Egenmäktigt förfarande

Ester är filosof och diktare, hennes styrka är skarp analysförmåga och excellent formuleringskonst. Med dessa verktyg har hon lyckats bli framgångsrik och lever ett gott liv ända tills dess att Hugo dyker upp. Hugo är en uppburen konstnär, och omger sig ofta med ett beundrande följe.

Det verkar först som ett själarnas möte men efter älskogen blir allt annorlunda. Diskrepans uppstår och Ester förstår inte vad som pågår. Hugo tar avstånd men är inte tydlig med varför, varpå Ester försöker gissa vad som sker i Hugos inre. Resten är som ni säkert kan gissa, backe utför.

Esters uppsättning av analysverktyg räcker inte till när livet visar sig vara osäkert, slirigt och uppslitande. Hon kastas mellan hopp och förtvivlan, övertolkar gester och ord när obalansen inträder. Och det är det här resten av boken handlar om; en vill,en annan inte. Med stigande genans ser vi det Ester inte ser eller inser; att det är kört.

Det hade kunnat bli pannkaka och pekoral men med Lena Anderssons torra och stolpigt sakliga ton får skildringen något lätt komiskt över sig när besattheten sätts under lupp och känsloregister dissekeras  Ester vill verkligen försöka förstå varför det inte finns regler för när någon tar utan lov, det vill säga tillgriper, och här får titeln sin förklaring. Egenmäktigt förfarande är när man olovligen och utan hänsyn tar något från en annan. Ester känner sig bestulen men kan inte åberopa någon påföljd. I ordens värld kan hon bygga hållbara strukturer men vad hjälper det när hjärtat skenar?

Det jag tycker är uppfriskande med texten är kollisionen mellan saklighet och melodrama. Knastertorrt möter känslor "all over the place". Det är här småleendet dyker upp trots Esters plågsamma klåda. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Mayas dagbok

19 år och undangömd på ön Chiloé utanför Chiles kust börjar Maya på sin dagbok. Maya skriver om varför hon hamnat där, om Manuel Arias hon delar hus med, befolkningen på ön och vilka hon lär känna medan dagarna går. Jag läser om hennes uppväxt och vilka personer och deras frånvaro som format henne och påverkat hennes val i olika situationer. Det är ett tufft liv på många sätt, särskilt de sista åren. Det är då Maya råkar in i den händelsekedja som gör att hon måste gömma sig. Men uppväxten har samtidigt varit underbar och annorlunda. På vilket sätt märker ni när ni läser boken.

Det är en fantastisk berättelse som Isabelle Allende skrivit. Hon målar både Las Vegas slum och Chiloés natur och dess invånare verkliga för mig. Genom Mayas farföräldrar, Chiloé och dess invånare beskriver hon även Chiles hemska historia under militärtdikaturen. Något jag själv mest hört om på tv. Allende gör denna historia tillgänglig genom sina rollfigurers liv.

Men jag köper inte att det är Mayas dagbok jag läser utan mer som att jag deltar i hennes liv. Allt är så detaljerat berättat att det känns fel att Maya kan beskriva på det sättet. Inledningsvis i sin dagbok erkänner Maya att hon har för vana att försköna verkligheten men att hon fortsättningsvis ska försöka ljuga så lite som möjligt. Ändå känns berättelsen mer som en saga än en dagbok. Händelseförloppet är liksom för otroligt för att gå ihop. Vissa saker löser sig lite för lätt. Men låt inte detta hindra er från att läsa Mayas dagbok för sidorna bara flög i väg för mig. Dessutom upplever ni kanske boken på ett helt annat sätt.

/Liselott

Boken på biblioteketswebbsida

Bake my day

Det är befriande med en bok om bakning som inleds med konstaterandet att ibland blir det inte som man tänkt sig och det är helt okej. Då kan man bara trycka ner några tomtebloss i kakorna och låtsas att det är helt med flit som de ser ut som något som körts över av en lastbil.

Mattias Kristiansson gör i sin bok Bake my day klart att han inte har någon som helst konditorutbildning utan bara är en glad amatör som tycker mycket om att baka. Och som han bakar! Här snackar vi inte några vanliga kolasnittar eller syltkakor. Allt har en liten twist, om så bara i utformningen. Här finns flygande chokladmazariner, cake pops* utformade som stora tändstickor och chokladpasta, för att nämna några exempel.

Jag har ännu inte testat att baka något ur boken. Många av recepten ser ganska avancerade ut och jag gissar att det krävs en del fingerfärdighet och träning för att lyckas med dem. Och trots att författaren menar att det inte behövs några dyra verktyg för att lyckas undrar jag i hur många hushåll det faktiskt finns en glassmaskin och en pastamaskin. Men detta är nog den enda invändningen jag har. Det finns en glädje och uppfinningsrikedom i boken som jag verkligen gillar. I jul kommer jag att provbaka mini-pepparkakshusen man fäster på kanten på glöggmuggen och eventuellt kommer lussekatterna att se lite annorlunda ut än den traditionella utformningen.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

*Engelska Wikipedia säger att en cake pop är en sorts kaka som är formad för att se ut som en godisklubba. En kaka på pinne, helt enkelt.

Kanada

I skrivande stund superlativbeströs Richard Ford helt utan motstycke. Jubelsången kring årets nobelpristagare i litteratur tycks redan överröstad. Att Fords senaste roman är betitlad just Kanada är i sammanhanget en händelse som låter som en tanke.

Kutym i en anmälan av romanen är att citera dess två första meningar: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.”

Det är femtonårige Dell Parsons som tillsammans med sin tvillingsyster får uppleva marken rämna under deras skenbart trygga småstadsperiferi (Great Falls, Montana, i vanlig ordning). Eftersom året är 1960, och Ford en författare med Great American Novel-komplex, är det samtidigt USA:s krakelerande oskuld som skildras; på klassiskt manér speglad av den Parsonska familjetragedin. Snart kommer den äppelpajdoftande rockabillyidyllen att grumlas av hippies, Kennedymord och Vietnamkrig.

I romanens andra del har tvillingarna skingrats. Dell har förts till en släktings bekanta i Kanada – gränspassagen blir så klart klivet från barndom till mandom – och filosoferar stillsamt över föräldrarnas misslyckade bankrån. Språket på vilket detta görs har av en enig kritikerkår beskrivits som exakt, kristallklart, elegant och musikaliskt. Själv undrar jag om vi har läst samma bok.

En vanlig Richard Ford-mening är konstruerad på ungefär det sättet som jag skriver när jag nu ihopsätter det som blir den här meningen – och som du senare läser när jag tänker på hur det kan vara att det är (och framförallt icke-blev för oss efter det).

Det vill säga en smula ansträngt och orytmiskt. Dessutom märkligt internrefererande. Bokens resonemang om kausalitet och anpassning får oförankrat sväva runt i en flugsvärm av pratighet, mättad av osköna begrepp som ”flexibilitet” och ”icke-övergivande”. Drabbande scener kan plötsligt dyka upp – jag minns bland annat en skock påkörda fasaner – men dessa snuvas i regel på sin gestaltningspotential av den snabbt attackerande flugsvärmen.

Troligtvis har jag bara missuppfattat, läst på fel sätt, trasslat in mig i den svenska översättningen. Detta anar jag i romanens tredje och avslutande del, där den återberättande rösten tar form i en nu sextiosexårig Dell Parsons. Strängt betraktat ur hans perspektiv motiveras kanske den omständliga framställningen av en desperat strävan mot förlikning.

Så en omläsning skulle förmodligen göra berättelsen rättvisa. Men i den bästa av världar hade den kokats ner till en novell, av Alice Munro.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Amour & Munro

Impregnerad som jag är av senaste veckans Munrofeber, antagligen för att jag tillhör hyllningskören, tycker jag mig se likheter i sättet att berätta en historia när jag nu ska skriva om Michael Hanekes film Amour. 

Haneke är inte känd för att vara någon muntergök, vilket besannas återigen nu när jag sett den guldpalmen-belönade filmen Amour. Ett äldre par, båda musiker, lever ett stilla och gott liv i en större våning i Paris. Promenader, läsning, gärna konserter. Anne har undervisat i piano och musiken är central i deras liv. Under ett samtal vid frukosten blir Anne plötsligt okontaktbar. Varför, vad sker? Missförstånd och ängslan kryper på. I nästa scen sitter Anne i rullstol. Georges lovar henne att hon aldrig mer skall behöva ligga på sjukhus.

Alldagligheten och vardagslunken gör att det är lätt att missa tecknen. För tecknen finns. Man återkommer till dem efteråt. Kanske måste man backa eller börja filmen från början. 

Haneke ger oss scener, inte alltid med ett avslut. Övergångar och avslut får vi göra själva, mycket befriande. Amour är också en film utan filmmusik, ja förutom den musik Anne och Georges lyssnar på hemma. Alltså ingen musik som stryr mina känslor. Jag är utlämnad till det obevekliga och det går inte att skygga. 

Det är inuti människorna omvälvande saker händer. Hur hanterar man att tryggheten ger vika? Vet vi hur vi agerar då? Är det möjligt det som händer? Frågorna som pockar på är som efter en läst Munro-novell. Här finns också samma skarpa insiktsfulla porträtt, och ibland blottas skrämmande bråddjup i det vardagliga. Se gärna filmen tillsammans med någon, det finns mycket att tala om efteråt.


Michael Haneke till vänster

Skådespelarna Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, båda över åttio år, gör helt strålande insatser i filmen.

/Annika

Reservera filmen i bibliotekets katalog



Drömgångare

Fick tag på en ny tjock bok av Samantha Shannon: Drömgångare. Jag är lätt förvirrad i början. Jag har inte helt lätt att ta in det framtida London som är väldigt annorlunda jämfört med dagens samhälle. Scion styr London. Anledningen är att skydda människorna från de onaturliga. Till de onaturliga hör bland annat de som kan spå i kort, sia om framtiden och orakel, det vill säga klärvoajanter. Klärvoajanter får inte finnas och Scions agenter är ständigt på jakt efter dem. När de fångas in avrättas de, omskolas eller bara försvinner…

När berättelsen inleds är det 2059. I London finns en undre värld styrd av så kallade eterbossar som skyddar klärvoajanter, bland annat drömgångaren Paige. Givetvis innebär det någon form av motprestation. Paiges uppgift är att drömvägen söka information i folks medvetande. Samtidigt uppskattar Paige att vara med likasinnade, att inte behöva gömma sin förmåga. De har blivit hennes familj.

När Paige använder sin förmåga för att undvika upptäckt råkar hon mörda två vakter. Hon försöker undkomma men fångas in och förs till en straffkoloni. Det finns olika sätt att överleva där, roller att ta efter hur modig eller anpassningsbar du är, regler att följa, hierarkier att falla in i. Var och en väljer sin väg och Paige väljer sin. Målet är att komma tillbaka till London, sin eterboss, den enda trygghet hon känner. Ska hon lyckas? Samtidigt upptäcker hon att Scion inte är vad den utger sig för att vara…

Shannon har lyckat skriva en riktigt underhållande historia med äventyr, spänning, action, kärlek och vänskap. Där finns hemligheter att avslöja och den nya världsbilden att lära känna. Kanske klyschig men samtidigt fascinerande och jag gillar boken mycket. När jag väl kommit över min förvirring i början gick det knappt att sluta läsa.

/Liselott

Reservera boken på bibliotekets webbplats.

The vanishing point

Om man som jag regelbundet pendlar långa sträckor med bil kan det vara trevligt att ha en ljudbok som sällskap. När jag senast kom på att jag behövde något att lyssna på snappade jag närmast i förbifarten åt mig Val McDermids The vanishing point (på svenska Flyktpunkten). Det blev min första bekantskap med författaren.

Historien börjar med att Stephanie Harkers fosterson Jimmy blir kidnappad på Chicagos flygplats. Stephanie har fått vårdnaden om Jimmy sedan hennes väninna Scarlett, dokusåpakändis, dött i cancer. Polisen ställer sig först avvaktande till hennes vädjan om hjälp och inriktar sig främst på att ta reda på vem hon är, men sedan FBI kopplats in och Stephanie har börjat berätta sin och Scarletts gemensamma historia förstår man att det kan vara något större på gång. Det finns många personer som har ett intresse av Jimmy, frågan är bara vem som haft förmågan att iscensätta kidnappningen. Stephanies f.d. pojkvän som visat en sjuklig besatthet av henne, Jimmys morföräldrar som tror att det kan komma pengar med pojken, eller ett av Scarletts galna fans som vill ha pojken som ett minne av henne?

Det är onekligen en spännande historia, och uppläsningen är inte svår att följa om man har grundläggande kunskaper i engelska. Upplösningen visar en viss finess tycker jag. Men det absoluta slutet? Jag tror nästan inte på det jag hör, så ställd blir jag. Därefter kommer irritationen. Avslutet på boken känns hastigt och hafsigt och inte alls genomtänkt. Ungefär att jämföra med ”och sedan dog alla”. Inte särskilt trovärdigt och synd för att det förstör en annars rätt spännande bok tycker jag. Om någon annan har läst boken och tycker annorlunda, skriv gärna en kommentar!

/Jenny

Copyright/fotograf: Mimsi Möller

Reservera ljudboken The vanishing point i bibliotekets katalog
Reservera boken Flyktpunkten i bibliotekets katalog

Expeditionen

Polarexpedition – onekligen ett ord i romantiskt skimmer. Fascinationen tycks växande inför tider när världskartan kunde vara vit i dubbel bemärkelse, när den varsamt rullades ut mellan punschglasen på Grand Hôtel, andaktsfullt studerades medels stickpassare och lornjett.

Och stärkkrags-hipstersarna S.A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg förefaller ha hållit stilen in i det sista. Efter kraschlandningen med vätgasballongen Örnen, i juli 1897 (målet var som bekant att korsa Nordpolen), tvingades man ta snabba beslut om vad som skulle medtas under den hopplösa promenaden tillbaka över packisen. Till det nödvändiga räknades några uppslagsverk, kravatter och halsdukar av rosa siden, en vit bordsduk med hålsöm och fransar, flaskor med portvin och champagne.

Effektförteckningen återfinns så klart i Bea Uusmas haussade praktverk Expeditionen – min kärlekshistoria. Kombinationen ”min” och ”historia” får kanske en och annan varningsklocka att ringa, men här är det snarare fråga om ett berikande dubbelperspektiv än tidstypiskt jag-känner-faktiskt-att-det-var-såhär-berättande.

På modernt manér låter Bea Uusma – illustratör, formgivare, författare, läkare och tjenis i 90-talsgängen kring ZTV och Glenn Killing – medvetenheten om sitt eget charmiga nörderi förbehållslöst breda ut sig. Men hon har fog för koketterierna. Efter femton års intensiv hobbyforskning beskrivs Uusma idag som Sveriges främsta expert på Andrée-expeditionen.

Boken redogör målande för vedermödorna på isen, fram till att expeditionen efter flera veckors vandring når Vitön. För vad händer egentligen där? Vad var det som Andrée, Frænkel och Strindberg dog av? Gåtan har gäckat forskarna sedan det tidiga 1930-talet, och Uusma har många ledtrådar att nysta upp. Hon flänger fram och tillbaka över Arktis, pratar med efterlevande, konsulterar rättsläkare, osteologer och brottsplatsutredare. De fordom flitigt anklagade små trikinerna går numera fria från skuld, men över lag är Uusma mån om att inte förhasta sig. Expeditionen är långt ifrån något bokslut.

Viktigare än en slutgiltig förklaring är det oemotståndliga drivet i redogörelsen, skickligt ackompanjerat av de många hisnande öden som kantade ballongäventyret. Jag tänker bland annat på Nils Gustaf Ekholm, som lämnade sin plats i korgen till förmån för Frænkel, på fotografen Peter Wessel Zapffe, som – när expeditionens kvarlevor hittades år 1930 – trodde att han lyckats stjäla med sig ett av Frænkels revben, och på den så gränslöst sorliga kärlekshistorien mellan Strindberg och fästmön Anna Charlier.

Avsätt tid för sträckläsning. Och för att inte äventyra stilen under kommande vinterväderlek – låt Gränna sköta ekiperingen.

/Martin

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Reservera boken i bibliotekets katalog              

Vi kom över havet

På båtarna mellan Japan och USA hade de med sig brev och några få

personliga saker. Breven berättade om välbärgade män vilka lovade fina hus och goda liv. När kvinnorna sedan stod vid relingen, när båten äntligen lagt till, insåg de att uppgifterna friserats friskt.

Det handlar om japanska kvinnor som drömde om ett bättre liv, eller ivägskickade döttrar. Alla åkte de i samma båtar över Stilla havet, en del var vettskrämda, både för överfarten och framtiden, en del var förväntasfulla. Tiden är 1919 och det är långt till andra världskriget, detta är viktigt för något sker efter Pearl Harbor.

Julia Otsuka har grävt i arkiv och läst mängder av kvinnors berättelser. Utifrån detta skapas ett vi. Det är vi som talar i Vi kom över havet, jag har nog inte stött på detta sätt att gestalta en grupp tidigare. Denna första del är en kollektivroman berättad i korta stycken, det är mycket effektfullt. Vi berättar om kvinnorna som sliter i jordbruken, tjänar sina män eller de vita. De ser storögt hur de andra ser ut och beter sig; långa, högröstade, svängande höfter och går utåt med fötterna i stora kliv. De har spetstrosor så vackra att man antagligen bär dem utanpå. Förundran är stor, så även isoleringen. Kvinnorna är i händerna på de andra, om det så är mannen eller familjerna de tjänar. Ofta blir de utnyttjade.

Så händer något, det börjar gå rykten och människor börjar ta avstånd. Informationen till issies, de japanska invandrarna, är snudd på obefintlig. När kriget förvärras dyker anslag upp på telegrafstolparna: Instruktioner till alla av japansk härkomst... De beordras att registrera sig och lämna in förbjudna föremål som kameror, knivar, kikare och dynamit. Nästa steg är evakuering. I långa rader traskar de iväg. Människor som knutit an till sitt nya land måste nu bege sig till okänd ort. Två år senare bor någon annan i deras hus, affärerna har fått nya namn. Frun i huset har glömt om trädgårdsmästaren hette mr Kato eller mr Sato.


Ett mörkt kapitel i USAs historia som jag inte kände till innan jag, för några år sedan, läste David Gutersons Snö faller på cederträden. Nu fördjupades kunskapen. Julia Otsuka berättar från köken, bakgårdarna, från trångboddheten. Vi kommer dem så nära. Alla slet och ville vara delaktiga i det nya landet. Att Japan var en av axelmakterna i andra världskriget gjorde dem till paria. 

Marinbasen Pearl Harbor bombades av japanskt flyg 7 december 1941
Issies är amerikansk slang för japanska invandrare

/Annika

Reservera Vi som kom över havet
Reservera Snön faller på cederträden i bibliotekets katalog

Expedition Antarktis

Det är allt lite spännande att slå upp den första sidan i en kortare roman. Kommer jag att gilla den? Förra försöket med Lilla smycket av Modiano slutade efter 50 sidor…

Gertrude får sista platsen på en expedition till Antarktis. Hon har sina egna anledningar att åka dit och de är inte helt klara för mig. På gymnasiet väcktes Gertrudes intresset för isen, expeditioner och de som utforskat polerna – Scott, Shackleton och Amundsen. Information om deras liv, resor och anteckningar finns med i boken invävt i Gertrudes historia. Scotts försök att nå Antarktis mittpunkt slutade med att alla dog där ute på isen. Hur ska Gertrudes vandring i Scotts spår sluta? Holmström lyckas i alla fall att genom Gertrude förmedla en bild av hur livet på Antarktis kan vara för de äventyrare och forskare som befinner sig där. Kylan, ljuden, ljuset och vardagslivet. Det fascinerar mig. 

Men två vänner från barndomen är också närvarande under resan. David som ett minne och Jonathan som medlem i expeditionen. Men hur har relationen dessa tre emellan utvecklats under åren? Något har hänt som gör att Gertrude inte haft kontakt med Jonathan på flera år. Ändå hoppas hon att han ska vara med på resan. Där finns ett mysterium att avslöja som får mig att fundera över Jonathans och Gertrudes sätt att förhålla sig till varandra. Ögonkasten, orden, hur de rör och inte rör vid varandra. En spänning dem emellan som nästan går att ta på.

Josefin Holmströms debutroman Antarktis var verkligen en gillabok. En bok att försjunka i, fundera över och sakta ta in. Denna lilla nästan näpna bok i storlek och textmassa gör att mycket är outtalat, överhoppat. Samtidigt förs jag som läsare framåt i historien, nästan accelererar mot de sista sidorna. Det är svårt att sluta läsa. Jo, jag läste ut de sista sidorna samma kväll men det är lätt att fortsätta fundera över Gertruds berättelse liksom om Scotts öden och äventyr.

/Liselott

Boken på biblioteketswebbsida

Gone Girl

På deras femte bröllopsdag försvinner plötsligt Nick Dunnes fru Amy. I parets hus syns tecken på strid, och eftersom Nick inte har några vittnen på att han inte var hemma samma morgon riktas polisens misstankar ganska snart mot honom. När sedan polisens tekniker i köket hittar spår av blod som blivit upptorkat, och den närmsta grannen vittnar om ett högljutt gräl mellan paret kvällen innan, verkar det hela solklart. Men är Nick verkligen skyldig?

I Amys dagbok som hittas efter en tid målas bilden upp av en man som plötsligen tappar humöret och som kan bli våldsam. Men stämmer det med bilden man som läsare får av Nick?

I beskrivningen kan Gone girl låta som en vanlig dussindeckare, men den är mycket mer än så. Trots det omfångsrika formatet, 555 sidor, läser jag ut den på mindre än två dagar. Spänningen vrids hela tiden upp och sympatierna skiftar mellan olika huvudpersoner. På ett mycket effektfullt sätt bjuder Gillian Flynn in läsaren till att spekulera kring den ena teorin efter den andra. ”Gillian Flynn måste vara en av deckarvärldens skickligaste manipulatörer” menar Ulrika Stahre i Aftonbladet, och jag är böjd att hålla med. Det enda som irriterar mig med Gone girl är att jag tycker att det rimligtvis borde gå att hitta en passande svensk titel, men det är en småsak i sammanhanget. Det här är en av de bästa böckerna jag läst i år.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Tre gubbar

Bibliotekets bokcirkel har med förnyande krafter återuppstått. För tillfället irrar vi runt i Buenos Aires lugubra skymningsvärld, halvvägs in i Ernesto Sábatos myllrande mästerverk Om hjältar och gravar.

I likhet med tidigare sammankomster kan stora delar av cirkelns första träff kokas ner till följande spörsmål: Vad gör en bok till en god bok?

Enligt Sábato själv kännetecknas bra litteratur av att den tar sikte på det äkta, nakna och universellt sanna. Den ödslar ingen tid på teknisk briljans eller putslustig hobbyfilosofi. Det vill säga – den skrivs inte av landsmannen Jorge Luis Borges.

Borges (1899-1986) är den stora portalgestalten inom 1960-talets latinamerikanska litteraturboom. Allt emanerar i någon grad från honom. Men i Om hjältar och gravar dyker han upp i en föga smickrande cameoroll. I det dammande larmet på Calle Perú sträcker han lite avvaktande fram näven åt romanens huvudperson Martin, som ”fann en liten hand som verkade benlös och kraftlös. Ansiktet såg ut som om någon hade tecknat det och sedan suddat ut det med ett radergummi.”

Det som Sábato dömer ut som blodfattig kvasifilosofi återfinns bland annat i den mästerligt hjärngymnastiserande novellen Pierre Menard, författare till Don Quijote. Borges – som inte utan anledning brukar kallas bibliotekariernas författare – berättar där om sin fiktive kollega Pierre Menard.

 

Menards mest betydande gärning är hans ofullbordade Don Quijote. Alltså inte en ny Don Quijote, betonar Borges, utan Don Quijote. Verket sammanfaller ord för ord och rad för rad med Cervantes Don Quijote. Ändå skiljer oceaner de båda romanerna åt:

 

Menard skriver med en arkaiserat och tillgjort språk, Cervantes slänger sig helt obesvärat med 1600-talsspanskan. Att den senare låter Don Quijote välja vapnen framför vetenskapen är inte så konstigt – Cervantes var ju gammal soldat. ”Men att Don Quijote av Pierre Menard – en man samtida med La trahison des clercs och Betrand Russell – återfaller i dessa grumliga sofismer!”…

 

Novellens tankeexperiment pekar på det knepiga i att göra litteraturen till språkrör för universella, tidlösa sanningar. En roman är aldrig mer än ett skyddsöst villebråd för sitt lokala och tidsbundna sammanhang, tycks Borges mena. Och med sin pessimistiskt illusionslösa skildring av den argentinska nationalkänslan föll Sábato förmodligen till föga inför detta relativistiska kontraband. Varför annars släppa in Borges i Om hjältar och gravar, funder jag under den höstruskiga cykelturen hem från cirkeln.

 

En stund senare har jag dragit mig tillbaka med den drygt 1100-sidiga sista delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Djupt inne i bokens ökända mittenparti, populärt benämnt som Hitler-essän, dyker Borges och Menard upp igen, som en logisk konsekvens av Knausgårds enorma projekt.

 

För ingen har väl som Knausgård tagit Borges på orden, och lika nitiskt och grundläggande utforskat just det lokala och tidsbundna. Och kanske är det ungefär där – den sublimerade smaken av en kallnande kopp kaffe, ljudet av regnvåta galonkläder, spegelbilden i en mörk fönsterruta, ytan på ett köksbord – som det äkta, nakna och universellt sanna trots allt kan anas.

/Martin

Sábato i bibliotekets katalog
Borges i bibliotekets katalog
Knausgård i bibliotekets katalog

Mystik och spänning på Den oändliga kärlekens ö

 

Vad härligt med romaner som lär mig något nytt. Daína Chaviano ger mig en inblick i den kubanska kulturen och historien i sin bok Den oändliga kärlekens ö. Kuba visar sig vara en smältdegel av människor från Afrika, Spanien och Kina. Det hade jag nog inte hört förut.

Central i berättelsen är Cecilia, exilkubanska i Miami. Ensam, rotlös och vilsen träffar hon en gammal kvinna på en bar. Kvinnan berättar en historia för Cecilia som tar sin början i slutet av 1800-talet, och där människor från ovan nämnda länder tar plats och interagerar med varandra mer eller mindre motvilligt (ibland väldigt villigt). Tidigt förstår jag att kvinnans berättelse på något sätt hänger samman med Cecilia. Men vägen dit är riktig underhållande och spännande.

