Men – vad hände nu då?

Vad är det för böcker jag läser? De börjar vansinnigt bra. Är spännande, intressanta och jag undrar hur det ska gå. Så plötsligt byter berättelsen skepnad. Del två dyker upp. I ena fallet 15 år senare och i senaste boken från 50-tal till nutid. Det är så synd. Det som var så bra blir bara lite halvintressant. Men jag läser båda böckerna till slut för att få reda på hur författarna ska få ihop det.

Boken med tidshoppet på 15 år är Nora Roberts Vittne till mord. Värd att läsas för den mycket spännande inledningen. En ung kvinna blir vittne till mord och får beskydd inför rättegången. Men går det att hålla sig gömd? Sedan vänds den totalt oväntat till en kärleksroman. Inte dålig i sig men den oväntade vändningen gör att delarna inte riktigt hänger ihop. Jag önskar att Nora Roberts hållit sig kvar i spänningsgenren i denna bok.

Den andra boken är Moln över Arcadia av Jojo Moyes. Jag har satt upp hennes böcker otaliga gånger i biblioteket men inte läst någon förrän nu. Den passade mig perfekt just nu. Engelsk småstad, tonvis med fördommar, vänskap, relationer och kärlek. Men vad irriterad jag blev på sidan 175 när helt nya personer presenterades för mig och jag blev förflyttad från den lilla kuststaden till London och dessutom hamnade i nutid. Som att börja läsa en ny bok. Den tog sig lite när jag väl kommit in i andra delen och jag ser fram emot att få läsa hennes nya bok Sophies historia som kommer i höst. Men risken är stor att även den är upplagd i två delar. Kanske klämmer jag Brudskeppet innan dess, för att se hur hon skrivit den.

/Liselott

Jojo Moyes böcker i Ronneby biblioteks katalog.
Vittne till mord i Ronneby biblioteks katalog.

Hägring 38

25 juni år 1630. Gustav II Adolf landstiger på Rügen och utbrister entusiastiskt: ”Nu tågar jag in i trettioåriga kriget!”... Eller också inte.

Nyckeln till framgång i historiskt återberättande är att våga gömma undan facit, växla bort från de rätlinjiga spår som tenderar att framträda i backspegeln, och på så sätt inge förtroende hos läsaren. Med nya romanen Hägring 38 excellerar finlandssvenske Kjell Westö inom denna metod.

”När våren framskred och lövsprickningen kom igång försvann den tyska rikskanslern från rubrikerna. Tidningarna skrev nu mer om det spanska och det japansk-kinesiska kriget än om Tyskland och Österrike. Matilda var lättad.”

Det där var kanske ett övertydligt exempel. Ofta är det med subtilare medel som Westö frambesvärjer 1938 års bara diffusa förnimmelse av stundande katastrof. Jag tänker exempelvis på skildringen av den lite sentimentale och socialt valhänte Helsingforsadvokaten Claes Thune.

Thune är litterär släkting till både Ola Larsmos Charlie Westerholm och Susanne Axmachers Carl Becker, samt tillika – om  krigstrenden håller i sig – en möjlig framtida kliché. Men genom att placera Thune i den så kallade Onsdagskluben kan Westö nyansera denna eventuella stereotyp i högre grad än kollegorna.

I det borgerliga diskussionssällskapet Onsdagsklubben prövas vänskapsbanden av politiska meningsskiljaktigheter. Bland annat beträffande den judiske medlemmen Jary. Thune tar försiktigt ställning på ”rätt” sida, men besväras lika mycket av den homosociala strukturens skörhet som av hotet mot världsfreden. Thune knyter stoiskt näven i fickan, bland annat ställd inför faktumet att klubbmedlemmen Lindemark inlett en relation med Thunes exfru Gabi.  

Framtidens hägringar och klubbens groggmarinerade grabbsämja beskjuts samtidigt i hög grad från ett annat håll – från det förflutna. Matilda Wiik, från citatet ovan, är Thunes nya kontorist, berättelsens andra huvudperson, och – eftersom hon är vänster, arbetarklass och svensktalande – förmodligen ett motargument i dagens finländska, allt hätskare språkdebatt.

När Wiik tidigt i romanen passar upp vid ett av Onsdagsklubbens möten kastas hon skoningslöst tillbaka till år 1918. Hon har känt igen en röst. Den tillhör en vit kapten och våldtäcksman från det finska inbördeskriget, vars fasor hon i högsta grad fått erfara. Innebörden av såväl Wiiks som hela Finlands kvardröjande traumatisering är av Westö mästerligt gestaltad.

