Eldnatt

Det är januari 2010 och vi är på Island. Landet är fortfarande märkt av den ekonomiska kollapsen två år tidigare. Hos advokat Thora Gudmundsdottir märks detta på trångboddheten. Föräldrarna som blivit blåsta på ett husköp får bo hos sin dotter tills vidare, även de vuxna barnen får härbergera i storfamiljen. Det är nästan lugnare på advokatkontoret tänker Thora. Så en dag får hon ett ovanligt uppdrag, hon ombeds undersöka ett tidigare rättsfall om en mordbrand. Kanske är den dömde inte skyldig?

När Thora börja gräva i rapporter och intervjua inblandade visar det sig vara mycket man förbisett tidigare. Här uppdagas otäcka och skumma saker tätt under ytan. Dessutom får hon underliga sms som verkar kryptiska men ändå leder henne vidare i efterforskningarna.

Handlingen är lite seg i början, pusslet läggs långsamt så ett visst tålamod anbefalles. Det är ju också en noggrann advokat som vi får följa. Men snart rämnar fasaderna och det blir både otäckt och spännande. Vad som kan förvirra i starten är några delar med övernaturliga inslag, de får delvis sin förklaring mot slutet. Tålamod alltså...

Här får den isländska deckarhyllan ett ytterligare tillskott med Thora Gudmundsdottirs kloka och envisa advokat som trots eländet hon gräver i inte saknar humor. Ni som gillar både Island och deckare har säkert träffat på Arnaldur Indridassons polis Erlendur med kollegor. Yrsa Sigurdardottirs kvinnoperspektiv breddar det isländska deckarlandskapet. Eldnatt är den fjärde boken med advokat Thora Gudmundsdottir.

/Annika

Reservera Eldnatt i bibliotekets katalog

Vansinnigt spännande början på en trilogi

Har avslutat tegelstenen Flickan från ingenstans av Justin Cronin, en framtidsdystopi som lätt skulle kunna omvandlas till en amerikansk först-katastrof-sedan-räddar-någon-världen-film. Det hela börjar i sydamerikanska djungeln där forskare söker något som verkar kunna ge evigt liv. De finner det på ett något brutalare sätt än de tänkt. Dock fortsätter experimenten i ett hemligt laboratorium någonstans i USA och givetvis går allt fel. Försökspersonerna tar sig ut, smittan sprids, människor dör eller förvandlas till viraler (en sorts vampyrer) och snart är i princip hela USA ödelagt och satt i karantän. Militären försöker rädda det som räddas kan. Givetvis undkommer ett par personer från forskningsstationen, den viktigaste av dem är huvudpersonen själv – flickan från ingenstans.

Som läsare får jag följa vissa personer väldigt ingående. Det är lite spännande för jag undrar hela tiden om denne ska vara med en längre tid i berättelsen eller dö redan på nästa sida… De detaljerade beskrivningar återkommer. Någon gång känns det lite segt men samtidigt kan vad som helst hända på nästa sida. Det som kanske främst fick mig att tänka på film är att det blir många cliffhangers, men alla får tyvärr inte någon förklaring. Några personer står inför döden – hur ska de klara detta och nästa gång jag läser om dem är det några timmar eller veckor senare och de lever. Hur gick det till? Känns nästan som att författaren väljer en lätt väg ut.

Men trots denna kritik är boken riktigt bra! Det är spännande, action, vänskap, den väcker frågor och författaren får fram känslan av att vad som helst kan hända. Men det finns även detaljer som får mig att fundera vad som hänt tidigare i det fiktiva USA där allt utspelar sig. Som vid ett tillfälle när de är vid staden New Orelans som förstörts av ovädren Katrina och Vanessa. Nu finns där bara ett oljeraffinaderi omgivet av frätande vatten. Jo, orkanen Katrina känner jag till men Vanessa är okänt för mig. Vilken värld är det Cronin utgår ifrån och vilket år är det? Skulle det vara så omöjligt att det händer något liknande i verkligheten? Men det kanske klarnar i kommande delar i detta som ska bli en triologi.

Ett vet jag och det är att jag slänger en blick uppåt den mörka himlen ibland när jag är ute på kvällen. Både för att fundera över vad som skulle hända om jag och min familj eller kanske Ronneby blev  avskuret från omvärlden och för att det är uppifrån viralerna attackerar.

/Liselott (som spänt väntar på att få del två i trilogin)

Justin Cronins böcker på biblioteket webbsida.

Gilbert Holmström

Det finns lite olika slags svenska jazzgubbar. Ofta tänker man på det gamla genuina gardet. En Dompan, en Bengt Hallberg, en Lasse Gullin – folk som satt in på Nalen, spelade upp till dans, stuvade vibrafoner i gengasbussar, kuskade runt på landsvägar, stod och hottade i septemberdugg under kulörta folkparkslyktor… Och så har vi alla nya unga, innovativa. Som sällan är just gubbar, utan snarare heter sådant som Sofia Jernberg, Mariam Wallentin och Nina de Heney.

En tredje kategori återfinns någonstans där emellan, fast samtidigt lite radioskuggigt vid sidan av. Jag tänker på de som beträdde manegen först framemot mitten av 60-talet, då nalensnajdarna sedan länge klippt sig och skaffat jobb, popmusiken kommit till stan och jazzen hänvisats till lugubra källarskyffen.

Själv är jag svag för just denna period i svensk jazzhistoria, för de musiker som var tillräckligt frisinnade för att förstå de nya (o-)ljuden från andra sidan Atlanten, där namn som John Coltrane, Cecil Taylor och Archie Shepp gjorde jazzen farlig på allvar igen, skapade andlig och politiskt aggressiv musik som tiden fortfarande inte hunnit ikapp.

En av dessa svenskar är saxofonisten Gilbert Holmström, som 1965 skivdebuterade med frijazzexperimentet Utan misstankar. För några år sedan återutgav bolaget Moserobie denna länge närmast kriminellt bortglömda inspelning, en kulturgärning som nu följs upp av den nyinspelade skivan Tiden är Kort!

Gilbert Holmström är här i strålande form. Kring sig har han den för ändamålet formerade Gilbert Holmström New Quintet, initierad av den några generationer yngre träblåsarkollegan Jonas Kullhammar, och i övrigt bestående av Magnus Broo på trumpet, Torbjörn Zetterberg på bas och Jonas Holgersson på trummor.

Den klaviaturlösa sättningen placerar redan på pappret kvintetten i frijazzland, och även om man stundtals – och då främst via Holgerssons trumspel – hissas ner i jazzhistoriskt betydligt djupare schakt är det framförallt ekon av Ornette Coleman och Albert Ayler som förnims. Lekfullt mångskiftande är det övergripande intrycket, samtidigt som känslan av lyhört ensemblespel är genreotypiskt stark.

Lyssna exempelvis på det sprakande mötet mellan Holmströms tenorsax och Kullhammars barytondito i låten Dog Fight – banddynamik förädlad till banddynamit! Se dock till att ha glöggminglet avklarat.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog (eftersom den inte finns tillgänglig hos gängse leverantörer av strömmad musik)

Inte riktigt som alla andra deckare...

Isle of Lewis, platsen Fin Macleod lämnat men tvingas återvända till. Men det är inte stärkt och lugn som han återvänder. Snarare trasig, olycklig och ensam, vilse i livet. När Fin lämnar lägenheten i Edinburgh lämnar han efter sig det nu tomma barnrummet och sin fru. Går du nu finns jag inte kvar när du kommer tillbaka, säger hon. Och han går.

Fin återvänder till den karga vindpinade ö där han växte upp, Yttre Hebriderna. Han återvänder i egenskap av kriminalkommissarie för att ett mord på ön kanske har kopplingar till ett liknande som han utreder i Edinburgh. Men det är inte bara mordet som är i fokus. Fin möter sin barndoms vänner och ovänner, de gamla gubbarna som nu är ännu äldre, huset där han bodde som barn och minnena. I varje kurva, på varje höjd finns det minnen. De som blev kvar, vad hände med dem?

Det är minnena som gör detta till en deckare med det lilla extra. Minnena blir som berättelser i deckarhistorien. Pojkstrecken, skoltiden, första förälskelsen och allt annat som till slut gjorde att han lämnade ön och inte återvände förrän nu, 18 år senare. Först trodde jag dessa återblickar skulle slöa ner berättelsen men de tillför så mycket fniss, medkänsla och kännedom om Fin och de andra att det bara blir bättre. Dessutom säger de en hel del om hur det var att leva där. Allt når sin kulmen på en enslig, stenig fågelö, i ett rasande oväder och med oväntade vändningar. 

Svarthuset är första delen i en trilogi och jag hoppas de följande snart blir översatta till svenska. De finns redan på engelska. Peter May har skrivit ett par serier till och innan dess skrivit och producerat för brittisk tv. Född i Skottland men nu boende i Frankrike och det var även där denna prisade bok först kom ut. Kanske kan den vara något att ge bort i julklapp?

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Kvinnoliv på 1500-talet

Nu har jag läst Dottern av Maria Gustavsdotter, en författare som gärna skriver böcker i svensk historisk miljö. Dottern är första delen i en trilogi som utspelar sig i Kalmar strax efter att Kung Gösta, det vill säga Gustav Vasa, tillträtt tronen. Reformationen håller på att införas i landet, skulder skall betalas till Lübeck men av detta märks det inte så mycket i Kalmar. I Dottern rör vi oss i den lilla världen, i hemmet. Det är kvinnornas vardag vi följer och den är mest innanför gårdsporten. Ska man ut i staden bör man som flicka eller kvinna ha en följeslagare, det går inte an att röra sig ute om man är en köpmansdotter, och det är Gertraud. 

Man kan tro att det inte händer så mycket i en köpmansgård där friheten är så pass begränsad, men där tog jag fel. I gården handlar det om det praktiska hushållet men även här kan livsavgörande frågor dyka upp. Relationer skildras med en stilla intensiv närhet och bidrar till att det skapas en viss dramatik. Fram träder rum upplysta med inget annat än ljus från härden och dagsljuset från fönstren, dofterna från människorna och blickarna mellan de vuxna som antyder saker som den unga Gertraud är för liten för att förstå. Religionen är viktig för mamman och Gertraud. Man går till kyrkan varje dag men munkarna har det svårt, det ska bli på ett annat sätt från och med nu. Predikan ska vara på svenska och mässa bara en gång i veckan. De vackra helgonbilderna håller också på att försvinna. I den här första boken är Gertraud en flicka när vi träffar henne första gången och slutar med att hon avspisar en friare. En lagom cliffhanger till nästa bok i serien – Hustrun, som följs av Änkan.

Maria Gustavsdotter är den där typen av författartips som sprids från mun till mun. Hon har en trogen och växande läsarskara bland framför allt kvinnor. Min kollega Liselott verkar ha gjort samma reflektion när hon skriver om en annan av Maria Gustavsdotters böcker här i bloggen; Lättsamt men spännande

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

När kommunen ska fira jul

Jag gillar Jonas Karlsson. Ganska mycket faktiskt. Detta faktum kan ju möjligen göra att jag har svårt att ha de kritiska glasögonen på när jag läser hans nya bok God Jul. Förväntningarna är höga och jag känner genast igen hans stil. Denna gång är det dock inte noveller utan en kortroman.

Det lackar mot jul och på kommunhuset vill man glädja medborgarna med en speciell julutsmyckning för att på något litet sätt kompensera för nedskärningar och besparingar. På ett möte kommer kommunalrådet Bror fram till att man med adventsljusstakar i noga utvalda fönster ska få en julhälsning att framträda på kommunhusets fasad. Arbetet med utsmyckningen inleds med frenesi, men stöter ganska snart på patrull eftersom bland andra personalen på fritidsförvaltningen är rätt svårflörtade, och projektet visar sig vara svårare att genomföra än någon har trott.

Inte helt oväntat gillar jag boken, även om jag hade önskat mig ännu lite mer av det absurda och skruvade som funnits i de tidigare böckerna. Jag skulle också vilja veta mer om Frida, anställd på HR-avdelningen och den vars ögon vi får följa hela spektaklet genom.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Skuggor ur det förflutna

Serien om rättsläkaren Kay Scarpetta började komma ut på svenska 1993. Jag läste dem med stort nöje en efter en, tills jag för några år sedan tröttnade. Men nu stod där en ny bok på hyllan om Scarpetta – Skuggor ur det förflutna. Det är den 18.e i ordningen på svenska men i USA har det kommit ut tre till. En mening på baksidan väckte mitt intresse: "För första gången på flera år berättar den populära kriminalförfattaren Patricia Cornwell en historia helt ur rättsmedicinaren Kay Scrapettas synvinkel." Hmm, tänkte jag, kanske är den skriven som förr, och började läsa.

Först tyckte jag det var urtråkigt. Skrev hon verkligen så här, med detaljer i överflöd, förkortningar hit och dit som jag varken lägger på minnet vad de betyder eller intresserar mig särskilt mycket för. Men vartefter sidorna vändes så blev det bättre. Detaljerna började fascinera istället för irritera mig.

Boken är verkligen skriven ur Scarpettas synvinkel. Hennes funderingar om människorna runt henne, om morden som begåtts etc är vad boken består av. Men det är en bok där Scarpetta hålls lite utanför sina kollegors arbete, där mycket pågår och har pågått utan hennes vetskap, och även jag som läsare hålls ovetande.

Själva storyn är att hon är chef för ett nytt rättsmedicinsk center i Cambridge, Massachusetts, där virtuella obduktioner kan göras. Men hon har inte varit där sedan det öppnade eftersom hon tillfälligt arbetar åt den amerikanska regeringen på en flygvapenbas. Så sker ett mord i Cambridge som är mycket underligt och hon hämtas hem av sina arbetskamrater, systerdottern Lucy och den bufflige och egensinnige polisen Pete Marino. De skulle inte hämtat henne så plötsligt och utan förvarning om inte något speciellt hänt och Scarpetta börjar inse att det skett saker på det rättsmedicinska centret hon inte har en aning om. Medan snön yr utanför fönstren rullas en ordentlig härva upp varvat med obduktioner och letande av ledtrådar för att förklara dödsfall och det är riktigt bra! Inte utan att jag blir sugen på att läsa serien igen från början…

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Jean Rhys

 

 

 

 

 

 

 

 

Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog

Nytt från Donna Tartt

Den hemliga historien, Donna Tartts debutroman, är höjd till skyarna av många svenska bokbloggare. Jag läste den i ett svep en sommar för några år sedan och sällade mig till hyllningskören.

Nu har jag påbörjat läsningen av Tartts nya roman Steglitsan och jag kan bara säga att det verkar lovande. När Theo Decker besöker Metropolitan Museum i hemstaden New York tillsammans med sin mamma inträffar en explosion som dödar ett stort antal människor, däribland mamman.

I tumultet efter explosionen tar Theo med sig en liten tavla av en fågel, en steglitsa, från museet. Eftersom Theos pappa har lämnat familjen ett år tidigare står Theo nu ensam i världen. Farföräldrarna meddelar att de kan tänka sig att betala för en hotellvistelse för Theo, men han väljer att flytta in hos en kompis familj istället.

Hela tiden finns tavlan i hans medvetande och han funderar flera gånger på att lämna tillbaka den till museet, men det blir allt svårare att förklara varför han har den ju längre tid som går efter explosionen. Där jag befinner mig i boken nu har Theo precis blivit bekant med Hobie, som restaurerar antika möbler. Hos Hobie finner han någon slags trygghet som riskerar att tas ifrån honom när pappan helt plötsligt dyker upp och ämnar ta Theo med till Las Vegas. Jag tycker att det är bra, och jag vill verkligen veta hur det ska gå för Theo. Jag anar att bistrare tider väntar för honom…

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Adamsberg – en kommissarie utöver de vanliga

Tag en liten by i fransk alperna. Lägg till diverse kufiska personer varav en mördas, närmare bestämt den burduse, illaluktande och manhaftiga fårägaren Suzanne. Suzannes stillsamme och fåordige fåraherde Värnaren och hennes afrikanskättade adoptivson Soliman tar upp jakten på mördaren. Men ingen av dem har körkort utan behöver en chaufför. De frågar Camille, en tjej som sökt sig bort och hamnat i deras lilla by.

En som letar efter Camille eller kanske snarare hoppas på att hon återigen ska korsa hans väg är kommissarie Adamsberg. Även han egen och inte som någon annan. Arbetar efter sin intuition mer än några rationella regler. Givetvis blir han så småningom indragen i jakten på mördaren. Lägg till Camilles pojkvän vargforskaren Lawrence (kanadensare som mest pratar med gester och som på hemmaplan levt med grisslybjörnar), ihjälbitna får, lite vargar och en varulv så får ni en riktigt härlig deckare.

Boken jag läst heter Mannen som vände insidan ut och är skriven av fransyskan Fred Vargas. Det är en av böckerna om kommissarie Adamsberg. Vargas kom nyligen ut med en ny bok och när jag läste om den jag blev nyfiken på vad hon skrivit innan. Denna första gav mersmak och jag har nu även läst de två följande böckerna om Adamsberg I de eviga skogarna och Okänd kontinent. Lika fascinerande de, med sin kluriga intrig, ett fascinerande persongalleri kring Adamsberg vilket sammantaget gör dem till deckare som sticker ut från mängden.

/Liselott

Böckerna om Adamsberg på bibliotekets hemsida.

En ung arg kvinna

Det är lika bra att säga detta från början. Om du stör dig på nutida jargong, slang, svordomar och många instoppade engelska ord så är Lex bok inget för dig. Men om du gillar en lätt skruvad historia om att söka identitet och hantera omvärldens övermäktiga krav då kan du gärna öppna boken med årets häftigaste bokomslag: Lex bok av Sara Kadefors.

Lex tycker de flesta är idioter, inte har hon heller det så lätt med sin självupptagna pappa och sin nyförälskade mamma som släpar hem Bruno - ytterligare en man som kräver uppmärksamhet och beundran. Tur då att hon har Jonatan, barndomsvännen som också har svårt att smälta in i sammanhangen.

Brunos närvaro går Lex på nerverna, statusjakten i skolan likaså. För att ge igen och för att hon dessutom har mycket på hjärtat startar Lex en blogg - Själens sår. Men hon låtsas vara en annan i bloggen, där är hon Maya som har smärta så det räcker och blir över. Bloggen blir en stor succé men det som först var tänkt som hämnd slår så småningom tillbaka med en kraft Lex aldrig kunde ana. Hon blir utslängd, utfryst och hatad. Lex slår i botten och det dags att ställa de jobbiga frågorna till sig själv.

Sara Kadefors  har skrivit böcker för både för vuxna, barn och ungdomar. I romanerna  verkar hon vilja utforska den moderna vilsna människan. Jag har läst två romaner tidigare. I Fågelbovägen 32. undersöks vår svaghet för status och att visa upp en snygg fasad, i Borta bäst granskas vad som är att försöka vara en god människa. 

Det är i replikerna det bränner till, där avslöjas blottorna och vår brist på empati och självreflektion. Om det är något som fångats upp i Sara Kadefors parabol så är det att vi ägnar oss åt fel saker. Denna gång har hon riktat förstoringsglaset på dem som ska ta över om en generation. Och kanske är det där hoppet finns, att de skall ställa bättre frågor till sig och sin omgivning än vad de vuxna lyckats med?

Illustratör är Stina Wirsén och ansiktet förekommer i fyra varianter på bokomslaget vilket är snyggt matchat mot innehållet.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Top of the lake

Vad är grejen med tv-serier? Alltså det senaste decenniets bra tv-serier. The Wire, Six feet under, Mad men, Breaking bad. Nyanser, brukar man svara; glädjen i att få uppleva en rollkaraktär utvecklas och nyanseras över tid.

Vad nu det ska vara bra för. Troligen handlar det om att kompensera för vår egen endimensionalitet, så som den tvångsmässigt manifesteras genom facebook-uppdateringar och instagramflöden. I en möjlig framtid, när vi återupptäckt livets rikedomar vid sidan av mobilkamerans brännvidd, går kanske fiktionens gamla arketyper en ny vår till mötes. Platthet blir det nya svarta. Vampyrer, oljemagnater och svärmödrar får vara onda på riktigt igen.

I väntan på det bör man inte missa Top of the lake, nyazeeländska regissören Jane Campions (En ängel vid mitt bord, Pianot, Holy smoke m.fl.) debut som tv-serieskapare. Serien finns sedan någon vecka tillbaka att låna som dvd-box på biblioteket. Perfekt för oss som inte hann med SVT-visningen tidigare i höst.

Handlingen utgår från 12-åriga Tui, som i första avsnittets öppningsscen är i färd att dränka sig i den av titeln åsyftade sjön. Tui är hemmahörande i Laketop, en av korruption, drogframställning och grillosig homosocialitet kraftigt belastad håla på Nya Zeelands sydö, och gravid i femte månaden.

Tui plockas upp ur vattnet, men vägrar berätta om orsaken till sitt tillstånd. Hon tas i tillfälligt beskydd av den lägligt nog just hemvändande poliskvinnan Robin, som likt någon sorts snusfri Rolf Lassgård tvingas investera mer än sin rena professionalitet i fallet. Robins närvaro irriterar och rör upp känslor, både bland byborna och i Robin själv.

Med sitt särpräglade persongalleri och hisnande naturromantiska inramning är Laketop något av en fiktiv vänort till Twin Peaks. Mystiken svävar dock aldrig ut på några rent surrealistiska höjder. Den könskrigstematik som Campion ofta återvänder till ser i varje läge till att jorda handlingen. Å ena sidan gangsterpatriarken Matt Mitcham. Å andra sidan det kvinnokollektiv som under ledning av den nihilistiska (anti-)gurun GJ slagit sig ner på en omstridd markplätt kallad Paradise.

GJ:s sardoniska utbrott över diverse slentrianflummiga medsystrar visar prov på humor, och är talande för den komplexa kombination av självironi och stenhårt feministisk pessimism som styr Top of the lakes berättarperspektiv. GJ spelas av en lysande Holly Hunter, och en av seriens stora kvaliteter är så klart den fantastiskt välcastade skådespelarensemblen. Med exempelvis Elisabeth Moss (från Mad men) som Robin och Peter Mullan (man har överseende med den ärkeskotska accenten) som Matt.

Top of the lake är formmässigt betydligt kortare och mer sammanhållen än ovan nämnda serier, men en jämförelse motiveras av Campions närmast påträngande förtjusning i att korsbefrukta skådespelarpotentialen med tv-formatets fäbless för mångbottnade rollkaraktärer. Lägg exempelvis märke till direktörstypen Jock. Han spelas av Chris Haywood, dyker upp under några ytterst få minuter, och ger mig skäl att konstruera ett nytt filmvetenskapligt begrepp – brutalnyansering.

Manus förefaller alltså printat med 3D-skrivare, men tål ända att knytas ihop på klassiskt thrillervis. Med Top of the lake tycks alla inblandade ha åstadkommit exakt vad de förutsatt sig.

/Martin

Reservera dvd-boxen i bibliotekets katalog

Fördelarna med en kollaps

Silver har det lite jobbigt. Sedan han skilde sig från sin fru verkar hans liv ha stagnerat en aning. Den hitlåt han en gång skrev till sitt rockband ger honom inte någon större inkomst och bandet är dessutom upplöst sedan sångaren gjort kometkarriär på egen hand. Nu försörjer sig Silver genom att kompa med olika band på diverse tillställningar som bröllop och födelsedagsfester. Kontakten med tonårsdottern är på sin höjd sporadisk. Han bor på ett deprimerande ungkarlshotell och har just börjat fundera på om och hur han ska kunna lyfta sig själv i nackskinnet och ordna upp sitt liv när han får en mindre stroke.

I efterdyningarna upptäcker han att han ibland råkar säga saker högt han tror att han bara har tänkt. Detta sätter igång kedjereaktioner utan dess like och på en vecka förändras mycket i Silvers liv. Allt samtidigt som han måste besluta om han vill genomgå en operation som kan rädda hans liv. En operation som ska utföras av hans ex-frus nya man.

Jag vet inte riktigt vad det är med Jonathan Troppers böcker. De är humoristiska och ibland till och med lite smått tankeväckande, men de stannar tyvärr inte kvar i minnet särskilt länge. Förutom denna nyss utkomna Fördelarna med en kollaps har jag har läst flera tidigare, bland annat Sju jävligt långa dagar som Liselott skrev om här. Så varför återkommer jag till dem? Kanske för att de trots allt ger en roande och god underhållning. Någonstans är Silver ändå en rätt trovärdig karaktär som man lär sig att sympatisera med, något som jag vill minnas att han delar med huvudpersonerna i de tidigare böckerna.

/Jenny

Reservera Jonathan Troppers böcker i bibliotekets katalog

Vansinnigt bra!

Kaffet upphällt och läslampan tänd vid fåtöljen. Mörkret sänker sig ute när jag plockar upp Carlos Ruiz Zafóns favorit bland sina egna böcker: Marina. Skriven i slutet av 90-talet men först nu översatt till svenska.

Redan inledningen gör att jag känner mig nöjd. Oavsett hur fortsättningen ter sig skulle jag vara till freds efter att ha slagit ihop boken. För inledningen får mig att försjunka i en stämning som innefattar vetskapen att nu kan vad som helst hända! Förväntan blandas med spänning och nyfikenhet om vad Ruiz Zafón kan ha hittat på denna gång. Lyckan av att få läsa hans bok strömmar genom mig. Jag ler och fnissar nöjt för mig själv. Smuttar på kaffet och läser igen de sista orden i inledningen: Alla har vi en hemlighet inlåst i själens djupaste vrå. Det här är min.

Behöver jag tillägga att boken höll måttet full ut. Den hade allt!

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Kvar på isen

 

 

Hagel, slagregn, orkanbyar. Nåja, i alla fall ingen arktisk drivis i sikte. Se där en tanke att trösta sig med under höstens löp- och cykelturer. Än har jag alltså inte fått Bea Uusmas Expeditionen ur systemet, och i förra veckan tedde sig en omläsning av Per Olof Sundmans Ingenjör Andrées luftfärd således fullt rimlig.

 

Romanen – som 1968 belönades med Nordiska rådets litteraturpris, och kom att bli Sundmans näst sista – tycks bygga på en liknande besatthet som den av Uusma förkroppsligade. Framställningen är dock den diametralt motsatta, renons på psykologisering och ledsagande författarröst. Vi kan ingenting veta om en annan människas inre, var ett av Sundman ofta upprepat motto.

 

Och närmast göteborgsvitsigt kongenialt är romanen ett svåröverträffat mästarprov i Hemingwaysk isbergsteknik. Berättarperspektivet tillhör expeditionens tredje man, Knut Frænkel (ett av Sundmans många experiment med vad litteraturvetenskapen plägar etikettera opålitlig berättare). En aning frejdigt men ytterst sakligt, strikt kronologiskt och hypnotiskt väldisponerat redogör Frænkel för förberedelserna, ballongfärden och de hopplösa vedermödorna på drivisen.

 

På ytan en massa navigering, tältresning, böldtömning och isbjörnsjakt. Strax under anas spörsmål kring auktoritet, lojalitet, vansinne, och – enligt P.O. Enquists gamla blurb på baksidespärmen – ”en insikt i hur en situation kan uppstå där människan är alldeles hjälplös, och situationen full av makt”.

 

Starkast berör Frænkels efter hand allt svagare förtroende för den gåtfulle och hårt pressade Jules Verne-figuren S. A. Andrée. Som redan innan uppstigningen från Danskön förstod att företaget var dömt att misslyckas. Relationen glider över i ett lågmält fadersuppror, komplicerat av Frænkels akuta beroendeställning gentemot Andrée. Hos Sundman är ensamheten aldrig ett hållbart alternativ, om än ofta det enda återstående.

 

Att idag försöka hacka sig ner i Per Olof Sundmans isberg är emellertid inte det samma som för fyrtiofem år sedan. 1995 – tre år efter Sundmans bortgång – kunde journalisten Jonas Fogelqvist visa att Sundman haft ett förflutet som aktiv ungnazist. Plötsligt stod författarskapet, liksom Sundmans roll som centerpartistisk riksdagsman och piprökande mysfarbror hos Hyland, i helt ny belysning.

 

Ett skuldmotiv hamnade i dager, bland annat genom kulturdebattören Per Svenssons bok Frostviken från 1998. Svensson lyfter fram tigande och förkättrade hemligheter som märkbara teman i Sundmans romaner och noveller. Ungdomssynderna blir till en långsamt växande cancersvulst, som närd av alkohol kväver författarskapet i förtid.

 

Det är lätt att dras med av Svenssons teser om den undflyende Sundman, och flera scener från Andréeboken gör sig påminda. Som Frænkels fascination för det obefintliga luftdraget under ballongfärden. En luftballong följer ju alltid vindens hastighet och riktning. De tre i korgen kan oberörda och på tryggt avstånd betrakta stormarna nere på marken, broderligt delande en butelj öl.

 

Men Svenssons läsning har knappast fått stå oemotsagd. Bland annat författarna Lars Jakobson och Tony Samuelsson har på var sina håll försökt nyansera bilden, utan att därmed förringa uppenbara fakta. Det är föreställningen om det medvetna och självdestruktiva i Sundmans tigande som de inte riktigt kan köpa. Särskilt Jakobson har ägnat åtskilliga timmar bland Sundmans efterlämnade anteckningar och brevkorrespondens, och kan peka på flera tillfällen då Sundman föreföll vara hyfsat redo att lägga korten på bordet.

 

Men ingen i omgivningen var särskilt intresserad av att lyssna till dylika bekännelser. Svensson, Jakobson och Samuelsson tycks överens om att såväl fallet som författarskapet Per Olof Sundman sätter fingret på något grundläggande i den svenska 1900-tals historien – vår förträngda foglighet under andra världskriget; myten om ett svenskt välfärdssamhälle avlat utan arvssynd.

 

Jakobson och Samuelsson frilägger en intressant Sundmansk dubbelnatur, återspeglad redan i debuten Jägarna från 1957. Å ena sidan ungdomstidens antiborgerliga (fascistiska om man så vill) vurmande för samhällsfrånvänt vildmarksliv och uppoffrande, manlig lojalitet, en dragning Sundman delade med mången spänningssökande generationskamrat. Å andra sidan det sakligt, kommunalpolitiskt ordningsamma. Hoptvinnade skapade dessa båda karaktärsdrag en sprakande, kreativ motor, snarare än ett kvävande inre tryck.

 

Men kanske också en tröttsam manlig kliché, med den babyrytmikångestridne Karl Ove Knausgård som en av många epigoner. Nja, i sin benhårda ovilja till moralisk försoning är Sundman unik, och kusligt angelägen. Den djupt mänskliga dubbelnatur han frambesvärjer tillåts aldrig legera i form av uppbyggliga visdomsord. I stället enbart i ensamhet och misslyckande, och en hoper efterhängset ekande frågor.

”Vinden blåser åt ett håll. Isen driver åt ett annat. Vi marscherar åt ett håll – men vi färdas åt ett annat.” Några veckor efter detta lapidariska konstaterande sköljer Frænkel, som siste överlevande, ner en slutgiltig mängd opium, morfin och starkt, svart kaffe.

/Martin

Per Olof Sundman i bibliotekets katalog