättar Roy
Jacobsen hur deras liv ser ut under 15 år.
Berättelsen är baserad på verkliga
händelser. Ingrid växer upp och vi följer hennes och familjens liv genom glädje
och sorg, födelse och död och framför allt vardagen. Jag älskar att följa deras
slit och vedermödor. Många gånger förundras jag över hur deras verklighet ser
ut. Tänk att leva så, att orka slita – eller orkar de? Hur behöver de vara till
sinnet för att orka leva på detta sätt när det inte är mycket som är särskilt
lätt. När det social skyddsnät som jag lever med inte fanns.
Naturen är ständigt nära och skildras fint av Jacobsen. Årstiderna
följer varandra och sysslorna på ön med dem. Vädrets makter påverkar så att det
som gick bra ett år går sämre ett annat. De försöker få det bättre genom slit
och investeringar. Ibland går deras arbete om intet, ibland går det bra men det
finns alltid bara en väg att vandra och det är den framåt. Berättelsen har ett
lugn i sig som väger mot de dramatiska händelser han skildrar. Dramatik som är
familjens vardag.
Detta är den första av Roy Jacobsens böcker som jag läser men
det är den 13:e som kommit ut på svenska. Jag kommer att titta lite närmare på
de han skrivit tidigare, läsa någon och se om jag gillar de lika mycket som
denna senaste.
/Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar