"Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates

Är man en råtta – då har man tjallat. Är inte vatten värd. Tänk då att det är dina bröder du tjallar på, att du bara är 12 år. Du gör det som är rätt, mänskligt, självklart eftersom de har gjort fel men ändå blir du utestängd ur familjen och aldrig förlåten.

Upptakten till Violet Rues brutala och påtvingade skilsmässa från familjen skildras så bra. Och det tar upp mer utrymme i boken är vad jag först trodde. Men det känns helt rätt. Jag leds in i att förstå hela Violet Rues familj, dess släkt och dess plats i det samhälle de lever i (den lilla staden Niagara falls). Allt det människor formas av. De många barnen, familjen är katoliker även om inte pappan (Jerome Kerrigan) går i kyrkan. Barnen fruktar honom och älskar honom och Violet Rue är säker på sin fars kärlek. Syskonens däremot, ja de är ju hennes syskon. Men en sak ska alla veta – man blir inte ovän med Jerome Kerrigan varse sig man är vän, släkt, maka eller hans barn… Detta skildrar Joyce Carol Oates så bra, det är allvar och fångar in mig som läsare. Alla fördomar, tilldelade roller, släktens betydelse, vita mot svarta, vad som övertygar en till att tro – min åsikt är den rätta.

Violet Rue blir alltså utstött och vi följer hennes icke-liv i väntan på att hon ska få tillbaka sin familj, sitt sanna liv. Hon utsätts för mer än något barn borde. Det är hjärtskärande, otroligt och samtidigt fullt troligt.

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.