Adamsberg – en kommissarie utöver de vanliga

Tag en liten by i fransk alperna. Lägg till diverse kufiska personer varav en mördas, närmare bestämt den burduse, illaluktande och manhaftiga fårägaren Suzanne. Suzannes stillsamme och fåordige fåraherde Värnaren och hennes afrikanskättade adoptivson Soliman tar upp jakten på mördaren. Men ingen av dem har körkort utan behöver en chaufför. De frågar Camille, en tjej som sökt sig bort och hamnat i deras lilla by.

En som letar efter Camille eller kanske snarare hoppas på att hon återigen ska korsa hans väg är kommissarie Adamsberg. Även han egen och inte som någon annan. Arbetar efter sin intuition mer än några rationella regler. Givetvis blir han så småningom indragen i jakten på mördaren. Lägg till Camilles pojkvän vargforskaren Lawrence (kanadensare som mest pratar med gester och som på hemmaplan levt med grisslybjörnar), ihjälbitna får, lite vargar och en varulv så får ni en riktigt härlig deckare.

Boken jag läst heter Mannen som vände insidan ut och är skriven av fransyskan Fred Vargas. Det är en av böckerna om kommissarie Adamsberg. Vargas kom nyligen ut med en ny bok och när jag läste om den jag blev nyfiken på vad hon skrivit innan. Denna första gav mersmak och jag har nu även läst de två följande böckerna om Adamsberg I de eviga skogarna och Okänd kontinent. Lika fascinerande de, med sin kluriga intrig, ett fascinerande persongalleri kring Adamsberg vilket sammantaget gör dem till deckare som sticker ut från mängden.

/Liselott

Böckerna om Adamsberg på bibliotekets hemsida.

En ung arg kvinna

Det är lika bra att säga detta från början. Om du stör dig på nutida jargong, slang, svordomar och många instoppade engelska ord så är Lex bok inget för dig. Men om du gillar en lätt skruvad historia om att söka identitet och hantera omvärldens övermäktiga krav då kan du gärna öppna boken med årets häftigaste bokomslag: Lex bok av Sara Kadefors.

Lex tycker de flesta är idioter, inte har hon heller det så lätt med sin självupptagna pappa och sin nyförälskade mamma som släpar hem Bruno - ytterligare en man som kräver uppmärksamhet och beundran. Tur då att hon har Jonatan, barndomsvännen som också har svårt att smälta in i sammanhangen.

Brunos närvaro går Lex på nerverna, statusjakten i skolan likaså. För att ge igen och för att hon dessutom har mycket på hjärtat startar Lex en blogg - Själens sår. Men hon låtsas vara en annan i bloggen, där är hon Maya som har smärta så det räcker och blir över. Bloggen blir en stor succé men det som först var tänkt som hämnd slår så småningom tillbaka med en kraft Lex aldrig kunde ana. Hon blir utslängd, utfryst och hatad. Lex slår i botten och det dags att ställa de jobbiga frågorna till sig själv.

Sara Kadefors  har skrivit böcker för både för vuxna, barn och ungdomar. I romanerna  verkar hon vilja utforska den moderna vilsna människan. Jag har läst två romaner tidigare. I Fågelbovägen 32. undersöks vår svaghet för status och att visa upp en snygg fasad, i Borta bäst granskas vad som är att försöka vara en god människa. 

Det är i replikerna det bränner till, där avslöjas blottorna och vår brist på empati och självreflektion. Om det är något som fångats upp i Sara Kadefors parabol så är det att vi ägnar oss åt fel saker. Denna gång har hon riktat förstoringsglaset på dem som ska ta över om en generation. Och kanske är det där hoppet finns, att de skall ställa bättre frågor till sig och sin omgivning än vad de vuxna lyckats med?

Illustratör är Stina Wirsén och ansiktet förekommer i fyra varianter på bokomslaget vilket är snyggt matchat mot innehållet.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Top of the lake

Vad är grejen med tv-serier? Alltså det senaste decenniets bra tv-serier. The Wire, Six feet under, Mad men, Breaking bad. Nyanser, brukar man svara; glädjen i att få uppleva en rollkaraktär utvecklas och nyanseras över tid.

Vad nu det ska vara bra för. Troligen handlar det om att kompensera för vår egen endimensionalitet, så som den tvångsmässigt manifesteras genom facebook-uppdateringar och instagramflöden. I en möjlig framtid, när vi återupptäckt livets rikedomar vid sidan av mobilkamerans brännvidd, går kanske fiktionens gamla arketyper en ny vår till mötes. Platthet blir det nya svarta. Vampyrer, oljemagnater och svärmödrar får vara onda på riktigt igen.

I väntan på det bör man inte missa Top of the lake, nyazeeländska regissören Jane Campions (En ängel vid mitt bord, Pianot, Holy smoke m.fl.) debut som tv-serieskapare. Serien finns sedan någon vecka tillbaka att låna som dvd-box på biblioteket. Perfekt för oss som inte hann med SVT-visningen tidigare i höst.

Handlingen utgår från 12-åriga Tui, som i första avsnittets öppningsscen är i färd att dränka sig i den av titeln åsyftade sjön. Tui är hemmahörande i Laketop, en av korruption, drogframställning och grillosig homosocialitet kraftigt belastad håla på Nya Zeelands sydö, och gravid i femte månaden.

Tui plockas upp ur vattnet, men vägrar berätta om orsaken till sitt tillstånd. Hon tas i tillfälligt beskydd av den lägligt nog just hemvändande poliskvinnan Robin, som likt någon sorts snusfri Rolf Lassgård tvingas investera mer än sin rena professionalitet i fallet. Robins närvaro irriterar och rör upp känslor, både bland byborna och i Robin själv.

Med sitt särpräglade persongalleri och hisnande naturromantiska inramning är Laketop något av en fiktiv vänort till Twin Peaks. Mystiken svävar dock aldrig ut på några rent surrealistiska höjder. Den könskrigstematik som Campion ofta återvänder till ser i varje läge till att jorda handlingen. Å ena sidan gangsterpatriarken Matt Mitcham. Å andra sidan det kvinnokollektiv som under ledning av den nihilistiska (anti-)gurun GJ slagit sig ner på en omstridd markplätt kallad Paradise.

GJ:s sardoniska utbrott över diverse slentrianflummiga medsystrar visar prov på humor, och är talande för den komplexa kombination av självironi och stenhårt feministisk pessimism som styr Top of the lakes berättarperspektiv. GJ spelas av en lysande Holly Hunter, och en av seriens stora kvaliteter är så klart den fantastiskt välcastade skådespelarensemblen. Med exempelvis Elisabeth Moss (från Mad men) som Robin och Peter Mullan (man har överseende med den ärkeskotska accenten) som Matt.

Top of the lake är formmässigt betydligt kortare och mer sammanhållen än ovan nämnda serier, men en jämförelse motiveras av Campions närmast påträngande förtjusning i att korsbefrukta skådespelarpotentialen med tv-formatets fäbless för mångbottnade rollkaraktärer. Lägg exempelvis märke till direktörstypen Jock. Han spelas av Chris Haywood, dyker upp under några ytterst få minuter, och ger mig skäl att konstruera ett nytt filmvetenskapligt begrepp – brutalnyansering.

Manus förefaller alltså printat med 3D-skrivare, men tål ända att knytas ihop på klassiskt thrillervis. Med Top of the lake tycks alla inblandade ha åstadkommit exakt vad de förutsatt sig.

/Martin

Reservera dvd-boxen i bibliotekets katalog

Fördelarna med en kollaps

Silver har det lite jobbigt. Sedan han skilde sig från sin fru verkar hans liv ha stagnerat en aning. Den hitlåt han en gång skrev till sitt rockband ger honom inte någon större inkomst och bandet är dessutom upplöst sedan sångaren gjort kometkarriär på egen hand. Nu försörjer sig Silver genom att kompa med olika band på diverse tillställningar som bröllop och födelsedagsfester. Kontakten med tonårsdottern är på sin höjd sporadisk. Han bor på ett deprimerande ungkarlshotell och har just börjat fundera på om och hur han ska kunna lyfta sig själv i nackskinnet och ordna upp sitt liv när han får en mindre stroke.

I efterdyningarna upptäcker han att han ibland råkar säga saker högt han tror att han bara har tänkt. Detta sätter igång kedjereaktioner utan dess like och på en vecka förändras mycket i Silvers liv. Allt samtidigt som han måste besluta om han vill genomgå en operation som kan rädda hans liv. En operation som ska utföras av hans ex-frus nya man.

Jag vet inte riktigt vad det är med Jonathan Troppers böcker. De är humoristiska och ibland till och med lite smått tankeväckande, men de stannar tyvärr inte kvar i minnet särskilt länge. Förutom denna nyss utkomna Fördelarna med en kollaps har jag har läst flera tidigare, bland annat Sju jävligt långa dagar som Liselott skrev om här. Så varför återkommer jag till dem? Kanske för att de trots allt ger en roande och god underhållning. Någonstans är Silver ändå en rätt trovärdig karaktär som man lär sig att sympatisera med, något som jag vill minnas att han delar med huvudpersonerna i de tidigare böckerna.

/Jenny

Reservera Jonathan Troppers böcker i bibliotekets katalog

Vansinnigt bra!

Kaffet upphällt och läslampan tänd vid fåtöljen. Mörkret sänker sig ute när jag plockar upp Carlos Ruiz Zafóns favorit bland sina egna böcker: Marina. Skriven i slutet av 90-talet men först nu översatt till svenska.

Redan inledningen gör att jag känner mig nöjd. Oavsett hur fortsättningen ter sig skulle jag vara till freds efter att ha slagit ihop boken. För inledningen får mig att försjunka i en stämning som innefattar vetskapen att nu kan vad som helst hända! Förväntan blandas med spänning och nyfikenhet om vad Ruiz Zafón kan ha hittat på denna gång. Lyckan av att få läsa hans bok strömmar genom mig. Jag ler och fnissar nöjt för mig själv. Smuttar på kaffet och läser igen de sista orden i inledningen: Alla har vi en hemlighet inlåst i själens djupaste vrå. Det här är min.

Behöver jag tillägga att boken höll måttet full ut. Den hade allt!

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Kvar på isen

 

 

Hagel, slagregn, orkanbyar. Nåja, i alla fall ingen arktisk drivis i sikte. Se där en tanke att trösta sig med under höstens löp- och cykelturer. Än har jag alltså inte fått Bea Uusmas Expeditionen ur systemet, och i förra veckan tedde sig en omläsning av Per Olof Sundmans Ingenjör Andrées luftfärd således fullt rimlig.

 

Romanen – som 1968 belönades med Nordiska rådets litteraturpris, och kom att bli Sundmans näst sista – tycks bygga på en liknande besatthet som den av Uusma förkroppsligade. Framställningen är dock den diametralt motsatta, renons på psykologisering och ledsagande författarröst. Vi kan ingenting veta om en annan människas inre, var ett av Sundman ofta upprepat motto.

 

Och närmast göteborgsvitsigt kongenialt är romanen ett svåröverträffat mästarprov i Hemingwaysk isbergsteknik. Berättarperspektivet tillhör expeditionens tredje man, Knut Frænkel (ett av Sundmans många experiment med vad litteraturvetenskapen plägar etikettera opålitlig berättare). En aning frejdigt men ytterst sakligt, strikt kronologiskt och hypnotiskt väldisponerat redogör Frænkel för förberedelserna, ballongfärden och de hopplösa vedermödorna på drivisen.

 

På ytan en massa navigering, tältresning, böldtömning och isbjörnsjakt. Strax under anas spörsmål kring auktoritet, lojalitet, vansinne, och – enligt P.O. Enquists gamla blurb på baksidespärmen – ”en insikt i hur en situation kan uppstå där människan är alldeles hjälplös, och situationen full av makt”.

 

Starkast berör Frænkels efter hand allt svagare förtroende för den gåtfulle och hårt pressade Jules Verne-figuren S. A. Andrée. Som redan innan uppstigningen från Danskön förstod att företaget var dömt att misslyckas. Relationen glider över i ett lågmält fadersuppror, komplicerat av Frænkels akuta beroendeställning gentemot Andrée. Hos Sundman är ensamheten aldrig ett hållbart alternativ, om än ofta det enda återstående.

 

Att idag försöka hacka sig ner i Per Olof Sundmans isberg är emellertid inte det samma som för fyrtiofem år sedan. 1995 – tre år efter Sundmans bortgång – kunde journalisten Jonas Fogelqvist visa att Sundman haft ett förflutet som aktiv ungnazist. Plötsligt stod författarskapet, liksom Sundmans roll som centerpartistisk riksdagsman och piprökande mysfarbror hos Hyland, i helt ny belysning.

 

Ett skuldmotiv hamnade i dager, bland annat genom kulturdebattören Per Svenssons bok Frostviken från 1998. Svensson lyfter fram tigande och förkättrade hemligheter som märkbara teman i Sundmans romaner och noveller. Ungdomssynderna blir till en långsamt växande cancersvulst, som närd av alkohol kväver författarskapet i förtid.

 

Det är lätt att dras med av Svenssons teser om den undflyende Sundman, och flera scener från Andréeboken gör sig påminda. Som Frænkels fascination för det obefintliga luftdraget under ballongfärden. En luftballong följer ju alltid vindens hastighet och riktning. De tre i korgen kan oberörda och på tryggt avstånd betrakta stormarna nere på marken, broderligt delande en butelj öl.

 

Men Svenssons läsning har knappast fått stå oemotsagd. Bland annat författarna Lars Jakobson och Tony Samuelsson har på var sina håll försökt nyansera bilden, utan att därmed förringa uppenbara fakta. Det är föreställningen om det medvetna och självdestruktiva i Sundmans tigande som de inte riktigt kan köpa. Särskilt Jakobson har ägnat åtskilliga timmar bland Sundmans efterlämnade anteckningar och brevkorrespondens, och kan peka på flera tillfällen då Sundman föreföll vara hyfsat redo att lägga korten på bordet.

 

Men ingen i omgivningen var särskilt intresserad av att lyssna till dylika bekännelser. Svensson, Jakobson och Samuelsson tycks överens om att såväl fallet som författarskapet Per Olof Sundman sätter fingret på något grundläggande i den svenska 1900-tals historien – vår förträngda foglighet under andra världskriget; myten om ett svenskt välfärdssamhälle avlat utan arvssynd.

 

Jakobson och Samuelsson frilägger en intressant Sundmansk dubbelnatur, återspeglad redan i debuten Jägarna från 1957. Å ena sidan ungdomstidens antiborgerliga (fascistiska om man så vill) vurmande för samhällsfrånvänt vildmarksliv och uppoffrande, manlig lojalitet, en dragning Sundman delade med mången spänningssökande generationskamrat. Å andra sidan det sakligt, kommunalpolitiskt ordningsamma. Hoptvinnade skapade dessa båda karaktärsdrag en sprakande, kreativ motor, snarare än ett kvävande inre tryck.

 

Men kanske också en tröttsam manlig kliché, med den babyrytmikångestridne Karl Ove Knausgård som en av många epigoner. Nja, i sin benhårda ovilja till moralisk försoning är Sundman unik, och kusligt angelägen. Den djupt mänskliga dubbelnatur han frambesvärjer tillåts aldrig legera i form av uppbyggliga visdomsord. I stället enbart i ensamhet och misslyckande, och en hoper efterhängset ekande frågor.

”Vinden blåser åt ett håll. Isen driver åt ett annat. Vi marscherar åt ett håll – men vi färdas åt ett annat.” Några veckor efter detta lapidariska konstaterande sköljer Frænkel, som siste överlevande, ner en slutgiltig mängd opium, morfin och starkt, svart kaffe.

/Martin

Per Olof Sundman i bibliotekets katalog

Egenmäktigt förfarande

Ester är filosof och diktare, hennes styrka är skarp analysförmåga och excellent formuleringskonst. Med dessa verktyg har hon lyckats bli framgångsrik och lever ett gott liv ända tills dess att Hugo dyker upp. Hugo är en uppburen konstnär, och omger sig ofta med ett beundrande följe.

Det verkar först som ett själarnas möte men efter älskogen blir allt annorlunda. Diskrepans uppstår och Ester förstår inte vad som pågår. Hugo tar avstånd men är inte tydlig med varför, varpå Ester försöker gissa vad som sker i Hugos inre. Resten är som ni säkert kan gissa, backe utför.

Esters uppsättning av analysverktyg räcker inte till när livet visar sig vara osäkert, slirigt och uppslitande. Hon kastas mellan hopp och förtvivlan, övertolkar gester och ord när obalansen inträder. Och det är det här resten av boken handlar om; en vill,en annan inte. Med stigande genans ser vi det Ester inte ser eller inser; att det är kört.

Det hade kunnat bli pannkaka och pekoral men med Lena Anderssons torra och stolpigt sakliga ton får skildringen något lätt komiskt över sig när besattheten sätts under lupp och känsloregister dissekeras  Ester vill verkligen försöka förstå varför det inte finns regler för när någon tar utan lov, det vill säga tillgriper, och här får titeln sin förklaring. Egenmäktigt förfarande är när man olovligen och utan hänsyn tar något från en annan. Ester känner sig bestulen men kan inte åberopa någon påföljd. I ordens värld kan hon bygga hållbara strukturer men vad hjälper det när hjärtat skenar?

Det jag tycker är uppfriskande med texten är kollisionen mellan saklighet och melodrama. Knastertorrt möter känslor "all over the place". Det är här småleendet dyker upp trots Esters plågsamma klåda. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mayas dagbok

19 år och undangömd på ön Chiloé utanför Chiles kust börjar Maya på sin dagbok. Maya skriver om varför hon hamnat där, om Manuel Arias hon delar hus med, befolkningen på ön och vilka hon lär känna medan dagarna går. Jag läser om hennes uppväxt och vilka personer och deras frånvaro som format henne och påverkat hennes val i olika situationer. Det är ett tufft liv på många sätt, särskilt de sista åren. Det är då Maya råkar in i den händelsekedja som gör att hon måste gömma sig. Men uppväxten har samtidigt varit underbar och annorlunda. På vilket sätt märker ni när ni läser boken.

Det är en fantastisk berättelse som Isabelle Allende skrivit. Hon målar både Las Vegas slum och Chiloés natur och dess invånare verkliga för mig. Genom Mayas farföräldrar, Chiloé och dess invånare beskriver hon även Chiles hemska historia under militärtdikaturen. Något jag själv mest hört om på tv. Allende gör denna historia tillgänglig genom sina rollfigurers liv.

Men jag köper inte att det är Mayas dagbok jag läser utan mer som att jag deltar i hennes liv. Allt är så detaljerat berättat att det känns fel att Maya kan beskriva på det sättet. Inledningsvis i sin dagbok erkänner Maya att hon har för vana att försköna verkligheten men att hon fortsättningsvis ska försöka ljuga så lite som möjligt. Ändå känns berättelsen mer som en saga än en dagbok. Händelseförloppet är liksom för otroligt för att gå ihop. Vissa saker löser sig lite för lätt. Men låt inte detta hindra er från att läsa Mayas dagbok för sidorna bara flög i väg för mig. Dessutom upplever ni kanske boken på ett helt annat sätt.

/Liselott

Boken på biblioteketswebbsida

Bake my day

Det är befriande med en bok om bakning som inleds med konstaterandet att ibland blir det inte som man tänkt sig och det är helt okej. Då kan man bara trycka ner några tomtebloss i kakorna och låtsas att det är helt med flit som de ser ut som något som körts över av en lastbil.

Mattias Kristiansson gör i sin bok Bake my day klart att han inte har någon som helst konditorutbildning utan bara är en glad amatör som tycker mycket om att baka. Och som han bakar! Här snackar vi inte några vanliga kolasnittar eller syltkakor. Allt har en liten twist, om så bara i utformningen. Här finns flygande chokladmazariner, cake pops* utformade som stora tändstickor och chokladpasta, för att nämna några exempel.

Jag har ännu inte testat att baka något ur boken. Många av recepten ser ganska avancerade ut och jag gissar att det krävs en del fingerfärdighet och träning för att lyckas med dem. Och trots att författaren menar att det inte behövs några dyra verktyg för att lyckas undrar jag i hur många hushåll det faktiskt finns en glassmaskin och en pastamaskin. Men detta är nog den enda invändningen jag har. Det finns en glädje och uppfinningsrikedom i boken som jag verkligen gillar. I jul kommer jag att provbaka mini-pepparkakshusen man fäster på kanten på glöggmuggen och eventuellt kommer lussekatterna att se lite annorlunda ut än den traditionella utformningen.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

*Engelska Wikipedia säger att en cake pop är en sorts kaka som är formad för att se ut som en godisklubba. En kaka på pinne, helt enkelt.

Kanada

I skrivande stund superlativbeströs Richard Ford helt utan motstycke. Jubelsången kring årets nobelpristagare i litteratur tycks redan överröstad. Att Fords senaste roman är betitlad just Kanada är i sammanhanget en händelse som låter som en tanke.

Kutym i en anmälan av romanen är att citera dess två första meningar: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.”

Det är femtonårige Dell Parsons som tillsammans med sin tvillingsyster får uppleva marken rämna under deras skenbart trygga småstadsperiferi (Great Falls, Montana, i vanlig ordning). Eftersom året är 1960, och Ford en författare med Great American Novel-komplex, är det samtidigt USA:s krakelerande oskuld som skildras; på klassiskt manér speglad av den Parsonska familjetragedin. Snart kommer den äppelpajdoftande rockabillyidyllen att grumlas av hippies, Kennedymord och Vietnamkrig.

I romanens andra del har tvillingarna skingrats. Dell har förts till en släktings bekanta i Kanada – gränspassagen blir så klart klivet från barndom till mandom – och filosoferar stillsamt över föräldrarnas misslyckade bankrån. Språket på vilket detta görs har av en enig kritikerkår beskrivits som exakt, kristallklart, elegant och musikaliskt. Själv undrar jag om vi har läst samma bok.

En vanlig Richard Ford-mening är konstruerad på ungefär det sättet som jag skriver när jag nu ihopsätter det som blir den här meningen – och som du senare läser när jag tänker på hur det kan vara att det är (och framförallt icke-blev för oss efter det).

Det vill säga en smula ansträngt och orytmiskt. Dessutom märkligt internrefererande. Bokens resonemang om kausalitet och anpassning får oförankrat sväva runt i en flugsvärm av pratighet, mättad av osköna begrepp som ”flexibilitet” och ”icke-övergivande”. Drabbande scener kan plötsligt dyka upp – jag minns bland annat en skock påkörda fasaner – men dessa snuvas i regel på sin gestaltningspotential av den snabbt attackerande flugsvärmen.

Troligtvis har jag bara missuppfattat, läst på fel sätt, trasslat in mig i den svenska översättningen. Detta anar jag i romanens tredje och avslutande del, där den återberättande rösten tar form i en nu sextiosexårig Dell Parsons. Strängt betraktat ur hans perspektiv motiveras kanske den omständliga framställningen av en desperat strävan mot förlikning.

Så en omläsning skulle förmodligen göra berättelsen rättvisa. Men i den bästa av världar hade den kokats ner till en novell, av Alice Munro.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Amour & Munro

Impregnerad som jag är av senaste veckans Munrofeber, antagligen för att jag tillhör hyllningskören, tycker jag mig se likheter i sättet att berätta en historia när jag nu ska skriva om Michael Hanekes film Amour. 

Haneke är inte känd för att vara någon muntergök, vilket besannas återigen nu när jag sett den guldpalmen-belönade filmen Amour. Ett äldre par, båda musiker, lever ett stilla och gott liv i en större våning i Paris. Promenader, läsning, gärna konserter. Anne har undervisat i piano och musiken är central i deras liv. Under ett samtal vid frukosten blir Anne plötsligt okontaktbar. Varför, vad sker? Missförstånd och ängslan kryper på. I nästa scen sitter Anne i rullstol. Georges lovar henne att hon aldrig mer skall behöva ligga på sjukhus.

Alldagligheten och vardagslunken gör att det är lätt att missa tecknen. För tecknen finns. Man återkommer till dem efteråt. Kanske måste man backa eller börja filmen från början. 

Haneke ger oss scener, inte alltid med ett avslut. Övergångar och avslut får vi göra själva, mycket befriande. Amour är också en film utan filmmusik, ja förutom den musik Anne och Georges lyssnar på hemma. Alltså ingen musik som stryr mina känslor. Jag är utlämnad till det obevekliga och det går inte att skygga. 

Det är inuti människorna omvälvande saker händer. Hur hanterar man att tryggheten ger vika? Vet vi hur vi agerar då? Är det möjligt det som händer? Frågorna som pockar på är som efter en läst Munro-novell. Här finns också samma skarpa insiktsfulla porträtt, och ibland blottas skrämmande bråddjup i det vardagliga. Se gärna filmen tillsammans med någon, det finns mycket att tala om efteråt.


Michael Haneke till vänster

Skådespelarna Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, båda över åttio år, gör helt strålande insatser i filmen.

/Annika

Reservera filmen i bibliotekets katalog



Drömgångare

Fick tag på en ny tjock bok av Samantha Shannon: Drömgångare. Jag är lätt förvirrad i början. Jag har inte helt lätt att ta in det framtida London som är väldigt annorlunda jämfört med dagens samhälle. Scion styr London. Anledningen är att skydda människorna från de onaturliga. Till de onaturliga hör bland annat de som kan spå i kort, sia om framtiden och orakel, det vill säga klärvoajanter. Klärvoajanter får inte finnas och Scions agenter är ständigt på jakt efter dem. När de fångas in avrättas de, omskolas eller bara försvinner…

När berättelsen inleds är det 2059. I London finns en undre värld styrd av så kallade eterbossar som skyddar klärvoajanter, bland annat drömgångaren Paige. Givetvis innebär det någon form av motprestation. Paiges uppgift är att drömvägen söka information i folks medvetande. Samtidigt uppskattar Paige att vara med likasinnade, att inte behöva gömma sin förmåga. De har blivit hennes familj.

När Paige använder sin förmåga för att undvika upptäckt råkar hon mörda två vakter. Hon försöker undkomma men fångas in och förs till en straffkoloni. Det finns olika sätt att överleva där, roller att ta efter hur modig eller anpassningsbar du är, regler att följa, hierarkier att falla in i. Var och en väljer sin väg och Paige väljer sin. Målet är att komma tillbaka till London, sin eterboss, den enda trygghet hon känner. Ska hon lyckas? Samtidigt upptäcker hon att Scion inte är vad den utger sig för att vara…

Shannon har lyckat skriva en riktigt underhållande historia med äventyr, spänning, action, kärlek och vänskap. Där finns hemligheter att avslöja och den nya världsbilden att lära känna. Kanske klyschig men samtidigt fascinerande och jag gillar boken mycket. När jag väl kommit över min förvirring i början gick det knappt att sluta läsa.

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbplats.

The vanishing point

Om man som jag regelbundet pendlar långa sträckor med bil kan det vara trevligt att ha en ljudbok som sällskap. När jag senast kom på att jag behövde något att lyssna på snappade jag närmast i förbifarten åt mig Val McDermids The vanishing point (på svenska Flyktpunkten). Det blev min första bekantskap med författaren.

Historien börjar med att Stephanie Harkers fosterson Jimmy blir kidnappad på Chicagos flygplats. Stephanie har fått vårdnaden om Jimmy sedan hennes väninna Scarlett, dokusåpakändis, dött i cancer. Polisen ställer sig först avvaktande till hennes vädjan om hjälp och inriktar sig främst på att ta reda på vem hon är, men sedan FBI kopplats in och Stephanie har börjat berätta sin och Scarletts gemensamma historia förstår man att det kan vara något större på gång. Det finns många personer som har ett intresse av Jimmy, frågan är bara vem som haft förmågan att iscensätta kidnappningen. Stephanies f.d. pojkvän som visat en sjuklig besatthet av henne, Jimmys morföräldrar som tror att det kan komma pengar med pojken, eller ett av Scarletts galna fans som vill ha pojken som ett minne av henne?

Det är onekligen en spännande historia, och uppläsningen är inte svår att följa om man har grundläggande kunskaper i engelska. Upplösningen visar en viss finess tycker jag. Men det absoluta slutet? Jag tror nästan inte på det jag hör, så ställd blir jag. Därefter kommer irritationen. Avslutet på boken känns hastigt och hafsigt och inte alls genomtänkt. Ungefär att jämföra med ”och sedan dog alla”. Inte särskilt trovärdigt och synd för att det förstör en annars rätt spännande bok tycker jag. Om någon annan har läst boken och tycker annorlunda, skriv gärna en kommentar!

/Jenny

Copyright/fotograf: Mimsi Möller

Reservera ljudboken The vanishing point i bibliotekets katalog
Reservera boken Flyktpunkten i bibliotekets katalog

Expeditionen

Polarexpedition – onekligen ett ord i romantiskt skimmer. Fascinationen tycks växande inför tider när världskartan kunde vara vit i dubbel bemärkelse, när den varsamt rullades ut mellan punschglasen på Grand Hôtel, andaktsfullt studerades medels stickpassare och lornjett.

Och stärkkrags-hipstersarna S.A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg förefaller ha hållit stilen in i det sista. Efter kraschlandningen med vätgasballongen Örnen, i juli 1897 (målet var som bekant att korsa Nordpolen), tvingades man ta snabba beslut om vad som skulle medtas under den hopplösa promenaden tillbaka över packisen. Till det nödvändiga räknades några uppslagsverk, kravatter och halsdukar av rosa siden, en vit bordsduk med hålsöm och fransar, flaskor med portvin och champagne.

Effektförteckningen återfinns så klart i Bea Uusmas haussade praktverk Expeditionen – min kärlekshistoria. Kombinationen ”min” och ”historia” får kanske en och annan varningsklocka att ringa, men här är det snarare fråga om ett berikande dubbelperspektiv än tidstypiskt jag-känner-faktiskt-att-det-var-såhär-berättande.

På modernt manér låter Bea Uusma – illustratör, formgivare, författare, läkare och tjenis i 90-talsgängen kring ZTV och Glenn Killing – medvetenheten om sitt eget charmiga nörderi förbehållslöst breda ut sig. Men hon har fog för koketterierna. Efter femton års intensiv hobbyforskning beskrivs Uusma idag som Sveriges främsta expert på Andrée-expeditionen.

Boken redogör målande för vedermödorna på isen, fram till att expeditionen efter flera veckors vandring når Vitön. För vad händer egentligen där? Vad var det som Andrée, Frænkel och Strindberg dog av? Gåtan har gäckat forskarna sedan det tidiga 1930-talet, och Uusma har många ledtrådar att nysta upp. Hon flänger fram och tillbaka över Arktis, pratar med efterlevande, konsulterar rättsläkare, osteologer och brottsplatsutredare. De fordom flitigt anklagade små trikinerna går numera fria från skuld, men över lag är Uusma mån om att inte förhasta sig. Expeditionen är långt ifrån något bokslut.

Viktigare än en slutgiltig förklaring är det oemotståndliga drivet i redogörelsen, skickligt ackompanjerat av de många hisnande öden som kantade ballongäventyret. Jag tänker bland annat på Nils Gustaf Ekholm, som lämnade sin plats i korgen till förmån för Frænkel, på fotografen Peter Wessel Zapffe, som – när expeditionens kvarlevor hittades år 1930 – trodde att han lyckats stjäla med sig ett av Frænkels revben, och på den så gränslöst sorliga kärlekshistorien mellan Strindberg och fästmön Anna Charlier.

Avsätt tid för sträckläsning. Och för att inte äventyra stilen under kommande vinterväderlek – låt Gränna sköta ekiperingen.

/Martin

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Reservera boken i bibliotekets katalog              

Vi kom över havet

På båtarna mellan Japan och USA hade de med sig brev och några få

personliga saker. Breven berättade om välbärgade män vilka lovade fina hus och goda liv. När kvinnorna sedan stod vid relingen, när båten äntligen lagt till, insåg de att uppgifterna friserats friskt.

Det handlar om japanska kvinnor som drömde om ett bättre liv, eller ivägskickade döttrar. Alla åkte de i samma båtar över Stilla havet, en del var vettskrämda, både för överfarten och framtiden, en del var förväntasfulla. Tiden är 1919 och det är långt till andra världskriget, detta är viktigt för något sker efter Pearl Harbor.

Julia Otsuka har grävt i arkiv och läst mängder av kvinnors berättelser. Utifrån detta skapas ett vi. Det är vi som talar i Vi kom över havet, jag har nog inte stött på detta sätt att gestalta en grupp tidigare. Denna första del är en kollektivroman berättad i korta stycken, det är mycket effektfullt. Vi berättar om kvinnorna som sliter i jordbruken, tjänar sina män eller de vita. De ser storögt hur de andra ser ut och beter sig; långa, högröstade, svängande höfter och går utåt med fötterna i stora kliv. De har spetstrosor så vackra att man antagligen bär dem utanpå. Förundran är stor, så även isoleringen. Kvinnorna är i händerna på de andra, om det så är mannen eller familjerna de tjänar. Ofta blir de utnyttjade.

Så händer något, det börjar gå rykten och människor börjar ta avstånd. Informationen till issies, de japanska invandrarna, är snudd på obefintlig. När kriget förvärras dyker anslag upp på telegrafstolparna: Instruktioner till alla av japansk härkomst... De beordras att registrera sig och lämna in förbjudna föremål som kameror, knivar, kikare och dynamit. Nästa steg är evakuering. I långa rader traskar de iväg. Människor som knutit an till sitt nya land måste nu bege sig till okänd ort. Två år senare bor någon annan i deras hus, affärerna har fått nya namn. Frun i huset har glömt om trädgårdsmästaren hette mr Kato eller mr Sato.


Ett mörkt kapitel i USAs historia som jag inte kände till innan jag, för några år sedan, läste David Gutersons Snö faller på cederträden. Nu fördjupades kunskapen. Julia Otsuka berättar från köken, bakgårdarna, från trångboddheten. Vi kommer dem så nära. Alla slet och ville vara delaktiga i det nya landet. Att Japan var en av axelmakterna i andra världskriget gjorde dem till paria. 

Marinbasen Pearl Harbor bombades av japanskt flyg 7 december 1941
Issies är amerikansk slang för japanska invandrare

/Annika

Reservera Vi som kom över havet
Reservera Snön faller på cederträden i bibliotekets katalog