Hägring 38 är alltså en oerhört rik roman, full av intressanta sidospår och bipersoner. Om jag inte misstar mig skymtar till och med Tove Jansson förbi i en liten hemlig cameoroll. Framställningen hade lätt kunnat bli gyttrig, men genom det skamlöst enkla greppet att undanhålla vem i Onsdagsklubben som den otäcka rösten tillhör skapar Westö ett effektivt stag åt handlingen.

 

En svåröverträffad inledning på läshösten.

/Martin

Copyright/fotograf: Katja Lösönen

Reservera boken i bibliotekets katalog

Drömhjärta

Det ligger en juvel i Karabiska havet med sidenmjuka stränder, palmerna vajar lojt och allt är omringat av turskosblått vatten. I detta paradis springer två elvaåriga kusiner tafatt. Här tillbringar de stor del av sina lediga stunder när de inte är på stora släktträffar och äter gudomligt god mat och lyssnar till de vuxnas skvaller. Juvelen är Cuba och vi förstår att det inte handlar om nutid utan tiden precis innan revolutionen 1959, då diktatorn Fulgencio Batista kastades ut ur landet och Fidel Castro tillträde. Det var då landet stängdes mot väst.

Vad som händer på Cuba efter revolutionen skildras genom kusinernas familjer. En familj flyr efter mycken vånda, den andra stannar kvar. Tidigt inser jag att det här inte är en bok för den som stöttat Castros bombastiska retorik om ett mer rättvist samhälle för alla. Vi lär oss förstå hur människors tillit till sitt land, och även till sin nästa, raseras när de mest fundamentala delarna i livet försvinner bit för bit. Människor gör vad som helst för lite mat eller husrum. Den här delen är bra skildrad, hur det verkligen kan vara bakom de tillrättalagda fasaderna och slagorden.

Berättelsen kantas av sorger och avsked men ändå samtidigt av hopp och kärlek. Flickorna Nora och Alicia har växt upp som syskon, deras vänskap är något utöver det vanliga.

Gillar du modern historia och intagande vänskapskildring med gråtfaktor och romantiska inslag, då kan du prova att läsa Drömhjärta av Cecilia Samartin. Den påminner i tematiken och tonen en del om Tusen strålande solar av Hosseini.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Ingenting kan hindra natten

Delphine de Vigan väjer inte direkt för att ta upp svåra ämnen i sina böcker. Hemlöshet bland barn, mobbning på arbetsplatsen och ätstörningar har de tre böcker handlat om som tidigare kommit ut på svenska. Den senast översatta heter Ingenting kan hindra natten och handlar om författarens mamma som tog sitt eget liv vid 61 års ålder. Då hade hon levt ett brokigt liv, plågad av bipolär sjukdom under lång tid, och med ett cancerbesked hängande över sig den sista tiden. Med början i hennes tidiga barndomsår som tredje barnet i en syskonskara på 8, får man som läsare följa henne ända till slutet.

Efter att de Vigan hittat sin mamma död bestämmer hon sig för att skriva en bok om dennas liv, för att om möjligt förstå hur det kunde bli som det blev. Varför valde sammanlagt tre av syskonen att avsluta sina egna liv? Hur har hennes mamma påverkat henne under uppväxten? Varvat med kapitlen om mamman skriver de Vigan om sin egen skrivprocess, vad som får henne att fortsätta och hur det påverkar henne själv och hennes omgivning.

Det är ett tungt ämne, men läsningen blir aldrig för tung för att jag ska orka fortsätta. Beskrivningen av mamman är ingen uppgörelse, trots att det lätt hade kunnat bli det med de upplevelser som författaren har i bagaget. Det är en beskrivelse av ett liv som nog inte alltid var så lätt att leva och i viss mån även en hyllning.

Boken är inte en regelrätt biografi utan är skriven i romanform. Man hittar den alltså på hyllan för skönlitteratur på biblioteket.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Snögloben – Amanda Hellbergs senaste bok

Det var en glad överraskning när reservationsmeddelandet damp ner i e-postlådan. Den nya boken av Amanda Hellberg! Härligt att återigen få läsa om Maja Grå. Svenskan som bor i England, alltid råkar ut för något spännande och har gåvan att förnimma meddelanden från de döda.

I denna bok, Snögloben, har hon återvänt till Oxford. Polisens speciella insatsstyrka för svåra brott är hennes nya arbetsplats. Maja undrar om hon riktigt håller måttet, och vad hennes kollegor tycker om hennes gåva. Till på köpet försöker hennes älskade Jack återhämta sig från de skador han fick i förra boken. Samtidigt är han ovanligt nedstämd och inåtvänd. Maja känner sig inte direkt på topp.

Insatsstyrkans får i uppdrag att utreda mordet på en man som mördades på sin bröllopsnatt. På snösliriga vägar kör de genom natten till ett slott på landet. Snart är de insnöade och vet inte säkert om mördaren har lämnat slottet. Maja känner av en tung stämning i huset som inte bara har med mordet att göra. Bruden är inte riktigt kontaktbar och hennes son är försvunnen. När någon dessutom tar sig in i Majas rum när hon ligger och sover och skriver i hennes anteckningsblock börjar det bli riktigt otäckt.

Den var väldigt spännande att läsa men det tog slut lite hastigt. Tycker gott Hellberg kunde gottat ner sig lite mer i relationerna, orsaken till morden etc. Först tänkte jag att det skulle vara skönt att slippa en riktig tegelsten till spänningsroman men nja lite fylligare kunde den faktiskt varit.

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida.

Liljegren om Churchill

Winston Churchill kan med fog kallas omskriven. Han är bland annat föremål för väldens mest omfattande biografi – det 8668 sidor tjocka åttabandsverket Winston S. Churchill. Det är författat av sonen Randolph Churchill i sammarbete med Oxfordhistorikern Martin Gilbert, och kompletteras av hela sexton tillläggsvolymer med brev och andra källdokument. Fler lär vara på väg.

För den av ämnet intresserade som inte omedelbart vill ta den största tjuren vid hornen kan det lite nättare tvåbandsverket Winston Churchill varmt rekommenderas. Författare är den svenske historikern Bengt Liljegren, och första delen (1874-1939) har just kommit ut.

Liljegren har tidigare figurerat på bloggen. Då med en bok om Pink Floyd. På bibliotekets historieavdelning finns även hans biografier över Karl XII, Hitler och Alexander den store. Faktumet att Liljegren är gammal punkare (trummisen i Garbochock) känns kanske paradoxalt i sammanhanget, men samtidigt kongenialt med det respektlösa perspektiv ur vilket han angriper gubbarna i fråga.

I fallet Churchill gör Liljegren det svårt för läsaren att förstå den aktning varmed denne ständigt salongsberusade överklasslyngel sedermera kom att mötas av. En slående oförmåga att bedöma situationer korrekt tycks så ofta ha legat Churchill i fatet. Särskilt när den kombinerades med hans omåttliga passion för befälsutövande.

Ett av många fiaskon var försöket att under första världskriget öppna en ny front längs Dardanellerna. Dåvarande marinminister Churchills underskattning av den osmanska armén kostade 44 000 allierade soldater livet. Ökänt är det segdragna slaget vid Gallipoli (som bland annat utgör temat på en av 2000-talets hittills största musikaliska prestationer).    

Motståndet mot kvinnlig rösträtt, försvaret av dödsstraff och de rashygieniska kraven på inlåsning av svagsinta kan naturligtvis förklaras av den tid som den konservative Churchill verkade i, men gör det samtidigt inte lättare att förstå hans nutida popularitet. För tio år sedan ordnade BBC en omröstning för att kora tidernas främste britt. Churchill vann med 28 % av rösterna.

Del två av Liljegrens biografi, som startar i  andra världskriget, kommer så klart att kasta ljus över detta mysterium. Men redan här visar Liljegren på vikten av stil, humor, pondus och bländande retorisk förmåga. Nämnde jag förresten Winston S. Churchill. His Complete Speeches 1897-1963? Ytterligare 8917 sidor. Till och med Knausgård – vars sista del just anlänt till biblioteket – bleknar i jämförelse.

/Martin

Foto: Anette Rasmusson

Reservera boken i bibliotekets katalog

I tystnaden begravd

På 1930-talet rådde politisk osäkerhet i Europa och i Sverige. Här var kanske spänningarna extra starka i Tornedalen, med sin 30-procentiga arbetslöshet. Uppsägningar skapade otrygghet och fattigdom vilket blev en grogrund för de revolutionära rörelser som fångade upp unga människors förtvivlan med löfte om rättvisa i det förlovade landet i öster. Det fanns till och med kommuner som bidrog med pengar till invånare som ville åka. Hela familjer gav sig av men framför allt unga män som skulle bygga en ny stat med plats för alla. Drömmen om ett bättre liv.

Det här får Katrine reda på av en händelse när hon tar sig an sin mammas pörte, en övergiven stuga som överraskande nog betingar ett högt pris på småhusmarknaden. Ska Katrine och hennes bror behålla huset, eller sälja? Hon bestämmer sig för att stanna och ta reda på lite mer om sin mammas släkt och varför hon har ett hus hon aldrig berättat om. 

Ett otäckt mord har ägt rum i byn strax innan och alla talar om det. Det är den tidigare skidlöparen Lapp-Erkki som rått och urskiljningslöst slagits ihjäl med yxa på sin gård. 

Brev som Katrine hittar i huset berättar om hemligheter bakåt i tiden som har förgreningar till Lapp-Erkki och om unga män som for till Sovjet och aldrig hördes av igen. Samtidigt är byn på helspänn sedan man förstått att en rysk bil synts till i närheten av mordplatsen. Katrine har hamnat i ett spänningsfält hon inte kan förstå men inte heller lämna. Förr och nu hör ihop och kommer ifatt och boken berör också glesbygdens olösliga dilemma; man vill stanna men hur göra när inga jobb finns? Ungdomar som flyr till storstaden, ekonomisk brottslighet och familjekärlek får också sin plats i boken.

Den historiska apekten i I tystnaden begravd är snyggt hopfogad med nutiden dessutom har Tove Alsterdal gjort en gedigen research om Kirunasvenskarna som de kallades. Här en intervju med Tove Alsterdal från TV4,10 min. En av de bättre spänningsromanerna jag läst på länge. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sommarboken

Den heta lata sommardag jag öppnar Sommarboken passar den som handen i handsken. Jag känner av hettan både fysiskt och mentalt. Huvudpersonen Beth tar mig nämligen med till de sommarveckor hon tillbringade hos sin mamma Marika, från det hon var 10 till 16 år. Varje sommar for hon till mamman och Zoltáns hus på den ungerska landsbygden, till Villa Serena. Solen, hettan, dammet och naturen var ständigt närvarande dessa korta veckor, fyllda av moderns intensitet och livsglädje. Där var livet helt annorlunda för Beth, jämfört med vardagen hemma hos pappa.

Vad Beth inte vet är att sommarveckorna i Ungern finns bevarade i Marikas fotoalbum kallad just Sommarboken. Men albumet rymmer inte bara ljusa minnen utan även sorg och saknad.

Sommaren Beth fyllde 16 var sista sommaren hos Marika. Beth lämnade landet och Marika för att aldrig återvända. Nu flera år senare kommer pappan oväntat på besök till henne i London. Med sig har han ett paket skickat från Ungern. Något han tänker kan vara viktigt och vill överlämna personligen. Bara åsynen av paketet, frimärkena och texten på det, återkallar minnen Beth sedan länge stoppat undan.

Paketet lämnas kvar av fadern när han åker. Beth kan inte låta bli att öppna. För det är inte Marikas handstil på paketet, det är Zoltáns. Men varför skulle han skriva till henne? Det medföljande brevet säger att Marika är död, och så håller Beth i Sommarboken, fylld med Marikas minnen av Beths somrar hos henne. Beth bläddrar, det bortträngda kommer upp till ytan och jag är med. Följer hennes somrar i Ungern, hennes uppväxt, utveckling, kärlek, glädje och sorg. Slutligen får jag reda på vad som hände den där sista sommaren i Ungern. Vad Beth valde, varför och hur det formade hennes liv.

En mycket bra debutbok av Emylia Hall, där jag blir rejält överraskad på slutet. Jag ser gärna att författaren skriver en del två. Återigen en bok som var svår att att lägga ifrån sig.

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbsida.

Liv och död med Nesser

Jag har läst min första Håkan Nesser-roman. Efter decennier av skepsis. Nesser gick så provocerande ogenerat i bräschen för 90-talets framvällande hord av kändis-deckarförfattare. Som var lite snygga, kunde fånga en bokmässepublik, skulle rädda Afrika. Och Killinggängets hugg mot denna blottade strupe gjorde knappast saken bättre. Nesser föreföll hopplöst inkompatibel med min ängsligt kvardröjande gymnasieintellektualism.

Men sedan en tid tillbaka har jag noterat en viss omfördelning av kulturkapital. Människor jag i övrigt högaktar har oberoende av varandra hävdat att Håkan Nesser faktiskt är ganska bra. Sveriges Paul Auster, till och med. Att låna hem karlns senaste roman, Levande och döda i Winsford, tedde sig plötsligt som en idé.

Boken handlar om Maria, 55 år gammal och en smula känd från tv. I sällskap med sin hund Castor hyr hon ett gammalt hus i sydvästra England. Närmare bestämt i Winsford, beläget strax intill den i deckarsammanhang så flitigt upptrampade Exmoorheden. Maria är på flykt, och med sig i bagaget har hon mysteriet med sin försvunne man, litteraturprofessorn Martin.

Mer vågar jag inte avslöja, rädd att förta upplevelsen av Nessers suveräna handlag med ledtrådar, rottrådar, gäckande bipersoner och gamla gedigna skräckelement (dimma, döda fasaner, mystiska hyrbilar). Trots en obefintlig framåtrörelse är bladvändarkoefficienten maximal. Nesser är underhållningslitteraturens Gunde Svan – fungerar med en närmast omänskligt låg vilopuls.

Dock är det ju tveklöst tal om just underhållningslitteratur, vilket blir som tydligast när Nesser inbillar sig att han sysslar med något annat. Bokens existentiella tankegods kring tid, skuld, arv och vänskap faller ganska platt till marken, tillsammans med de – vilket det visar sig – lösa trådar som grubblerierna trätts upp på.

Att Nesser konsekvent vägrar gestaltning är såklart en av anledningarna, men kanske inte den främsta. Snarare handlar det om mitt bristande förtroende för den dagboksaktigt återberättande Maria. Hon kommer aldrig riktigt nära, och kanske är det hennes märkliga språkbruk som ställer sig i vägen. Jag må vara fördomsfull, men tycker verkligen att ordval som ”obsolet”, ”dekapitera”, och ”voluminös” skorrar en aning falskt här. Särskilt med Marias raljerande inställning till sin makes akademikervärld i åtanke.

I och för sig inget nytt för den i Nesser-fataburen hemmastadde. Helt enkelt bara något att vänja sig vid. Men jämför med exempelvis Klas Östergrens liknande fäbless för högtravande, lätt arkaisk svenska. Den manifesteras med en helt annan stil, finess och självdistans. Levande och döda i Winsford framstår stundom som en från engelskan översatt roman.

Vid bokens sista punkt infinner sig hur som helst ett tomrum. Hungern efter något högoktanigare? Troligare abstinensen efter att ha blivit förbanant väl underhållen. Kanske har jag inte läst min sista Nesser.

/Martin

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Reservera boken i bibliotekets katalog

Böcker med en förbannelse som ingrediens

Två av semesterböckerna hade något gemensamt – förbannelser! Utöver det var de olika som natt och dag. Den ena skriven av en tyska, den andra av en spanjorska. En thriller i nutid och en släkthistoria som tar sin början i ett annat århundrade.

I Ursula Poznanskis andra bok på svenska, Saeculum, är det ett gäng lajvspelande unga vuxna som drabbas av förbannelsen. Bastian ska (på grund av sin senaste förälskelse) för första gången medverka i ett lajv. Långt ute på landsbygden, i öde bygder, ligger spelplatsen gömt av ett jordskred. Allt av nutid lämnas hemma. Här härskar medeltiden. Stackars Bastian får exempelvis klara sig utan sina glasögon. Som bärare av glasögon kan jag ana hur han har det.

Enligt sägnen ska en förbannelse ha uttalats över området. En förbannelse som ter sig allt verkligare för lajvarna, och snart börjar spelarna försvinna en efter en. Lajvet avbryts – nu gäller det att hitta de försvunna och överleva…

Jag tyckte Saeculum började lite trögare än Erebos som jag nyligen bloggade om. Men efter någon veckas läspaus tog jag upp den igen och på slutet gick det då inte att lägga den ifrån sig. När natten övergick till gryningen läste jag de sista sidorna och kunde andas ut. Poznanski skriver verkligen spännande.

Ett helt annat språk är det i Den omöjliga kärlekens hus av Cristina López Barrio. Här flödar ord och uttryck i en spännande virvel. Här ligger inte morgonrocken i en hög på golvet hur som helst. Istället ligger den där som om "den drabbats av ett svimningsanfall". Kommer på mig själv med att uppskatta språket mer nu när jag läst klart boken. Mustigt flödar både hat, passion, kärlekens safter, matlagning och naturbeskrivningar mellan sidorna. Det påminner mig både om Falcones de Sierras Katedralen vid havet och Lily Priors böcker. Språket, beskrivningarna och händelserna i berättelsen drabbar mig fysiskt. Författarinnan målar fram bilder mer än skriver en berättelse. Ibland blir det lite för verkligt och äckligt. Nästan så jag vill slå ihop boken.

Berättelsen börjar med att en jägare ser in i ett par bärnstensfärgade ögon. Henne måste han ha! På byns torg sveper som en dimma själarna från döda riddare fram tills kyrkklockorna ringer. Flickan är dömd av släktens förbannelse där kvinnorna drabbas av olycklig, förgörande kärlek och föder flickebarn som drabbas av samma öde. Ska det någonsin födas ett barn som kan bryta förbannelsen?

Nu känner jag för att läsa någon mer lika mustig berättelse. Någon som har ett förslag? Under tiden letar jag bland de spanska författarna i bibliotekets hyllor. I annat fall kanske jag hittar en berättelse med en förbannelse i…

/Liselott

Reservera Saeculum i bibliotekets katalog.
 
Reservera Den omöjliga kärlekens hus i bibliotekets katalog.

Tunneln

Jag täpper igen en genant bildningslucka: den argentinske författaren Ernesto Sábato (1911-2011). I åratal har jag haft mage att orera om sydamerikanska litteraturskatter – om Borges, Bombal, Marquez, Cortázar och Bolaño – utan att ha läst en rad av denne närmast gogolska portalgestalt.

Rent kvantitativt är Sábato emellertid raskt avbockad. Författarskapet inbegriper endast tre riktiga romaner. Den mellersta, Om hjältar och gravar, anses som det stora mästerverket. Debuten Tunneln är en lämplig uppvärmning.

När Tunneln publicerades 1948 hade Sábato just avslutat en lysande, internationell karriär som filosofie doktor i fysik. En existentiell kris ska ha varit skälet till U-svängen, och Tunneln brukar pekas ut som den första kopplingen mellan latinamerikanskt berättande och tungsint europeisk existentialism i Camus och Kafkas anda.

Historien återges ur den misantropiske konstnären Pablo Castels synnerligen smala perspektiv. Redan på första sidan erkänner han mordet på en viss María Iribarne. Hon har tidigare uppmärksammat en viktig detalj i en av Castels målningar och därmed gjort sig till föremål för hans omedelbara besatthet.

Jag gillar att Sábato/Castel bara flyktigt berör tavlan i fråga, att konstens mysterier lämnas därhän och att det psykologiska lodandet aldrig tillåts krusa ytan. Istället är det Castels praktiska bryderier med att spåra och sedan närma sig María Iribarne som framställningen skjuter in sig på. Fixeringen vid passionens teknikaliteter skapar en kvavt instängd stämning; ett tunnelseende helt utan förståelse för läsarens frustrerande okunskap om den gäckande Marías tankar och bevekelsegrunder.

Detta limmar förresten fint med den senaste utgåvans formgivning. Böckerna i Lind & Co klassikerserie Nittonhundra har ett märkligt högsmalt format. Det tar en evighet att nå varje sidas sista rad, och trassla sig ur dess trånga fängelse. Precis som i fallet De små hästarna i Tarquinia förstärks läsarens närmast fysiska förnimmelse av kärlekens mörka, klaustrofobiska baksida.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Erebos – någon ser dig...

Det tisslas och tasslas på skolan där Nick går. Platta paket överlämnas. Fler och fler är frånvarande från lektioner eller ser alldeles utmattade ut. Till slut händer samma sak med Nicks kompis. Fast denne hävdar att allt är som vanligt. Vad är det de gör?

Så kommer den dag när Nick blir erbjuden det platta paketet – ett spel med namnet Erebos. Han får inte säga ett ljud om det till någon, inte ens till andra spelare. Inte knysta om att han spelar eller avslöja sitt alias i spelet. Han ska uppträda som att allt är normalt (trots att han spelar flera timmar om dygnet, dag som natt). Snart är Nick helt inne i spelet, det går liksom inte att släppa. Det är så bra gjort. Samtidigt ska han hålla fasaden inför familj och vänner.

Det är något med spelet som är väldigt mysko. Nick får uppdrag att utföra utanför spelet, i verkligheten. Konstiga uppdrag utan rim och reson, som inte har med spelets handling att göra. Dessutom verkar spelet veta lite för mycket om Nick för att det ska kännas bra. Är det någon som bevakar honom? När han ser fler och fler på skolan som förändras anar han att det beror på spelet och han börjar ställa frågor. Något som spelet inte tycker att han ska göra…

Jag tycket det är en vansinnigt spännande bok som Ursula Poznanski har skrivit. Värsta konspirationsteorin som ändå skulle kunna hända i verkligheten. Hon har lyckats beskriva spelandet så att det känns fullt naturligt för mig att ”titta på” när Nick spelar, även om jag inte är någon spelare själv. Jag säger bara läs, läs, läs!

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Folke Dahlberg

En regnig eftermiddag för några veckor sedan hade jag vägarna förbi västgötska Forsvik, beläget strax intill Karlsborg vid Vätterns nordvästra sida. Jag parkerade bilen, checkade in på mitt natthärbärge och lät mig sedan stillsamt överväldigas av bruksortens kulturhistoriska ymnigheter.

 

Över en vegetarisk pytt hos en av ortens traktörer kunde jag begapa platsen för Göta kanals första spadtag, samma farleds högsta slussning, Sveriges äldsta järnbro, samt – om jag reste mig en aning – hjulångaren Erik Nordvall II. Genom en kort promenad (förmodligen i Arns fotspår) hittade jag sedan fram till den sexhundraåriga bruksmiljön. Mjölkvarnar, stångjärnshammare och mekaniska verkstäder i alla ära – i första hand var det Livsbilder, muséets minnesutställning över Folke Dahlberg som drog.

Genom författaren och konstnären Folke Dahlberg (1912-1966) har den här trakten förlänats ett helt eget skimmer. Framförallt är det de tre böckerna Vättern, Tiveden och Göta kanal som alltjämt fängslar nya läsare. Undertecknad är en av dem, och att ett blogginlägg i ämnet dröjt beror på hopplösheten i att beskriva detta skimmer.

Redan Dahlbergs samtid hade problem. Recensenterna kunde inte få grepp om vad som i brist på bättre fick karaktäriseras som en ny form av landskapsskildring. Den inkluderar noggrant researchad kulturhistoria, poetisk symbolism, lågmälda fabuleringar, finkorniga naturbeskrivningar, halvsurrealistiska tuschillustrationer. Allt präglat av enstöringens sökande efter frid.

Ofta är det grått och kylslaget. Dahlberg står och väntar på en svart snipa som långsamt uppenbarar sig i regndiset. Strax är han åter på väg ut i Vätterns norra arkipelag. I skymningen kan han ana det kalla, ensamma karbidskenet från någon av öarnas skogsvaktarstugor. Där ska han bosätta sig för ett tag. Kanske övervintra.

Eller så en fotvandring genom Tiveden, där ”grenar hakar fast i tröjärmarna och hejdar mig som om de begärde klarläggande fotnoter till några dunkla punkter i det mumlande föredrag jag håller för mig själv”. Det äventyrligt självvalda utanförskapet, som avgjort utövar en viss romantisk lockelse på oss modernt nedre-medelålderskrisande män, skildras inte utan problematiserande självinsikt.

Jaget i de tre böckerna är emellertid även gentemot läsaren högst integritetsvärnande, och bara stundtals närvarande. Viktigare är de nyktert sakliga men på samma gång vackert hotfulla landskapsbeskrivningarna. I dem finns, enligt ett efterord av Anders Weidar, de sannaste självporträtten förborgade. Talande är hur Rikets Allmänna Kartverk ska ha kontaktat Dahlberg för expertutlåtanden. Bland annat rörande de vatten som han en augustinatt 1966 för gott skulle komma att försvinna i.

Men trots detaljrikedomen finns det hos Dahlberg ingen ambition att erövra naturen. Tvärtom kan ett socialt patos anas; ett misstänkliggörande av regementen, hembygdsforskare, geologer, botaniker och andra tillrättaläggande exploatörer av Vätternlandskapen och dess människor. Denna ödmjukhet dröjer sig länge kvar hos läsaren. I Forsvik som ett dämpande raster över den effektiva gps-karta som nästa morgon snabbt ville leda mig vidare upp genom landet.

/Martin

Folke Dahlberg i bibliotekets katalog

Den blå tvålen

Det är mycket Madame Bovary i sommar. I radions P1 hörs Philip Zandéns uppläsning av denna Flauberts mest berömda roman, som nyligen även angreps av kanalens populära bokcirkel. Och innan semestern bad en biblioteksbesökare om telefonnumret till nyöversättaren Anders Bodegård. Hen hade en lista med synpunkter att framföra.

I Sara Danius långessä Den blå tvålen spelar Madame Bovary en viktig roll i argumentationen. Sara Danius – nyss invald bland de aderton – är en favorit bland litteraturvetare. Få kan skänka mig lika hisnande insikter om tidigare epokers litterära våghalsigheter, som ur Danius perspektiv alltid kan kopplas till det omgivande samhällets sociala och materiella förändringar.

I Den blå tvålen fokuserar Danius på vad hon kallar synlighetens framväxt. Genom nedslag hos de franska 1800-talsrealisterna Stendhal, Balzac och Flaubert beskriver hon uppgörelsen med tidigare författares allegoriska och uppbyggliga ambitioner. Realismen ville visa verkligheten sådan den är, istället för sådan den borde vara, en strävan som inte sällan ledde raka vägen till domarskranket.

Danius pekar samtidigt på realismens (lyckade) misslyckande. Hon menar att klyftan mellan verklighet och roman paradoxalt nog aldrig varit större än under 1800-talet, en tid då industrialism och kapitalism kom att innebära stora samhälleliga omdaningar. För första gången kändes det omöjligt att i litterär form skapa full förståelse. Omvärlden tedde sig plötsligt hopplöst abstrakt, och med en nästan desperat detaljfixering försökte författarna nagla fast den flyende verkligheten. Därav alla dessa möbler, reklamskyltar, kravatter och papiljotter.

Längst gick Flaubert. Titelns blå tvål är hämtad från hans berättelse "Ett enkelt hjärta" där den kulörta hygienartikeln ingår i beskrivningen av ett rum. Den saknar totalt betydelse för handlingan, är bara en del i författarens stegrande besatthet av att återge konkreta bilder.

Detta sker framförallt på det språkliga planet, men också på det rent layoutmässiga. Med ett pedanteri som gränsade till galenskap jobbade Flaubert med blankrader och skiljetecken för att i varje beskrivning åstadkomma maximal känsla av inramad bild. Danius citerar en beskrivning av en håruppsättning, där ett semikolon fungerar som just ett semikolon, men också skär som en perfekt bena genom stycket...

Madame Bovary är en skildring av en kvinna, men kanske ännu mer en skildring av en serie bilder av en kvinna. Och när du i sällskap av någon väl vald 1800-talstegelsten sträcker ut dig i hängmattan kan dylika observationer vara värdefulla. Litteraturvetenskap är ju sällan något farligt. Den ställer in optik och levererar nycklar, river ur de gamla kostymförråden för vädring.

/Martin

PS: Till den som ännu inte skakat av sig förra årets Ulysses-läsning kan även Sara Danius och Hans Zischlers Näsa för nyheter, om hur James Joyce inspirerades av dagspressen, varmt rekommenderas.

Reservera Sara Danius böcker i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: Sofia Runarsdotter

Lena Nyman och friheten

I boken Jag vill ju vara fri har journalisten Annika Persson letat bland arkivmaterial från tidningar, TV, böcker och ur Lena Nymans personliga texter och foton. Boken har bara undantagsvis citat ur dagböckerna och även om man inte alltid hör Lena Nymans direkta röst så får vi ändå följa med ”bakom scenen”. Annika Persson väver varsamt ihop tidsdokument med dagböckerna, det blir en tidsresa och en berättelse om Lena Nymans delvis okända liv, hennes inre som inte många verkade särskilt intresserade av när hon var en av Sveriges mest hyllade skådespelare. Kunskapstörstande, debattsugen och nyfiken är hon långt in i karriären. En glad och sprallig tjej kan också ha idéer och tankar och hon ville ha mothugg och diskutera. I hennes bokhylla fanns existentialisterna, Nietzsche och massor av klassiker. Det är under 1960- 70-talet som Lena prövar frihetsbegreppet som ivrigast. Hårt liv och sjukdomar begränsade senare hennes krafter. 

Det är sorgligt att hon inte tog bättre hand om sig, hennes missbruk startar tidigt. Krav från omgivningen gör att hon jo-jo-bantar under massor av år, även här kommer droger in. Annat som upprör är att Jag är nyfiken gul-filmerna spelar in miljoner i USA, men Lena får endast en blygsam engångssumma. Vidrigt är också hur några manliga kritiker inte kunde se förbi ytan, att till exempel diskutera hennes rumpa i en filmrecension är verkligen magstarkt. Tänk att sådant fick passera så sent som 1967! När Lena var stark hade hon ett stort politiskt och socialt patos. Hon kom från enkla förhållanden och var intresserad av sociala frågor, ville till och med göra dokumentärfilm om hur det var att vara handikappad i välfärdens Sverige.

Lena Nyman var på Dramaten såväl som i revyer med Hasse & Tage, sjöng och spelade in skivor och medverkade i ett flertal filmer. Lena Nyman (född 1944) blev sextiosex år. Femtio av dem var hon verksam som artist. På biblioteket har vi, förutom boken Jag vill ju vara fri, några filmer där Lena Nyman medverkar, men min personliga favorit är hennes inläsning av Philip Pullmans bok Guldkompassen.

/Annika

Reservera Jag vill ju vara fri i bibliotekets katalog