Elizabeth Strout – Olive Kitteridge
Man kan likna denna bok vid en novellsamling, den innehåller
tretton historier som binds ihop av en gemensam nämnare: fru Olive Kitteridge.
Vi får lära känna henne genom separata berättelser om invånarna i en liten ort vid
namn Crosby i den amerikanska delstaten Maine. Crosby är en typisk by där alla
känner alla, och genom att vi redan i det första kapitlet exempelvis får följa
hennes make Henry som dessutom var byns apotekare får vi direkt några
pusselbitar serverade.
Olive är en komplex kvinna. Hon var byns lärarinna under
många år varför många har en relation till henne. Både barn som lytt under
hennes strikta regi och föräldrar till dessa barn bjuder på sina egna
historier. Vi får lära känna mannen som efter nogsamt funderande tänker ta
livet av sig men som i sista stund hindras av att Olive knackar på bilens
fönsterruta och vill småprata lite. Vi får även vara med om en riktig katastrof
när Olive och Henry hamnar mitt i en förödmjukande kidnappningssituation som
tvingar dem att omvärdera sina liv och sitt äktenskap. Och vi får stå bakom
gardinen när parets son Chris har gift sig och hans nya fru står och ondgör sig
över Olives klänning. Hon hämnas för övrigt denna oförrätt på ett väldigt
roligt sätt.
Min favorit i det stora persongalleriet är den sorgsna
Angie. Angie spelar piano varje kväll på stamhaket Warehouse Bar & Grill,
men hon lider av scenskräck så hon tar alltid en liten whisky innan hon
promenerar bort. Den lilla whiskyn har förvisso blivit lite större genom åren,
men hon är ingen alkoholist utan bara lite nervös. Angie tänker mycket där hon
sitter bakom pianot, och det är hennes tankar om livet som fascinerar mig så
mycket. En enkel människa som stilla funderar kring stora frågor.
Olive Kitteridge gavs ut i England 2008 men kom inte på
svenska då, det är nog så att det var den populära tv-serien med samma namn som
kom 2014 som möjliggjorde denna fina och lite varsamma översättning. Jag har
inte läst boken på engelska men är nöjd med översättningen som målar fram en
stillsam känsla för både personerna och environgerna tack vare det ibland
nästan lågmälda språket.
/Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar