Tiden stannar upp

Det är så mycket känsla i denna bok. Ett långsamt berättande som kräver närvaro. Jag känner hur allt runt mig försvinner till förmån för närvaro i berättelsen. Det är Linda Olssons tredje bok jag håller i min hand, Det goda inom oss.

Det börjar på en strand utanför Auckland, Nya Zeeland, författarinnans hem sedan 20 år. En medelålders kvinna i ett enkelt hus vid stranden. Ett oändligt hav breder ut sig. Här bor hon ensam, den utländska kvinnan. En främling som tagit plats i trakten som doktor och konstnär – alla vet vem hon, Marion, är. När jag träffar henne har hon börjat se tillbaka på sitt liv, söka svar. Vad har gjort att hon hamnat här? Marion börjar plocka fram minnen, söka efter de första. Jag anar att det hänt mycket i hennes liv. Men vad är minnen och vad är förvrängt i dessa? Det känns lite obehagligt. Något otäckt har hänt som format henne, fört henne hit. Små pusselbitar för mig närmare kvinnan på stranden.

Hon är dock inte helt ensam. Varje torsdag kommer Ika. En tanig liten kille som inte säger så mycket. De träffades på stranden för ett år sedan och Marion känner för honom och han ger henne någonting – hon vet inte riktigt vad. En dag dyker han inte upp och flera timmar senare hittar Marion honom av en slump, flytande ute i det kalla vattnet, medvetslös. När hon tar hem honom och tar av de våta kläderna ser hon blåmärkena. Hon vet inte hur han lever, han har aldrig sagt något om sin familj. När hon följer honom hem dagen efter kan hon inte tänka sig att det ska sluta som det gör – han följer med henne tillbaka till det lilla huset på stranden. Men jag funderar redan när jag läser det här – hur mycket smärta och sorg ska de båda behöva gå igenom. Kan det sluta lyckligt?


/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Sugen på potatisskalspaj*?

Jag har lagt till en ny favorit på min lista, boken med det något krångliga namnet Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap. Den utspelar sig strax efter andra världskriget och består helt och hållet av brevkorrespondens.

Huvudpersonen Juliet Ashton livnär sig som författare och skriver brev till sin förläggare, till dennes syster tillika Juliets bästa vän, samt till medlemmarna av sällskapet i titeln. Det hela börjar med att hon får ett brev från en man på Guernsey som har fått i sin ägo en bok som tidigare tillhört Juliet. Han nämner sagda sällskap i sitt brev och Juliet får ett uppslag till en ny bok. Brevväxlingen fortsätter och hon engagerar sig i medlemmarnas livsöden. Till slut bestämmer hon sig för att resa till ön och träffa människorna som hon lärt känna brevledes. Det blir en resa som totalt förändrar hennes liv.

Humor blandas med sorg och tragik på ett mycket fint sätt i denna pärla. Huvudpersonen kan närmast beskrivas som en yrhätta och i potatisskalspajssällskapet finns en mängd olika karaktärer. Tyvärr dog författaren Mary Ann Shaffer 2008, samma år som boken kom ut och hon hade inte publicerat något tidigare. Synd, jag hade velat läsa fler böcker av henne.

/Jenny

*För den som undrar vad en potatisskalspaj innehåller finns det en kort beskrivning i boken...

Reservera boken i bibliotekets katalog

Minns ni Lena Svedberg?

Själv minns jag inte Lena Svedberg. Hon dog redan 1972, bara tjugosex år gammal. Som tur är finns Carl Johan De Geer. För några år sedan gjorde han och Göran Olsson den fina kortfilmen Jag minns Lena Svedberg, där De Geer läser en liten text om sin saknade konstnärsvän från förr.

”Somliga döda lever kvar inuti en, som bilder. Men Lena Svedberg möter man aldrig, inte ens som spegelbild i någon levande människa som kommer upp ur tunnelbanan. Lena Svedberg liknade ingen annan”, förklarar De Geer.

De Geer och Lena Svedberg medverkade båda i tidskriften Puss. Svedbergs aggressivt satiriska teckningar var helt i linje med Puss provokativa profil. Dess skoningslösa attacker på allt reaktionärt och ekonomistiskt känns idag långt mer engagerande än 2010-talets uddlösa satirförsök. (Med tidskriften Galago som ett av få undantag tycks den svenska satirtraditionen ha gått förlorad någonstans kring Lars Vilks rondellhund.)

Lena Svedbergs korta men intensiva produktion är dock betydligt mer än en serie vassa samhällskommentarer. Det blir man varse när man bläddrar i Lena Svedberg, del fyra i förlaget Orosdi-Backs trevliga konst-pocketserie Svenska illustratörer och konstnärer. Där hittar man De Geers text från filmen, några av hans foton av Lena Svedberg, liksom ett nyskrivet förord. Och så naturligtvis en massa klanderfritt återgivna teckningar.

Svedbergs köttigt expressionistiska mardrömsvisioner är lika drabbande nu som när Nixon och Erlander var på tv. Och det samma gäller de betydligt mer stillsamma, och för mig nya, porträtten från Etiopien. Svedberg föddes i Addis Abeba, berättar De Geer, och kunda laga starka afrikanska maträtter i järngryta. Alla åt, utom Lena själv.

Sammantaget en nätt men ytterst väl presenterad introduktion till ett av det svenska 1900-talets intressantaste konstnärskap.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Vad är det för hemligheter?

Det är en härlig berättelse av Andrew Taylor jag började läsa för några dagar sedan. Ja, jag har skrivit om flera av hans böcker tidigare, här och här. Denna utspelar sig i England år 1819 och tidsskildringen är riktigt bra. Allt från Londons värsta slum, herresäten, tjänstefolkets regioner, människors utsatthet och begräsningar som råder i samhället till resan i diligensens kupé. Fukten, missären och mörkret (som kanske sprids av människorna) omger mig. Jag är där i den tiden.

Den alltför nyfikne och hjälpsamme Thomas Shield får på nåder provanställning på en pojkskola vilket inte bara ger honom tak över huvudet utan också ett respektabelt jobb. Han kommer i kontakt med "nyrika" som försöker hävda sig mot familjer med anor, amerikanare (en del med pengar och inflytande) och en före detta svart slav. Alla är de ingredienser i berättelsen. Thomas står liksom osynlig för både herrskap och tjänstefolk, tillhör varken det ena eller andra, iakttar och lyssnar. Ser lite för mycket för sitt eget bästa och blir indragen i andras intriger, dels i sitt försök att hjälpa till men kanske främst för att han dras till två kvinnor. Kvinnor som Thomas aldrig mer skulle träffa om han sa nej till det han ombeds göra.

Redan från början av Thomas berättelse får jag som läsare reda på att leendet från en tilldragande kvinna är en av delarna i pusslet av händelser som obönhörligt för honom in mot den mörka mittpunkten av en labyrint, till en plats fylld av skrämmande hemligheter och fruktansvärda brott. Och vägen dit är riktigt underhållande och kusligt spännings- och stämningsskapande. Jag har just nu inte en aning om hur det ska sluta – det gillar jag. När jag nu kommit halvvägs i Den amerikanske pojken undrar jag var det är för hemligheter personerna gömmer för vandra. Dessutom vet jag inte säkert vilka som är elaka, beräknande, egoistiska, giriga, oskyldiga, förälskade eller vem som är död! Jag ska med spänning läsa vidare så fort jag har möjlighet.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Ut och spring med McDougall!

Löpningens utveckling som konversationsämne är intressant att följa. Under 70- och 80-talen sas det inte så mycket alls; man sprang en runda och sen var det bra med det. Under 90- och 00-talet hittade marknadskrafterna, och därmed tekniknörderiet, in på banan. Joggarna lärde sig begrepp som pronation, merinoull och response cushion. Nu på 10-talet vill även kulturkoftorna vara med. Att kunna dra en direkt associationstråd mellan hälsporre och Heidegger har för den socialt normalpresterande löparen plötsligt blivit ett måste.

Vissa kallar det kulturrevolution, andra intellektuell inavel. Hur som helst – det är framförallt två litterära verk som brukar pekas ut som orsaken: Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och Christopher McDougalls till svenska nyss översatta Born to run.

”Varför har jag ont i foten?” är den fråga som den före detta krigsreportern McDougall tar avstamp från i sin bok. Och han går onekligen till botten med sina funderingar. Svaret söks medelst historiska, fysiologiska, psykologiska och filosofiska djuplodningar.

En av bokens många inspirerande resonemang ser ut ungefär så här: För cirka två miljoner år sedan började den mänskliga hjärnan plötsligt att utvecklas. Orsaken måste ha varit att våra förfäder ökade sitt proteinintag, trots att det ännu skulle dröja många årtusenden innan de vässade sina första jaktvapen. Tänkbart är att de helt enkelt nöjde sig med att springa ihjäl sina byten, vilket har satt sina tydliga spår i homo sapiens fysionomi. Den har därvidlag mer gemensamt med hundens än med den mer stillasittande schimpansens, och faktum är att det inte existerar någon livsform som kan springa ifrån en hyfsat vältränad människa.

Så ut och spring! Du är nämligen skapad för det. Problemet är bara att man springer på fel sätt, och McDougall ger framförallt skoindustrin skulden för sin värkande fot. Den allt mer avancerade dämpningstekniken sätter våra kroppars naturliga, och betydligt mer sofistikerade, dämpningssystem ur spel. Ju dyrare skor desto fler skador, tycks således vara fallet, och Born to run är framförallt en plädering för barfotalöpningens ädla konst.

Trots den högtravande och vilt spretande ambitionsnivån är boken hela tiden sanslöst underhållande, fylld med hisnande anekdoter: Om Emil Zatopek, om Badwater ultramarathon (217 kilometer i det inte sällan femtio grader varma Death Valley), om Marchall Ulrich (som i jakten på ett bättre löpsteg opererade bort sina tånaglar), om Ann Trason (som med häxkonster skrämde slag på konkurrenterna i det mytomspunna Leadville Trial, ett 160 kilometer långt lopp på nära 4000 meters höjd). 

Och så om den folkskygga, och förmodligen kraftigt romantiserade, mexikanska indianstammen Tarahumara. I dess oerhörda löparförmågor ser McDougall just den ursprunglighet som vi övriga sedan länge lämnat bakom oss. Tarahumara springer en runda, och sen är det bra med det.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Med början i två husvagnar

De sista dagarna av semestern ägnade jag åt Två husvagnar. En brokig historia om en samling jordgubbsplockare från olika östblocksländer som möts på en odling i England. De har alla olika skäl för att vara där, det enda de delar är drömmen om ett bättre liv. Till en början går allt sin gilla gång men efter en smått absurd incident involverande en försmådd hustru och en överkörd jordgubbsodlare drar gruppen ut på de engelska vägarna med en av husvagnarna. Fler absurda händelser blandas med helt trovärdiga dito och under resans gång blir de färre och färre i gruppen. Till slutet är endast två personer kvar, samt en hund som plötsligen sällat sig till gruppen längs vägen.

Under hela läsningen funderade jag på vad Marina Lewycka vill säga med boken. Samhällskritik blandas med ironi och humor och ibland blir det rent av en otäck stämning. Bitvis har jag svårt att hänga med i svängarna och uppfattar inte riktigt vilken tidsrymd historien spänner över. Men det är en bra historia, och jag blir lite förgrymmad över att inte få veta vad som händer med somliga i persongalleriet, de bara försvinner. Kanske ger jag mig så småningom i kast med En kort berättelse om traktorer på ukrainska som var den första boken av författaren som kom ut på svenska.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Ruggigt kallt...

Kylan härskade i en av de böcker jag lånade hem på semestern, Vintervålnader. Inte för att jag behövde svalka av mig med någon vintrig bok den här semestern – de riktigt varma dagarna lyste med sin frånvaro.

Berättelsen börjar med Freddie och ett brev. Han får hjälp med att översätta det av en monsieur Saurat. Men innan vi får reda på brevets innehåll berättar Freddie hur det kommit i hans ägo, för Saurat vill veta.  "Säg mig, Saurat, tror ni på spöken?" Ett leende skymtade på den andres läppar. "Jag lyssnar".  ...och berättelsen kan börja.

Vi får följa med Freddie på en resa i de franska Pyrenéerna under december månad 1928. Kylan biter i mina fingrar liksom i Freddies. Ett plötsligt väderomslag, en snöstorm dundrar in över bergstopparna där Freddie kör sin bil på slingrande vägar. Färden på den nu isbelagda vägen slutar i en krasch. Efter en mardrömslik vandring där vinden tycks tala till honom kommer Freddie till en by, Nulle. Han upplever att det är något konstigt med atmosfären i byn – som om en sorg vilade över den. Han själv är kall inombords. Sedan brodern dog i första världskriget dominerar sorgen Freddie, han är helt knäckt. Funderingarna över om han ska fortsätta att leva blir ofta starka. Men här i Nulle möter han Fabrissa. De berättar sina livshistorier för varandra och Freddie börjar känna att det kanske finns en framtid för honom. Men innan dess får han vara med om mystiska och fascinerande händelser...

Berättelsen griper tag i mig ordentligt. Sättet Kate Mosse skriver på gör att jag känner mig närvarande hos Freddie. Hon skriver mycket bättre än jag förväntade mig. Hennes två tidigare böcker (Kryptan och Labyrinten) har jag reserverat åt låntagare som tyckt de varit otroligt bra men jag har av någon anledning varit skeptisk. Men den här berättelsen som blir en blandning av djupaste sorg och vägen ut ur det, mystiska händelser, natur och hemligheter gör att jag nu vill testa även hennes andra böcker.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

En konstpaus (till)

Så har det åter blivit läge att plocka fram något ur bibliotekets bågnande men sällan uppmärksammade konstbokhylla. Denna gång: Mats Åkermans A la prima, från tidigare i år.

Mats Åkerman ska ha börjat som ganska abstrakt målande konstnär. Inriktningen kom att ändras när han för cirka femton år sedan fick idén att återupptäcka sitt barndomsland – den Svagiska unionen. Någon som varit där? Troligtvis inte. Svagiska unionen är i högsta grad en skapelse av Åkermans lågmält sprudlande fantasi.

Primaborgen är unionens huvudstad, och skildrad genom ett femtiotal målningar spelar denna metropol huvudrollen i A la prima. Målningarna vävs samman av kartor, tidtabeller och reklamskyltar, samt av en böljande berättelse om stadens liv och sevärdheter, betraktade genom den flanerande turistens ögon. Tiden är Åkermans födelseår, 1956, och perspektivet skamlöst nostalgiskt.

Saluhallar, restauranger och nattöppna caféer; neon, spårvagnspling och dräktmatchande hattar. Primaborgen kan beskrivas som ett koncentrerat hopkok av det bästa från Europas storstäder under mitten av det förra seklet. Lite Stockholm, lite Paris, lite Lissabon. Drömskt och detaljrikt på samma gång, konsekvent nedsänkt i någon sorts filmisk jazz-känsla. Som betraktare blir man snabbt indragen, samtidigt som man omedelbart hamnar vilse. Till och med Åkerman själv hävdar att han bara hittar ganska bra i Primaborgen.

A la prima erbjuder en stunds sofistikerad och minutiöst uppbyggd verklighetsflykt, men väcker också en akut lust till att återupptäcka Europa, fjärran bordershops och EU-kanslin.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Towers of Midnight

Towers of Midnight, den trettonde (och näst sista) delen i ”The Wheel of Time” tar föga förvånande vid där del tolv slutade. Brandon Sanderson lyckas än en gång få mig att känna att boken är skriven av Robert Jordan. Just den här boken var nog den i serien som jag hade svårast att släppa, mycket på grund av att allting nu börjar sammanfalla. Förberedelserna för den obligatoriska slutstriden har börjat på allvar.

De olika huvudkaraktärerna, som så länge varit åtskilda, träffas nu lite här och var i världen, och man inser snart att de, trots att de utvecklats mycket under de äventyr de råkat ut för, fortfarande är unga vuxna som saknat sina vänner. Speciellt tydligt blir detta i mötet mellan två av de unga männen, men det får ni läsa om själva.

Världen fortsätter rasa samman och kaos är vanligare än ordning. Mörkvänner dyker upp till höger och vänster, och ibland blir jag nästan lite sur över vem som helt plötsligt visar sig stå på ”fel” sida i kampen, oavsett vilka skäl som kan finnas.

En veritabel tsunami av monster svärmar över bergen som skyddar mänskligheten från det allestädes närvarande hotet i norr, och det ser ut som om hela världen kommer att dränkas i blod och eld. Men våra vänner kämpar på med sedvanlig envishet, även om det gnälls en del emellanåt. Detta gör dock ingenting, eftersom det är en del av karaktärerna – lite typiskt medelsvensson-gnäll. Personligen ser jag inte huvudpersonerna som gudar/hjältar i stil med Herkules, Stålmannen eller Atena. De har alla sina styrkor och svagheter, även om styrkorna i många fall långt överskrider det man skulle kalla normalt. Naturligtvis är inte skurkarna några genomsnittsmänniskor heller, det är ju trots allt ett modernt hjälteepos vi talar om, eller åtminstone känns det så, bitvis.

Jag förordar återigen att ni läser böckerna på engelska, men det finns översättningar av serien till svenska. Dock är dessa inte helt i fas ännu, och det kommer att dröja ett tag innan just den här boken översätts. De svenska översättningarna delar dessutom upp varje engelsk bok i två delar, vilket gör att även om innehållet inte blir mer, så blir det mer att bära hem.

Så om du känner för att drömma dig bort till en annan värld så kan jag varmt rekommendera en god dryck, lite snacks, en bekväm solstol eller fåtölj och Towers of Midnight. Detta förutsätter i och för sig att du redan läst igenom de föregående tolv böckerna. För även om det går att hoppa in mitt i serien (man får viss introduktion till var karaktär i den aktuella boken) så är det inget jag rekommenderar. Det har hänt så mycket på de cirka tiotusen föregående sidorna att det antagligen blir rätt svårt att sätta sig in i handlingen. Dessutom finns det referenser i boken till tidigare händelser, som man nog måste ha läst för att förstå innebörden av.

I spänd förväntan på A Memory of Light (bok fjorton).

/Andreas

Reservera boken i bibliotekets katalog

Blomberg läser Levin

Minns ni Jan Blomberg? Dramatenskådespelare av den gamla gedigna sorten, emellertid utan att föra en massa onödigt väsen av sig. För den så kallat breda allmänheten var han socialarbetaren Harry i den konstiga Janne Halldoff-rullen Stenansiktet. Och så den lätt försupne vaktmästaren Winstedt i grabbklassikern Xerxes. Behöver ni mer?... Bror Råtta i Det susar i Säven?… Berättaren i Ture Sventon-julkalendern?…

Det är framförallt som röst Jan Blomberg smugit sig in i våra hjärtan. Liksom Ernst-Hugo, Margareta Krook och Toivo Pawlo tillhörde han den exklusiva skara som skulle ha kunnat göra såväl telefonkataloger som vitvarumanualer till stor konst. Hans en aning knarriga, en smula släpiga, en gnutta nasala och ett uns förnumstiga stämma besatt en sanslöst trollbindande förmåga. Att Jan Blombergs far var Hugo Blomberg, överingenjör på LM Ericsson och en av utvecklarna bakom Kobratelefonen, har möjligtvis med saken att göra.

Dessvärre gick Jan Blomberg bort redan 1997, alltså strax innan det senaste decenniets stora ljudboksboom. På Ronneby bibliotek finns han därför bara representerad i en enda katalogpost; som inläsare av Ira Levins Bädda för död.

Ira Levin (1929-2007) är väl mest känd för Rosemarys baby och Fruarna i Stepford, bland annat tack vare Roman Polanskis och Bryan Forbes framgångsrika filmatiseringar. Bädda för död, en thrillerhistoria i studentmiljö från 1953, är hans förstlingsverk.

En ung krigsveteran med arbetarbakgrund blir besatt av tanken på att nästla sig in i den rika kopparfabrikören Leo Kingships familj. Saker går dock inte riktigt som planerat. Han råkar göra dottern Dorothy Kingship gravid och drabbas av panik vid tanken på hennes fars förmodade reaktion. Enligt noir-thrillerns krassa logik ter sig mord snart vara den enda lösningen, om än inte den slutgiltiga...

För en förhållandevis orutinerad thrillerläsare som undertecknad är Bädda för död fylld av överraskande vändningar. Men även experter på området har prisat Levins oerhörda sinne för välkomponerad spänning. ”the Swiss watchmaker of suspense novels” är Stephen Kings omdöme av denne hans läromästare.

För att summera: Kombinationen Blomberg-Levin är guld värd.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Hitom himlen



Foto från modernista.se



På sommaren ska det läsas klassiker, har man ju hört. Som exempelvis Stina Aronsons Hitom himlen – om inte annat så ett ypperligt val för den eskapistiskt lagda semesterfiraren. För sällan har väl norrländsk vinterväderlek skildrats på ett lika oförtrutet sätt som här. Man börjar närapå huttra i hängmattan, vill gå in efter något varmt. Något i vadmal…

Hitom himlen betraktas som Stina Aronsons genombrottsverk. Detta trots att hon vid bokens utgivning år 1946 hade en kvartssekellång författarkarriär bakom sig. Handlingen kretsar kring den fiktiva lilla byn Mäntyjärvi, utplacerad någonstans i Norrbottens allra kargaste ödemark. I Mäntyjärvi härskar den kärva undergivenheten – inför den laestadianska guden och inför naturens väldiga krafter.

Den hotfulla vinterhimlen liknas vid ”svart murbruk av moln och klumpiga stjärnor", och när snön börjar falla luktar den "sjukhus och jod". Bland mycket annat. Aronsons uppfinningsrikedom när det gäller expressionistiskt bildberättande firar ständigt nya triumfer. ”Landskapet lyser i technicolor”, menar poeten och litteraturkritikern Jenny Tunedal i förordet till Modernistas utgåva av Hitom himlen.

Änkan Emma Niskanpää är romanens antihjältinna. Hennes uppsvällda, och av ett gammalt livmoderframfall plågade kropp tar stor plats, såväl i romanen som i hennes ensliga lilla pörte. Läsaren görs ständigt uppmärksam på allt från matsmältning och rossliga andhämtningar till svettiga hudveck under lager på lager av vadmal. En skildring av totalt avsexualiserad kvinnofysionomi var förmodligen ett ytterst nyskapande grepp år 1946. Och frågan är om särskilt mycket har förändrats på den punkten, så här sextiofem år senare. 

Emma Niskanpääs enda glädjeämne är hennes son John. Läsaren förstår snart att John är en aning bakom flötet. Emma menar dock att Gud har högtflygande planer för honom och blir därför inte odelat bekymrad när John plötsligt börjar hosta blod. Han läggs strax in på sanatorium och för Emma innebär det en total ensamhet. Partiet där hon på egen hand väntar ut en oändlig snöstorm tillhör en av romanens många höjdpunkter. Så oerhört utdraget och händelselöst... Att Aronson bara vågar!

Jag har enormt mycket mer att säga om Hitom himlen. Framför allt om Miriam. Hon träder plötsligt in som ställföreträdande huvudperson, när Emma skidar iväg i mörkret för att hälsa på sin lungsjuke son. Miriam är Emmas motpol. Hon vägrar att låta sig bindas av gudsfruktan, och flyr Mäntyjärvi med en förbipasserande predikant. Den modernistisk uppbrutna kronologin har dock redan lärt läsaren att företaget kommer att misslyckas.

Modernismen ja… denna för tiden så genomgripande konstriktining, som även det avlägsna Mäntyjärvi i hög grad kan sägas korrespondera med. Det får vi ta en annan gång. Det samma gäller mina frågor kring varför den norrbottniska fikatraditionen påbjuder ost i kaffet. Nu är det istället läge att avsluta med uppmaningen: läs, hänförs och begrunda!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Rådström om en saknad vän

Som liten var jag skräckblandat förtjust i Stig Claessons närmast självparodiska ”När jag var barn…”-tv-program. De naivistiska kritteckningarna, liksom berättarröstens sorglustigt underfundiga södertugg, gav mig svindlande insikter om skogsbryn, små landsvägar och bortglömda gamla pinnar. Om melankoli helt enkelt. (Eller möjligtvis ren jävla ångest.)

Några år senare lärde jag mig att det sorglustiga södertugget tillhörde en folkkär stads- och landsbygds-skildrare som kallades Slas. Jag började läsa hans böcker, och har än idag som vana att årligen beta av något ur Stig Claessons långa produktion. För varje återseende har han känts lite ofräscht gubbigare än vid gången innan. Men jag har fortsatt. Även efter det att sonen Nils Claessons, med sin bok Blåbärsmaskinen från 2009, monterade ner myten Slas och ersatte den med en alkoholiserad och ganska elak Stig, som ständigt provocerade sin omvärld i jakt på nytt romanstoff.

I den nyutkomna lilla vänboken Stig är det Niklas Rådströms tur att ta sig an sin saknade, tjugofem år äldre kollega. Vänskapen till Claesson ärvde han från sin far, den folkhemsmodernistiske arbetsnarkomanen Pär Rådström. På briljant prosa botaniserar Niklas Rådström till synes associativt bland sina många minnen av Stig – från luncher, telefonsamtal, resor till Egypten och bastubad på hotell Riesen.

Rådström återkommer ofta till Claessons tendens att hamna utanför alla former av etablissemang. En oförmåga att fördra högfärd tycks ha haft med saken att göra. Att han en gång ska ha hälsat på svenska akademiens ständige sekreterare Lars Gyllensten med orden: "Tjenare Lasse, jobbar du kvar?" är tydligen så mycket Stig i ett nötskal att Rådström skrattar högt varje gång han tänker på det. Bildning var, enligt Claesson, inget man koketterade med, utan något man undermedvetet omsatte i konstproduktion. Och detta genom idogt arbete. Ständigt nya teckningar. Ständigt nya aforistiskt förtätade betraktelser.

Rådström sätter fingret på den enkla exakthet som framträder i Claessons bästa alster, och vill, precis som Nils Claesson, städa bort den söderkis-romantik som hans vän så ofta kom att förknippas med. ”Någon skön snubbe var han fan i mig inte”, menar Rådström. Den karaktäristiska kepsen, som för övrigt brukade formas till under ovan nämnda bastubad, bars inte för att signalera bohemnostalgi, utan för att skärmen var en bra referenslinje vid perspektivteckning.

Stig komplicerar ytterligare bilden av Stig Claesson, samt visar att denna bild tål att kompliceras. Jag kommer förmodligen att fortsätta läsa honom, men sluta upp med att kalla honom Slas.   

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Udda verklighet

Nene Ormes debut Udda verklighet är en bok som jag fastnade för. Den såg så annorlunda ut, med sina svarta kanter. Och av baksidestexten framgick det att det är en fantasyroman som utspelar sig i Malmö! Ganska udda.

Jag började läsa, och drogs snabbt in i tjejen Uddas universum av sömnstörningar och svårigheter med att sköta sitt jobb. Uddas ångestladdade drömmar visar sig att vara sanndrömmar, och hon får inblick i en parallell verklighet som finns mitt bland det vanliga alldagliga livet i Malmö stad.

Om man inte har problem med berättelser där dröm och verklighet blandas, kan jag å det varmaste rekommendera Udda verklighet. En spännande och fantasieggande berättelse som är svår att lägga ifrån sig. Och tänk om… det plötsligt finns någonting annat bakom den port du brukar passera varje dag till jobbet? Tänk om vår stad förändrar sig efter vilka ögon som ser den? Om livet känns lite tråkigt ibland kan det hjälpa att krydda vardagen med lite fantasi, och här finns mycket inspiration att hämta!

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

Försjunken i ett författarskap

Det är inte alldeles lätt för mig att börja läsa något annat än P D James böcker om Dalgleish just nu. Jag vill bara ha mer! Det började med hennes bok Oskyldigt blod som jag skriver om här. Den fick mig att övergå till att läsa böckerna om hennes kriminalpolis Dalgleish ändå från början. Min hjärna har nu ställt in sig på dess berättarstil med fokus på personer, relationer, iakttagelser, funderingar och till sist slutsatser som avslöjar mördare och framför allt dennes motiv! Jag försökte mig på en nutida deckare av Adler-Olsen  men jag kunde inte läsa vidare. Jag föreställde mig vilka hemskheter som skulle pina människorna jag läste om och framför allt hur detaljerat de skulle beskrivas. Det vill jag inte läsa just nu och det har jag sluppit i böckerna om Dalgleish.

Som alltid vill jag veta hur det går för människorna i berättelsen och läser lite för fort för att komma ihåg alla detaljer och njuta av språket. Men det går faktiskt inte att läsa dessa böcker för fort – jag har varit tvungen att dra ner på tempot för att hänga med i beskrivningar och tankegångar.

