Labyrinten visas på tv!

Kanske har ni sett att boken Labyrinten som jag skrivit om tidigare i år nu går som miniserie på SVT?

 

Första avsnittet finns att se på SVTplay ett fåtal dagar till. Hoppas jag hinner se det medan det finns kvar där. Andra delen visas på nyårsdagen...

 

/Liselott

De obotliga optimisternas klubb

... är Jean-Michel Guenassias debutroman. Guenassia är född 1950 och utbildad advokat.

Boken utspelar sig i Paris 1959 och några år framåt. Berättaren Michel är en 11-årig pojke. Hemmet är lite splittrat – pappan är andra generations invandrare från Italien och mammans familj driver eget företag och har ganska gott ställt. Kalla kriget raser och Michels äldre bror och kompisar flörtar med tanken på en väpnad revolution. I Algeriet raser frihetskriget.

Michel hänger mycket på Paris caféer och spelar spel med en kompis, och hittar av en ren slump en grupp immigranter från Östeuropa som träffas i Café Baltos baklokal och spelar schack. Michel blir snabbt upptagen i kretsen.

De träffas varje dag, spelar schack och diskuterar ALLT, utom det som de lämnat i sina forna hemländer. Michel söker sig ofta hit, särskild när hans morbror med familj flyttar in i deras lägenhet efter att ha flytt från Algeriet och lämnat allt de ägde bakom sig. Hela familjen går varandra på nerverna. Även husdjuren hatar varandra.

Glimtvis får Michel inblick i livsöden bland immigranterna på Café Balto och kommer själv att spela en roll som han först i slutet av boken förstår helt.

Kanske är boken självbiografisk, kanske inte. Det är en utvecklingshistoria med mycket medmänsklig värme och ibland ganska bisarra händelseförlopp, som dock alla kunde ha hänt. En fängslande bok som man på något konstigt sätt blir glad av att läsa.

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mördaren i folkhemmet

Är det någon bloggläsare som minns Gerdmordet? Inte helt omöjligt. Jag tror mig veta en och annan som läste tidningen redan i december 1939. Eller i alla fall snappade upp någon radiorapportering. Mediagenomslaget ska hur som helst ha varit totalt. Nyheterna kring det bestialiska bortrövandet av tioåriga Gerd Johansson övertrumfade till och med krigsrubrikerna.

Mordet fick genast digniteten ”hårt slag mot det trygga folkhemmet”. Och det samma kan sägas om avdagatagandet av fru Ruth Lind i Fjugesta, tjugo år senare. En annan gemensam nämnare var Olle Möller, som på indicier dömdes för båda morden, och dessutom länge misstänktes för att ha tagit livet av femåriga Kerstin Blom. Möller var potatishandlare och välkänd stjärnidrottare (flera SM-guld i terränglöpning), vilket kanske säger en del om ovan bemälda folkhem.

Äkta advokat- och författarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelson har skrivit en deckare – eller en sannsaga för att välja deras egen genrebeteckning – om Olle Möller, betitlad just Mördaren i folkhemmet. Den bygger enligt uppgift på hela fyra års researcharbete, och rentvår (väl?) Möller från både Gerd- och Fjugestamordet.

Det är inte fråga om någon öppen argumentation från författarnas sida. På behagligt friktionslös prosa berättar de lugnt och detaljrikt initierat om den gladlynte men ibland hopplöst taktlöse och obetänksamme kvinnokarlen Möller. Som skräckslagen upptäcker hur mycket av Gerdmordets gärningsmannaprofil som stämmer in på honom själv. Han har ofta kört runt i den Sundbybergstrakt där kroppen hittats. Bilen är full av samma typ av hundhår och jutesäcksfibrer som den legendariske kriminalteknikern Harry Söderman säkrat på offrets kläder. Och har Möller egentligen något alibi?

Möller slingrar sig, minns fel, och skojar till det vid opassande tillfällen. I panik ljuger han om tidpunkten för avlivandet av sin hund, och i häktet försöker han tubba en cellgranne att vittna falskt. Senare räcker det att ha suttit i samma ortopedväntrum som Ruth Lind för att hans dagar i frihet åter ska vara räknade.

Men Möllers öde kan skyllas på mer än hans egen otur och klantighet. Ebervall och Samuelson upplyser om en högst riskabel samverkan mellan polisläckor, kriminaljournalistik, personlig prestige, förödande inadvertenser och ett skärrat folkdjup. Faktorer som än idag är verksamma i det svenska rättssamhället. Och även om Möller hela tiden blånekade till anklagelserna är fallet Thomas Quick naturligtvis en obligatorisk paralelldragning.

Att författa engagerande deckare utan vare sig upplösning eller försoning måste vara ett grannlaga företag. Särskilt när den tragiska avsaknaden av dessa ingredienser är hyfsat känd på förhand. Men Ebervall och Samuelson har lyckats. Mördaren i folkhemmet är årets bladvändare!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Julklappstips: Sju jävligt långa dagar

Relationerna mellan syskonen i familjen Foxman är minst sagt udda. De umgås inte särskilt mycket men har många åsikter om varandras liv. Den som i boken mest utvecklar sina är Judd, berättaren.

Ironi används flitigt familjemedlemmarna emellan men det är ytterst sällan de går till botten med vad de tycker och tänker, eller visar känslor över huvud taget. Men nu ska de samsas hemma hos mamma i Sju jävligt långa dagar medan de håller shiva över pappan (sorgevecka enligt judisk tradition).

Med sig har de sina familjer, tänkte jag skriva. Men sanningen är att Philip kommer hem med Tracy (nyförlovad! han som alltid strulat runt och hon är motsatsen till hans vanliga ”flickvänner”). Paul och hans fru försöker skaffa barn och shivan blir precis under hennes ägglossning.  Wendy kommer med sin ständigt arbetande man och deras tre barn. Judd i sin tur kommer ensam och ganska knäckt eftersom han för några månader sedan kom på sin fru i säng med hans chef.... Ett spännande persongalleri som fylls på med vänner och bekanta. Under veckan ställs mycket på sin spets.

Jag gillar hur Jonathan Tropper skriver. På något sätt påminner det om hur James Frey skriver i Tusen små bitar. Det är välskrivet och målande. Tropper hittar detaljerna som gör det lilla extra. Här ryms tragik, tvivel, humor (även om jag inte gapskrattade) och eftertänksamhet.

Någon kanske har läst Troppers förra roman, Konsten att tala med en änkling? Ser att en ny är under inköp till biblioteket – Boken om Joe. Alla är utgivna av Gilla böcker. Undra om jag hinner läsa en under julhelgen...

/Liselott

Troppers böcker i bibliotekets katalog.

Torsdagsänkorna

”Tre döda kroppar hittas på botten av en pool i ett exklusivt bostadsområde utanför Buenos Aires. De döda männen brukar träffas på herrmiddag varje torsdag.”

Så mycket av handlingen får man reda på genom att läsa baksidestexten till Claudia Piñeiros Torsdagsänkorna. Kan det vara intressant för oss här i Sverige att läsa om Argentinas överklass/högre medelklass, frågar man sig.

Berättaren är fastighetsmäklare i Altos de la Cascada, bostadsområdet där boken utspelar sig. Hon börjar i yrket lite av en slump, efter att hon och hennes make lyckades köpa ett eget hus till en ganska bra pris. Med tiden blir hon familjens huvudförsörjare, och blir mäklare för de flesta fastighetsaffärer i Altos de la Cascada.

Altos de la Cascada är ett bostadsområde med stängsel och portvakt, ett så kallad gated community. Där finns golfbana och engelskspråkig skola där alla områdets barn bör gå – även om de inte talar engelska från början. Det finns strikta reglar för trädgårdsskötsel och staket mellan tomtarna är banlysta. Det är ett gated community som låtsas att stängslen inte finns.

Och det är mycket annat som heller inte låtsas om. Som arbetslöshet och ekomomiska problem. Och hur går det för barnen? Och de exklusiva semesterresor? Det viktigaste för invånarna blir att upprätthålla fasaden – lugnt och fridfullt, utan allvarliga problem i livet. Men fasaden spricker alltmer. Verkligheten smyger sig även på invånarna i Altos de la Cascada. I slutändan blir det omöjligt att upprätthålla illusionen.

Intressant? Tja, jag slukade Torsdagsänkorna på ett par dagar. Och fann stort nöje i den begåvade avklädning av ett helt samhälles livslögner.

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

Duras X 2

Det var inte förrän efter mammans död som Marguerite Duras skrev om sin bok En fördämning vid Stilla Havet, vilken då fick titeln Älskaren. Nu har jag läst båda och Älskaren överlappar inte alls, mer kompletterar och den ger en annan bild av uppväxten, familjen och förbindelsen med den kinesiske mannen.

Det är i början av 1930-talet i Sydostasien. Det är instängt, tropiskt varmt och fattigt. Mamman är skuldsatt, hon har gjort tokiga affärer och belånat huset. Familjen sitter fast i en ekonomisk fälla vid berget Siams sluttningar. Suzanne är 16 år och brodern Joseph 20. Båda längtar bort och ut men kommer ingen vart. Så en dag träffar familjen en mycket rik kines som blir betagen i den unga Suzanne.

Det är ett extremt fattigt på landsbygden. När Duras inte berättar om spänningarna familjemedlemmarna emellan kan hon beskriva hur bönderna strax intill lider en enorm nöd. Spädbarnsdödlighet, arbetslöshet, slavliknande villkor och mitt ibland dessa svältande bönder finns familjen. Enda vägen ut är om Suzanne gifter sig med kinesen menar mamman, samtidigt föraktar hon och brodern honom djupt. Att Suzanne finner sig i att vara en handelsvara är obegripligt. I Älskaren får vi en annan bild. Här är Suzanne själv mer aktiv i kontakten med kinesen och bryter ett starkt tabu genom att bli älskarinna åt mannen från Cholen. 

Vad ska jag säga? Läser med en blandning av fascination och vämjelse. Det är starka bilder Duras för in i mitt huvud. Är hon ett barn av sin tid eller varken ser eller vågar hon reagera? Flickan är väldigt utlämnad, mamman är mer eller mindre snurrig och den rovlystna brodern kan hon inte lita på. Samtidigt som dom gormar och skäller finns det starka band dem emellan.

Skarpt berättar också Duras vad fattigdom gör med människor. Trasar sönder själ, självförtroende, familjeband och tar fram sidor vi annars döljer. Susanna Alakoski citerar Duras vid flera tillfällen när hon talar om fattigdom i sin bok Oktober i fattigsverige.

Om man vill kan man läsa de båda böckerna med olika glasögon. Älskaren är omtalad för de erotiska avsnitten, men jag kan inte komma ifrån att Duras, medvetet eller omedvetet, berör frågor om makt. Maktförhållande mellan kön, klass och etniska grupper. När jag väl börjar tänka så öppnas helt nya skikt i böckerna. Duras har emellanåt en obarmhärtigt kylig och klar blick för hur utsatta människor agerar och formas i ett hierarkiskt samhälle. 

Marguerite Duras (1914-1996) skrev också filmmanus; Hiroshima - min älskade. Boken Älskaren filmatiserades 1992.

/Annika

Reservera En fördämning mot Stilla havet i bibliotekets katalog

Förrädare

Modern informationsteknologi innebär nya möjligheter till berättande: Fan fiction, twitter-romaner, elektroniskt marginalklotter, oändliga intertextualitetskedjor... Vi har bara sett början, brukar det hävdas. Men också begränsningarna, väl? I anslaget till Woody Allens senaste film tappar huvudkaraktären sin smartphone i en brunn – en förutsättning för en sådan där härlig vilsenhet i sydeuropeisk huvudstad som den romantisk förvecklingsintrigen kräver.

I alla fall enligt vår gamla vanliga uppfattning om vad en romantisk förvecklingsintrig kräver. Förmodligen måste en omförhandling snart till. Innan världens fiktiva avloppssystem korkas igen av tappade mobiltelefoner.

Alternativet är såklart det nostalgiska tillbakablickandet, vilket spionthrillergenren sedan länge tvingats resignera till. Le Carré-stämning är ett begrepp i tiden, med Tomas Alfredsons bruntonat regnfuktiga filmatisering av Tinker, tailor, soldier, spy som det mest formfulländade exemplet.

Ola Larsmos senaste roman är enligt många ett annat. Förrädare utspelar sig i andra världskrigets svenska underrättelsetjänst, med Bollhusmötet som utgångspunkt. Den unge Charlie Westerholm är en av de studenter som pläderar för de judiska läkarnas sak, och blir efter mötet approcherad av den enigmatiske Cedergren. Snart är Westerholm djupt innästlad i Byråns diverse finlir, vari neutralitetsbegreppet ständigt tycks vara tänjbart.

Spänningen infinner sig, rekvisiterad av arkivskåp, kortregister, telefonkiosker, ordentliga avringningar, lite osynligt bläck, och annan gammal tryggt fiktionsvänlig informationsteknologi. Och så en massa pullovrar, surrogatkaffe, portvaktsfruar och hysteriska tredjepersonstilltal.

Larsmo har en oerhörd känsla för 40-talsvarian. Ibland tenderar den nästan att skymma karaktärsbeskrivningarna (varför skär det sig egentligen mellan Westerholm och fästmön Nilla?). Ett i och för sig stämningskongenialt grepp.

Westerholm spanar på kommunister, engelska vapentransporter, tysk underrättelsetjänst och norsk motståndsrörelse, tärd av en klaustrofobisk ovetskap om i vems intressen han egentligen arbetar. Handlingen är genretypiskt svåröverblickbar, men koncentreras successivt till socialstyrelsens inrökta kontor. Där dväljs en tyskvänlig mullvad, eller snarare delar av en så kallad ”råttkung”. Gör en bildgoogling om ni vågar. Det kommer garanterat att störa nattsömnen.

Det finns något sant folkbildande över denna mästerligt ihopsnickrade roman. Ola Larsmo påminner om att det inte bara var den tyska permittenttrafiken som satte Sveriges neutralitet mellan citationstecken. Den disiga Le Carré-stämningen kan paradoxalt nog vara just det belysande perspektiv som de svenska krigsåren så länge skrikit efter.
      
/Martin

Copyright/fotograf: Christine Olsson

Reservera boken i bibliotekets katalog

Reklamtext på gott och ont...

Reklamtexten till En nypa salt  får handlingen att i mina ögon framstå som väldigt underlig. En kollrig mamma berättar de mest osannolika historier om sin dotters Megs uppväxt. För mamman är de sanning och hon drar sig inte för att berätta samma historier för Megs akademiske pojkvän. Pojkvännen tycker mamman är mer än lovligt galen, kanske till och med manipulerande. Dottern skäms samtidigt som hon blir arg och irriterad på sin mamma.

Meg älskar sin mamma men klarar inte av dessa påhittade historier som hon fått höra hela sitt liv. Men när hon får veta att mamman är döende gör Meg det enda hon kan. Flyttar hem för att hjälpa henne i vardagen. Krockarna blir många och den excentriske trädgårdsmästaren som mamman anställer gör inte saken lättare för Meg. Mitt i allt det här försöker Meg få reda på om det finns någon som helst sanning i alla de berättelser mamman drar om hennes liv. Gick det verkligen till som mamma berättar när hon föddes? Vem är egentligen hennes far? Hon stöttas ivrigt av sin pojkvän. Mamma svarar inte när Meg frågar och dagarna rinner iväg. Ska hon någonsin lyckas få fram sanningen är det nu medan hennes mamma ännu kan berätta.

Jag fick Maria Goodins bok rekommenderad av en kompis, men den har blivit liggande hemma. När jag läste reklamtexten ville jag knappt öppna den. Men jag kände att jag måste ge berättelsen en chans. Både mamman och dottern var svåra att få grepp om. Men ju mer jag lärde känna dem desto bättre tyckte jag om boken. Från att ha tvivlat och inte förstått deras handlingar började jag skratta, förundras, gråta en skvätt och till sist förstå. Jag kan ju tillägga att boken tog slut den natten. Jag var tvungen att få reda på hur det hela skulle sluta…

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Young om Neil

Vän av musik kommer knappast runt Neil Young. Mycket av det som gnisslar, skaver och smeker sådär skönt mothårs kan härledas till denne flanelldraperade kanadensare. Arkeologerna skulle nog kunna peka ut en specifik kväll i mitten av 60-talet. På Flamingo Club i Fort William i Ontario. Young och hans första band The Squires är halvvägs in i låten Farmer John:

”När det var dags för det instrumentala partiet körde jag på som en dåre under gitarrsolot. Jag hade precis börjat med det. Det bara blev så en kväll, och sedan gjorde jag det hela tiden.”

Fredsförklaring, Neil Youngs bok om sig själv, innehåller i övrigt få eftergifter till kalenderbitarna. Den som behöver plugga inför nästa musikquiz väljer med fördel annan lektyr.

Framförallt är det avsaknaden av struktur som gör Fredsförklaring hopplös i sammanhanget, och som skiljer Young från den hord av nostalgiska rockdinosaurier* som på senare tid trängt undan det mesta annat** från bibliotekets biografihylla. Att Neil Young avfärdar spökskrivare är en sak. Men här lyser även förlagets redaktör med sin absoluta frånvaro.

Young tillåts associera fritt, upprepar sig gärna och kastar vårdslöst läsaren fram och tillbaka i kronologin. Musik är det så klart gott om, men ämnena viktas på ett minst sagt okonventionellt vis. Odiskutabla mästerverk som After the goldrush och Tonight's the night kan avhandlas på ett par rader, medan projektet Lincvolt – Youngs försök att bygga om en Lincoln Continental 1959 till elbil – framställs som den största gåvan till eftervärlden.

Lincvolt trängs dock mellan otaliga sidor om Youngs eget ljudformat Pono (tidigare PureTone), om hans olika husbyggnationer, om hans nära samarbete med modelljärnvägsföretaget Lionel, om jakten på en uppsättning Sonicare-tandborstar... Fredsförklaring är således helt oläslig – i teorin. I praktiken är den en sann njutning. Anledningen inser man per omgående: Precis varje ord präglas av ärlighet.

Vi lever i en tid där ärlighet gjorts synonymt med högstämt självutlämnande. Fredsförklaring påminner oss om det otillräckliga i denna definition. Youngs ärlighet grundar sig istället i en total befrielse från poser, choser, manér och intellektuella utanpåverk. I ett rent gehör för spraket i livets låga. Typ som hans bästa solon.

Den osentimentala hudlösheten får man på köpet. Som när han beskriver mödorna med att förgylla tillvaron för de två cp-skadade sönerna (Young har så klart handikappsanpassat sin modelljärnväg), stolt berättar att Bob Dylan ringt upp och berömt hans senaste hattinköp, eller bekymrar sig över den skrivkramp som det senaste årets nykterhet orsakat.

En läkare har avrått honom från att fortsätta röka gräs, eftersom det finns tecken på att något växer i Youngs hjärna. Han har hunnit bli sextiosju år gammal, och minns med oro sin pappas försvinnande in i demensen. Denna förgänglighetens sordin motiverar på ett drabbande sätt Youngs berättarglädje. Och nästa bok ska visst bli en sprudlande redogörelse för alla bilar han någonsin kört.

/Martin

* Eric Clapton, Tony Iommi, Patti Smith, Ozzy Osbourne, Kee Marcello, Kajsa Grytt, Keith Richards, Ronnie Wood, Slash, Plura, Janne Schaffer... Av någon anledning är ni helt omättliga när det gäller denna genre.

** I förmiddags rök exempelvis Bo Setterlinds trevliga memoarer.




Reservera boken i bibliotekets katalog

En roman om ett brott

Kajas resa – en roman om ett brott är första boken jag läser av Carin Hjulström. Jenny har skrivit om hennes tidigare böcker. Hjulström väljer ett intressant grepp att framställa historien på. Vi möter Helena som är frilansjournalist och skriver på ett reportage. Hon tar sitt jobb på allvar, är stolt över det hon gör och lämnar inte ifrån sig vad som helst till tryckning.

Helenas pojkvän är nästintill tvärtom. Han tar jobbet med en klackspark och ödslar inte mer energi än nödvändigt på det. Dessutom har paret helt olika syn på vad de vill med sina liv. Motsatserna skapar spänningar i förhållandet. Som nu när han vill ha ledigt över helgen och inte tänka mer på jobbet. Helena känner att hon måste skriva klart reportaget hon inte är nöjd med och kan inte ta ledigt.

 

Irriterad på både sig själv och pojkvännen blir Helena kvar ensam i lägenheten. En låda som oväntat levererats till Helena med diverse dokument och dagböcker står på bordet. Avsändaren vill vara anonym. Snart sprids lådans innehåll över hela matsalsbordet. Ett medföljande brev menar att här göms en historia, kanske fler. Vill du som journalist berätta den Helena? Hon har inte tid men börjar ändå läsa lite här och där och snart börjar en historia växa fram. Det går så långt att hon inte vet vad som stått skrivet i dokumenten och vad hon bara vet. Hon lever berättelsen.

 

Det Helena skriver är den roman om ett brott som inryms i titeln på Hjulströms bok. Och vilket brott sedan! Ryssar hittas på botten av en sjö utanför Stockholm 1919. De har torterats innan de dog… Morden har skett i verkligeheten och vi får veta en möjlig bakgrund till dem. Den som berättar är journalisten Kaja. Samtidigt följer vi Kajas livshistoria, både hennes karriäroch vardagsliv. Kajas historia tycker jag nog är mest intressant i boken. Levnadsförhållanden i olika samhällsklasser och livet i Stockholm i en omtumlande tid. Boken är helt klart läsvärd och tog slut väldigt snabbt. Det är inte utan att jag blir nyfiken på att läsa fler böcker av Carin Hjulström. Hoppas att hon skriver fler som liknar den här, för det gjorde hon bra!

 

/Liselott
 

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Oktober i fattigsverige

Tiden är mogen för Susanna Alakoski att närma sig sina minnen och för att få ro att skriva åker hon till sin barndomsstad Ystad. Ni som läst Svinalängorna vet att den skildrar en finsk invandrad familj, just i Ystad, som har det oerhört trassligt. Men Svinalängorna är en roman och länge sa Susanna Alakoski att det inte handlade om hennes uppväxt. Det gör däremot Oktober i fattigsverige - dagbok.

På kortfattad kärv prosa tar vi del av både väderobservationer (uteliggarna), notiser från alla resor, journalanteckningar från sociala myndigheter och mentalvården samt plågsamma minnen bakåt i tiden. Det är inte förrän nu som Susanna Alakoski vågat närma sig hur uppväxten egentligen var. Det är en mödosam resa vi får ta del av.

Men Oktober i fattigsverige är mer än en biografi. Gång på gång och med otaliga exempel ur rapporter, nyhetsinslag och ögonvittnesskildringar visar hon på hur eländigt det är på vår välfärds bakgård. Inte bara där förresten, vi har väl alla mött tiggarna och uteliggarna? Något som samhället verkar blunda för. Eller rättare sagt politiken, eller kärnan i politiken, det vill säga vår människosyn. De sociala frågorna är komplexa och kräver kunskap och en vilja att se och förstå. Fattigdomen är förödande och bör hanteras nu. Behöver jag säga att Alakoski är förtvivlad och förbannad?

Insprängt i texten finns citat och referenser till böcker och författare, jag tar fram papper och börjar anteckna: Kristian Lundberg, Maria Wine, Claire Lispector, Reidar Larsson, Marguerite Duras, Ernst Wigforss och många många fler.

/Annika
 
Reservera boken i bibliotekets katalog

Nazistlitteratur i Amerika

Står det kvar någon gammal tummad pocket av Irma Carrasco i bokhyllan? Kan du din Max Mirebalais? Karibiens Fernando Pessoa, brukar han visst kallas. Är det snart dags att läsa om Segundo José Heredias Saturnalier? Och åter stifta bekantskap med Elisenda, det mest gripande kvinnoporträttet i hela Venezuelas litteratur under 1900-talets andra hälft!

Skulle inte tro det. Mirebalais, Carrasco och Heredia är hämtade från Nazistlitteratur i Amerika, en litteraturhistorisk samling författarpresentationer publicerad någon gång kring år 2030. Bara påhitt alltså.

Den chilenska författaren Roberto Bolaño, en av mina absoluta favoriter, är i farten igen. Eller var, så klart. Bolaño gick bort 2003, efter att förgäves ha väntat på en ny lever. Nazistlitteratur i Amerika gavs ursprungligen ut 1996, men är den senaste av Lena E. Heymans hittills fem suveräna Bolaño-översättningar.

Det rör sig om klassisk satir. Bolaño vill sticka hål på föreställningen om den upphöjt ädelmodige författaren; om det a priori goda i att syssla med litteratur. En ganska billig poäng, kan man tycka. Som dessutom dunkas in redan med bokens titel.

Men jag fortsätter att läsa. Plöjer med storögd fascination genom alla de trettiotre minibiografierna. Det är svårt att inte le åt kubanen Pérez Masóns i övrigt oklanderligt trevliga roman De fattigas soppa, vars första bokstäver i varje kapitel bildar akrostikonen LEVE HITLER, USA KOM GENAST HIT och SKIT PÅ ER ALLIHOP. Eller bli akut nyfiken på Luiz Fontaine de Souzas fem band tjocka – men ända långt ifrån fullbordade – Kritik av Sartes Varat och Intet

Vad som fängslar är den överallt framsprängande kärleken till litteraturens världar, samt besattheten av att hinna kartlägga alla dunkelt upplysta vinklar och vrår (Bolaño är därvidlag Borges mest hängivna mantelaxlare).

Även om det i bästa fall är medelmåttor som porträtteras framställs litteraturen som en obönhörlig kraft i sig. Oavhängig politik, moral och mänsklig skröplighet. Jag återkallar omtumlande läsupplevelser som Célines Resa till nattens ände och Hamsuns Markens gröda. Verk som lyfter så högt över det ideologiska mörker deras upphovsmän famlade i.

Möjligen är detta att dra för stora växlar på en egentligen ganska bagatellartad bok. Men det är svårt att inte låta Nazistlitteratur i Amerika korrespondera med Bolaños senare mästerverk, som De vilda detektiverna och 2666. Börja med någon av dem, om du ännu inte upptäckt Bolaño. Sedan är du fast.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: The Estate of Roberto Bolaño

När döden kom till Pemberley

Det var med stor nyfikenhet jag öppnade När döden kom till Pemberley. Ni som kan er Jane Austen vet att Pemberley är Mr Darcys hem i Stolthet och fördom. En bok som kom i ny svensk översättning förra året och som filmatiserats otaliga gånger. Men var inte orolig om du inte läst Austens verk, du hänger med ändå. Blir kanske till på köpet nyfiken på att läsa förlagan?

Men visst, för ett Austen-fan som mig var det lättare att hänga med i de förklaringar och hänvisningar P D James gör. James kryper långt in i tankarna och känslorna på några av Austens figurer. De blir än mer nyanserade. Dessutom berörs sociala orättvisor och hur samhällets utveckling påverkar rika och fattiga i England i början av 1800-talet. Livet förändras sakteliga för alla och vilken roll ska familjen på Pemberley ta framöver?

Men som titeln antyder, och med författarinnans tidigare utgivning i åtanke, sker här givetvis också ett brott. En man är död och mordet ska klaras upp. Störst misstankar faller på Mr Wickham. Han är uppvuxen på Pemberley tillsammans med Darcy. Men alla som bor på och runt godset vet att Wickham inte är välkommen dit, trots att han är ingift i familjen. Darcy har sina skäl att inte befatta sig med Wickham men eftersom dessa inte är allmänt kända gäller det att sända rätt signaler utåt. Darcy velar fram och tillbaka i sin roll gentemot Wickham och med sina egentliga åsikter om sin älskade hustrus lågättade, ibland plumpa och delvis skandalomsusade familj. Är Wickham oskyldig eller har Darcy en mördare i släkten!

För min del får P.D James gärna ta sig an fler av Austens böcker på liknande sätt. Hon gör det bra. Här finns även blinkningar till andra av Austens böcker.

/Liselott

Reservera boken i biblioteket katalog.

Förstå din hjärna och välj rätt

Tror du att det är ditt förståndiga rationella jag som bestämmer? Nej nej nej, hjärnan är den samma idag som när vi samsades och slogs på savannen för 40 000 år sedan. Villkoren för vår överlevnad var annorlunda då men hjärnan har inte förändrats nämnvärt, den styr oss på ungefär samma sätt. Hur går det i ett samhälle där kommunikation är hårdvaluta?

Vi förstår våra reaktioner bättre om vi inser hur delarna i hjärnan jobbar i olika situationer. Till att börja med; visste du att vår starkaste drivkraft är belöning? Bekräftelse är värt mer än pengar för hjärnan. Om belöning är vår starkaste drivkraft kan vi kanske bättre förstå de som inte kan slita sej från dataspel eller är rov för överkonsumtion. Men med bättre koll på hjärnans sätt att funka kan vi iaktta våra beteenden och styra dem med små medel.

I vissa fall slår de primitiva delarna av hjärnan till. Den som inte sovit på natten har en hjärna som fungerar på en ödlas nivå. Men om vi sover bra motionerar mycket och reflekterar då kan vi jobba mer med de delar som är mer utvecklade och samtidigt hjälper vi hjärnan. Låter enkelt eller hur?

Katarina Gospics bok Välj rätt: en guide till bra beslut ger tankeställare och välbehövliga synvändor. Ett hett tips är att börja meditera. Bra för både kroppen och knoppen. Boken ger hela tiden exempel ut senaste hjärnforskningen, litteraturlistan är diger.

Katarina Gospic är läkare, fysiolog och forskar på hjärnan. Boken Välj rätt hittar du på psykologihyllan.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Dagar i tystnadens historia

Vad kännetecknar den nordiska romanen av idag? Det är såklart vanskligt att svara på. Men stilren, avklarnad och lågmäld är adjektiv som ligger nära till hands. Ungefär som en stol av Arne Jacobsen, tänker man (för att i nästa ögonblick komma på en drös med undantag).

Årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris, norska Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia, tycks i förstone bekräfta detta slarviga försök till karaktärisering. Jag tänker på titeln, omslaget, det avskalat exakta språket, samt den sällsynt gastkramande inledningen.

Det är morgon någon gång på sextiotalet. Eva är ensam hemma med de tre barnen. Det ringer på dörren. Hon öppnar och möts av en främmande ung man som ber att få låna telefonen. Han kliver in, lyfter luren, men lägger genast tillbaka den igen. ”Han hade inte tänkt ringa. Nu var det tydligt att han inte hade tänkt ringa. Det han såg sig omkring efter kunde ha varit vad som helst.”

Den nutida Eva, som är romanens berättare, har ett långt äktenskap bakom sig. Barnen är vuxna och har skaffat egna familjer. Evas man Simon är på väg in i demenssjukdom, som det verkar. Han har i alla fall slutat att prata. Vilket han i och för sig har gjort förr, uppgiven inför det omöjliga i att formulera minnena från sin barndom, en barndom på flykt undan nazisternas förföljelser. Eva har också tigit, om en bortadopterad son. Och så har de en lettisk städerska, Marija, som plötsligt sägs upp…  

Trådarna är många och Evas cirklande återblickar svårsorterade. Ibland får jag känslan av att författaren pressat in sin historia i en alldeles för trång kostym; att vad jag läser egentligen är en bred familjekrönika av närmast nordamerikanska snitt. Som en Oates eller Franzen borde ha tagit sig an.

Men Lindström vet så klart precis vad hon gör. Med inledningens mysterium som en otäckt klingande bordunton kan hon lita på mitt tålamod. Vem var egentligen inkräktaren? Och varför fick Marija så hastigt skickas hem? Att sluta läsa är omöjligt.

Skuld och dåligt samvete är romanens tema, den sträng från vilken borduntonen härstammar. Mot slutet är den spänd intill bristningsgräns. Eva fylls av insikten om att skuld ”knyter oss till andra lika mycket som varje annan känsla. Kanske mer.”

Dystert således. Notera dock att bibliotekets katalogavdelning klistrat ett hjärta på bokpärmen.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog