Expedition Antarktis

Det är allt lite spännande att slå upp den första sidan i en kortare roman. Kommer jag att gilla den? Förra försöket med Lilla smycket av Modiano slutade efter 50 sidor…

Gertrude får sista platsen på en expedition till Antarktis. Hon har sina egna anledningar att åka dit och de är inte helt klara för mig. På gymnasiet väcktes Gertrudes intresset för isen, expeditioner och de som utforskat polerna – Scott, Shackleton och Amundsen. Information om deras liv, resor och anteckningar finns med i boken invävt i Gertrudes historia. Scotts försök att nå Antarktis mittpunkt slutade med att alla dog där ute på isen. Hur ska Gertrudes vandring i Scotts spår sluta? Holmström lyckas i alla fall att genom Gertrude förmedla en bild av hur livet på Antarktis kan vara för de äventyrare och forskare som befinner sig där. Kylan, ljuden, ljuset och vardagslivet. Det fascinerar mig. 

Men två vänner från barndomen är också närvarande under resan. David som ett minne och Jonathan som medlem i expeditionen. Men hur har relationen dessa tre emellan utvecklats under åren? Något har hänt som gör att Gertrude inte haft kontakt med Jonathan på flera år. Ändå hoppas hon att han ska vara med på resan. Där finns ett mysterium att avslöja som får mig att fundera över Jonathans och Gertrudes sätt att förhålla sig till varandra. Ögonkasten, orden, hur de rör och inte rör vid varandra. En spänning dem emellan som nästan går att ta på.

Josefin Holmströms debutroman Antarktis var verkligen en gillabok. En bok att försjunka i, fundera över och sakta ta in. Denna lilla nästan näpna bok i storlek och textmassa gör att mycket är outtalat, överhoppat. Samtidigt förs jag som läsare framåt i historien, nästan accelererar mot de sista sidorna. Det är svårt att sluta läsa. Jo, jag läste ut de sista sidorna samma kväll men det är lätt att fortsätta fundera över Gertruds berättelse liksom om Scotts öden och äventyr.

/Liselott

Boken på biblioteketswebbsida