Efter att ha läst de sex första böckerna om honom och börjat på den sjunde funderade jag en hel del på tidsmarkörer och vilken tid de egentligen utspelar sig i. De första kändes inte så tidbestämda. Men jag märkte en markant skillnad i berättarsättet när jag började läsa den sjunde boken: Smak för döden. Första boken skrevs redan 1962 och den sjätte kom ut 1977. Men denna sjunde bok dröjde det ytterligare nio år innan den publicerades (1986) och nu känns författarens sätt att skriva berättelsen modernare. Kanske börjar jag också känna igen tidsmarkörerna lättare. De börjar utspela sig i "min tid". Bland annat ringer de från sina bilar – är det de första mobiltelefonerna som används? Och en kvinnlig medarbetare till Dalgleish introduceras, tidigare har poliserna bara varit män. När jag nu läser Böjelser och begär (skriven 1989) vet jag definitivt att det hela utspelar sig i "nutid". Där har ett mordoffer anknytning till ett kärnkraftverk och det pratas om Tjernobylolyckan som inträffade 1986. Samtidigt verkar det inte ha gått särskilt lång tid i Dalgleish liv... Jag är något förvirrad.

Det här med att läsa för fort, det borde jag inte göra med hennes böcker. De är för bra. Jag får väl läsa om dem igen om några år – det håller de definitivt för. Att de alla utspelar sig i det engelska landskapet gör inte saken sämre. Naturen beskrivs på ett sådant sätt att jag gärna vill göra en resa dit själv för att uppleva den. Men nu tar jag semester i Sverige och har förhoppningsvis läst alla böcker om Dalgleish när jag kommer tillbaka och hinner läsa någon annan författare!

/Liselott

Reservera de böcker biblioteket har av P D James.

Herredjuret

Vissa böcker hamnar lätt lite i skymundan. Som Mattias Hagbergs Herredjuret från tidigare i år. En liten, späd hybrid mellan biografi, essä och skönlitteratur; med försynt omslag och ett bara vagt bekant biografiföremål. Eller säger er namnet David Sjölander något? Får det några klockor att ringa?

I vilket fall – David Sjölander (1886-1954) framstår, efter läsningen av Herredjuret, som sinnebilden för västerlänningens brutala relation till sin omvärld. Sjölander gjorde sig tidigt ett namn som äventyrare, jägare och naturfotograf, men kom framförallt att bli känd som konservator. Han ägde en världsberömd skicklighet i att stoppa upp djur. Eller montera djur, för att välja fackmannens mindre prosaiska term.

För Mattias Hagberg blir konservatorn en idéhistorisk nyckelfigur i den maktmanifestation som framväxten av de moderna naturhistoriska muséerna innebar. Hagberg pekar på ett symbiotiskt förhållande mellan den koloniala expansionen och den vetenskapliga revolutionen; på hur ”den som ägde ett museum ägde världen”. Linné är förstås en annan nyckelfigur i sammanhanget, vars benämning på människan var just herredjuret. Det handlar om att bringa ordning i kaos, att tämja vildmarken och ställa upp tydliga hierarkier, med sig själv högst upp. 

Och Sjölander omges med alla de klassiska kolonialistattributen: pipa, tropikhjälm och khakikläder, liksom ett obehagligt avslappnat bruk av det så kallade n-ordet. Med sig hem från sin beryktade resa till portugisiska Västafrika hade han bland annat den elefant som än idag kan beskådas på Göteborgs naturhistoriska museum, och som utgör navet i Hagbergs framställning. Det var vid den mödosamma monteringen av detta jättelika djur som Sjölanders yrkesmässiga perfektionism övergick i ren galenskap, och Hagberg driver tesen att arbetet med elefanten till och med kom att kosta karln livet.

Perfektionismen tycks ha bottnat i en känsla av skam. Sjölander tycks till varje pris ha velat återuppväcka det liv som han hade förövat sina byten. Svindlande blir det när denna skam finner paralleller i vår egen tids förhållande till djur och natur. Safran Foers resonemang i Äta djur har många beröringspunkter med Hagbergs. Även dagens människa ser sig oförtjänt som ett herredjur. Rovdriften är förmodligen den samma, dock svåråtkomligt dold bakom tjocka fabriksmurar. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog