”Bärarna” av Jessica Schiefauer

Med spänning gav jag mig på Schiefauers första roman för vuxna, för hennes utveckling som författare har ju gått som tåget! Både sin andra och sin tredje bok, båda skrivna för tonåringar, blev hon Augustprisad för, och nu har hon alltså gett sig på något nytt. Även genremässigt. Och även denna gång känns det som en experimentell resa där hon undersöker former och innehåll – det är en väldigt annorlunda bok! Hyllad har den blivit, själv är jag fortfarande lite fundersam över vad jag tycker.

Det är en science fiction-dystopi skulle man kunna säga, där en smitta har härjat (!) i decennier, dock inte corona… Nej, den här smittar sprids via män, som enbart benämns som spridare, och exakt hur smittan ter sig, och beter sig, är i viss mån höljt i dunkel. Omedelbart dödlig framställs den som dock. Därför är samhällets alla spridare placerade i stora karantänsläger, och skräcken för rymningar genomsyrar allt. Istället berättas om det helkvinnliga samhället - de benämns som bärare för att de bär de inseminerade barnen (flickor!) i sina ”livsäckar” åt samhället - där livet är helvegetariskt, all levande natur vårdas med vördnad, och samhällets skrala resurser (det som blir över efter den oändliga forskningsjakten på ett botemedel mot smittan) delas systerligt. Men allt detta har förstås också börjat ifrågasättas av individer och grupper, kanske viljan och önskan att göra världen till en bättre plats istället banar väg för en annan sorts förtryck, en annan sorts fanatism? Och förstås en feministisk sådan. Är det inte starkare män som tar över, kanske starkare kvinnor ser sin chans? Och där rök demokratin…

Nikki försöker dock rädda sitt förhållande med Simone i detta mansfria samhälle genom att erbjuda sig att bära ett gossebarn åt henne i sin livsäck under en begränsad tid, för att efter en avbruten graviditet kunna erbjuda sin livsäck i transplanterad form till Simone. Men när hon inser att Simone visar sig ha en tvillingbror (!) bland dem – det förekommer nämligen någon ofarligare form av män, kallade xerxes, i frihet men bespottade – som under graviditeten fick Simones livsäck, och som nu Simone är beredd att döda honom för att få ”tillbaka”, ja då inser Nikki att Simone kanske inte är den hon trodde och älskar… Istället förs hon till ett alternativt samhälle, där ingenting är som hon fostrats till… Allt ställs på ända – är smittspridningen bara en bluff? Forskningen kring botemedel likaså? Eller handlar smittan kanske bara om att eliminera de sämre manliga egenskaperna ur befolkningen… på bekostnad av..?

Ja, frågorna är många medan man läser, svaren få. Och kanske är det meningen så. Här finns mycket symbolik och ordlek som fascinerar, mina tankar och funderingar växer till – vad vill hon egentligen säga, Schiefauer? Inte vurmar hon för ett mansfritt samhälle i alla fall, om man läser intervjuer med henne - även om man föranleds att tro just detta. Tvärtom! Istället lyfter hon kärleksfullt fram de goda männen, de goda exemplen… Ja, tänk vad skön världen kunde vara - och hur lätt vi alla skulle kunna avvara - de där odjuren till män, de självtillräckliga, våldsbenägna och maktberoende… Nej, här finns fler historier inbäddade, fler ingångar till de problem vi brottas med i världen, än vad man först tror. Det är bara att läsa och begrunda!

Intressant och tänkvärt är det, även om somligt skaver såsom väl politiskt och det är tveksamt vilket budskapet egentligen är!

/Tuija

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.