Kärlek, förbannelser, spöken och vättar figurerar i denna mystiska och magiska berättelse där även den verkliga historien med bland annat upplopp och motståndsrörelsen på Kuba får plats. Likaså ser jag Kuba ur invandrarnas ögon. Kanske är denna berättelse ett komplement till boken min kollega Annika skrev om för några veckor sedan.

Jag tyckte i alla fall mycket om Den oändliga kärlekens ö. Därhemma väntar en bok om Kubas historia på mig. För jag måste få veta lite mer om invandrarnas Kuba och landets historia.

/Liselott

Reserevera Den oändliga kärlekens ö på biblioteketswebbsida.

Förr eller senare

 

Kan påhittade historier vara viktiga? Kan en berättelse som från första till sista sidan handlar om tonåringar svårt sjuka i cancer vara en bladvändare? Kan en berättelse om cancersjuka vara varm, inkännande och ickedeprimerande?

Det blir ja-svar på dessa frågor. Denna utsaga bevisas dessutom av Sven, 75 år, som tyckte boken var fantastisk. Den ungdomliga jargonen tilltalade honom och han blev minst sagt tagen av handlingen.

Hazel har cancer, hon trodde hon skulle dö men är på benen igen, denna gång drar hon med sej en liten kärra med syrgas. På ett stödgruppsmöte träffar hon Augustus. Sakta och en aning motvilligt blir hon attraherad av honom men vad är det för vits när man vet att man skall dö i förtid? Men det är inte bara en fysisk attraktion, dom har så himla kul ihop. Läsningen av boken Ett storslaget lidande för dem samman och ut på deras livs enda resa. 

Död och unga människor borde vara en fullständigt otänkbar kombination men John Green är en författare som lyckas balansera så att det inte bara blir slisk och övertramp. Hazels historia lockar visserligen fram tårar, konstigt vore det väl annars, men man minns Förr eller senare exploderar jag mest för värmen och för att vi fått ta del av en fin kärlekshistoria, trots alla nedbrytande delar som sjukdomen för med sej.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Lasarettet

Det är ett digert persongalleri som inleder Än finns det hopp. 42 namn, hur ska jag kunna hålla reda på alla? Förvånansvärt nog går det hyfsat bra, mycket tack vare att Karin Wahlberg har inkluderat i listan personer som bara skymtar förbi som hastigast, där på sjukhuset i Ekstad där hennes senaste bok utspelar sig.

Det är i början på 1950-talet och polioepidemin härjar som värst i Sverige. På sjukhuset kämpar man för att kunna ta emot alla patienter som söker hjälp. Mitt i kaoset finns sjuksköterskeeleven Ella-Kristin, vars fästman Carl snart är färdig läkare. Här finns också den ärtiga läkarsekreteraren Alice Söder och biträdet Wilhelmina Borg, bland många andra. Vi får också följa flera av läkarnas fruar som på olika sätt hanterar tristessen med att vara hemma och sköta hus och barn. Naturligtvis finns också flera olika patienter med i berättelsen.

Rätt många personer att hålla reda på, som sagt. Ibland tänker jag att även författaren hade tjänat på att hålla nere personantalet lite. Till exempel när jag för tredje gången läser att Ella-Kristin tycker att hennes rumskamrat Stina är för inbunden och mystisk och undrar vad det är hon döljer. Det är kanske menat som en liten spänning i texten, men för mig blir det mest tjatigt och ger en känsla av att Wahlberg inte riktigt har koll på att hon redan ett par gånger tidigare konstaterat att Stina är en tillknäppt typ.

Läsare som hade väntat sig att få återse kriminalkommissarie Claes Claesson från Karin Wahlbergs tidigare böcker lär alltså bli besvikna. Här är det istället relationer och en del sjukvårdshistoria som är i fokus. Jag kanske inte väntar otåligt på nästa del, men kan gott tänka mig att läsa den när den kommer.

 

(Lasarettet är för övrigt serietiteln på denna tilltänkta serie.)

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog